I november är det 2 år sen Ängeln Alva föddes i 23 e veckan. Är nu i 23e veckan med denna bebis.
Är det normalt att oroa sig, så gott som jämt?
Exempel: När bebis sparkar, oroar jag mig för att jag känner sparkarna så tydligt och tror att fostervattnet är slut!
Vem ska jag prata med?
Vad kan jag få för hjälp?
Tack!
Det är helt normalt att oroa sig! Jag har nyligen blivit mamma till en liten ängel, född i v 19, och jag skulle säkert oroa ihjäl mig om jag blev gravid igen.
Har du pratat med din barnmorska om din oro? Dom brukar kunna veta vem man kan prata med som kan vara till hjälp.
Vill bara tillägga:
Om du inte skulle oroa dig skulle jag tycka att det var mer onormalt. Sorgen att förlora ett barn är så stor, och såklart är man livrädd för att det ska hända igen.
Ledsen för din förlust!
Lämnade ett meddelande till BM och hoppas att hon ringer upp! Har känt så här i 1 vecka och inte kommit mig för att ringa.
Undrar vad hon kan göra för att hjälpa.
Hejsan!!
Beklagar så att eran Alva inte fick stanna på jorden.
Och hoppas verkligen att allt ska gå bra den här gången..
För snart ett år sen miste vi våran Tindra i vecka 36, och nu sitter jag här med lila Vilja i famnen, och resan hit har varit ett helvete rent utsagt, jag kan inte säga annat för oron som har varit med hela tiden har varit så fruktansvärt jobbig, precis som du, så kände jag efter, att visst rörde sig bebisen i magen väldigt likt Tindra, som också hade lite fostervatten.
Jag fick väldigt mycket hjälp utav läkaren på sjukhuset och min bm, för att bearbeta oron och må så bra som möjligt under graviditet. Jag träffade min bm, varannan vecka och gjorde UL var tredje.
jag hoppas att din BM har hört av sig och att du har fått en "plan" om hur resterande graviditet kommer fortfölja.
Kram och lycka till!!
Beklagar att din Tindra dog!
Vad skönt att höra att jag inte är ensam med mina "galna" tankar och vad skönt att allt gick bra med Vilja.
Vad bra att du fick komma så ofta till BM och på UL.
BM har inte hört av sig än, men jag hoppas hon hör av sig idag. Det är så jobbigt att inte få lasta av sig och höra hennes plan när jag väl bestämt mig för att ta hjälp!
Vi miste en dotter i v 38 för snart ett år sedan, och runt hennes 1 årsdag är hennes syskon beräknad att födas. Vägen är krokig! jag kan tycka att det går jättebra ett par dagar, så kommer vissa dagar när det känns som att jag inte känt bebisen, olustkänslor, att något är fel igen. Snabbt kommer paniken och hela upplevelsen känns som att den spelar upp sig igen, jag vet... det är hemskt....
Jag försöker lugna mig, ta ett glas iskallt vatten och lägga mig ner, så brukar sparkarna komma igång.
Är nu i v 30 och har nyss varit på UL, har bokat ett nytt i v 34, och jag kommer kräva ett i v 37-38 oxå. Emellan dessa går jag till min BM som vanligt och kollar BT och värden, så har jag kuratorn som jag går till var tredje vecka också.
Jag hade aldrig klarat denna graviditeten om jag inte fick regelbundna checkar på att allt går som det ska. Men för mig har det fungerat mycket bättre än vad jag trodde det skule göra, men som sagt.... jag är bara i v 30 än så länge så oron kanske förvärras nu i slutet...
stort grattis till graviditeten förresten!
Tack för era svar!
Det är skönt att veta att fler upplever det som jag! Stundtals panik med blandade små stunder av glädjepirr och en oro för att samma sak ska hända igen.
BM´s kollega ringde igår, men henne ville jag inte prata med, så min BM ska ringa idag.
jag rekommenderar oxå att prata med ngn kurator. fick förlorade vår son i v20 för ett år sen nu och nu är jag v38. har gått och pratat med kurator som är kopplad till kvinnokliniken där jag bor. Har varit väldigt bra, upprivande ibland med samtidigt nödvändigt för min egen skull.
Klar du är orolig! Men försök att jobba med oron genom att prata med ngn, gärna ngn som 'vet vilka frågor man ska ställa'.
Hoppas din BM kan hjälpa dig!
jag skulle vilja rekomendera mammamelissa.blogg.se. Hon bloggar om sorgen över hennes tvillingdöttrar som föddes och dog för snart ett år sedan i vecka 23, och hur det är att vara gravid igen och närma sig förlossningsdatumet, som är beräknat några dagar innan döttrarna föddes och dog. Hon skriver väldigt bra och även om det kanske inte lugnar din oro så kanske det kan kännas "skönt" att veta att du inte är ensam om detta
Jag beklagar er stora förlust.
Vi miste vår son 7 timmar efter förlossningen i juli -08. Jag blev gravid igen efter ca 6 månader. Nu är jag i vecka 38 och det närmar sig alltså BF. Just nu mår jag urdåligt - men det har varit växlande hela vägen. Oron har varit stor, men jag har också kunnat vara glad emellanåt. Just nu är det bara kaos och jag tycker det är oerhört jobbigt, men det närmar sig ju med stormsteg.
Att känna oro är ju normalt när man är gravid. Och med våra erfarenheter blir oron givetvis större - vi vet ju vad som faktiskt kan hända - tyvärr.
Prata med din BM och se om hon kan rekomendera dig någon du kan gå och prata med om hur du mår och känner. Se till att du får extrahjälp och extrakoller om du känner att du behöver.
Jag har fått extrakoller men jag har inte gått och pratat med någon - det kan jag ångra, för nu när jag mår som sämst hade jag verkligen behövt en samtalskontakt.
Jag önskar dig/er all lycka!
Varm kram
Tack! Ni är för goa! BM har fortfarande inte hört av sig!
Kan man bli sjukskriven för oro?
T ex halvtid så att man har tid för alla extrabesök hos BM och kurator?
BM ringde äntligen! Ska få komma på extra-kontroller from nu och hon kontaktar även deras psykolog.
Skönt!
Åh,vad skönt för er!! Jag blev sjukskriven under min graviditet. Mest tack vare psykologen som såg hur mycket det hela tog på mig..
Hoppas verkligen att det kommer kännas liite bättre för dig nu..