Anna Ankas avsugningar

Plutteli: Jag väljer inte ut ditt inlägg här för granskning eller specifikt för diskussion utan det handlar mer om vad jag reagerar på i allmänhet i denna tråden.

Det finns inga garantier för att någon är eller inte är otrogen. Det är det vackra med kärleken att den bygger på tillit. Så att försöka mäta sannolikheter kring otrohet anser jag vara belagt med inbyggda fel som ger resultat man inte kan lita på. Därmed verkar det som att de allra flesta har en åsikt som speglar detta. Oavsett vad du gör så kan man "trilla dit" både som bedragen och som bedragare.

Det jag däremot reagerar på är något jag tror är mer kontroversiellt och svårare att sätta fingret på. Att definera det är inget jag tänker ge mig på. Men jag anser att man måste vårda relationen man har. Jag säger verkligen måste. Inte "om man har lust" eller "jag är upptagen med mitt men kanske sen" eller "Varför ska jag...". Det finns fler variationer men temat är fortfarande att man är som två öar som egentligen inte har mer än ett par rangliga hängbroar mellan sig. Att då hävda att ett sådant sammhörighetsläge är lika benäget att fallera och rämna som om öarna hade rejäla broar och kanske en landfyllnad mellan sig som rent tekniskt gör att det inte är två öar längre utan en enda, är befängt. Detta knyter jag därmed an till ovanstående om att oavsett vad man gör så kan man trilla dit och nyanserar det.

I vår strävan då att koppla samman de två öarna så finns där en dynamik som tyvärr färgas av en rad utomstående faktorer och inflytanden. Media är ju en stor aktör, vänner och bekanta likaså. Jag tror att det är här kontroverserna egentligen börjar. Det finns förväntningar på hur vi ska vara i relationen och dessa speglar samhällets individualistist färgade krav och förebilder. Att då som kvinna gå ner på knä och ta den lydigt i munnen och svälja hans sats när han faktiskt känner för att den ska ner i hennes svalg, njuta så det pirrar i hela kroppen, och sedan göra sig i ordning för jobbet som avdelningschef på MTG Media skapar kontrovers (och sedan offentligt tycka att detta är ett mycket bra sätt att skapa starka band mellan de två ingående öarna....tjena och lycka till säger jag bara). Både utanför detta partnerskap om man får reda på att de har den dynamiken men också kanske inombords för kvinnan och mannen som ägnar sig åt det. Jag säger kanske för i de allra flesta fall av den här typen av maktfördelning (oavsett vilket av könen som besitter mest) så kan man stå emot den typen av tvivel. Men ändå. Och det är det här som jag skrivit om i som är så svårt att sätta fingret på. Det är bara en känsla jag har men det känns som det är väldigt mycket feminism i den mening att jag ska minnsann inte acceptera något annat än 50/50 i alla lägen oavsett. Vill jag egentligen något annat, då är de fel på mig, eller hur vågar du ens föreslå det, vart är vi på väg egentligen, hur kan man säga så, har du tänkt på at... osv....

Detta är bara min egna observation och inget annat och jag håller med Plutti när hon säger att uppvaktning har en gräns den också. För mycket och det kan lika gärna börja rämna alla de broar och kopplingar man byggt upp mellan varandra...

Ingen gillar att bli tjatad på

TheMan: Direkt fråga här till dig. Kan det vara så att din egen relation inte är, ska vi säga, affischmaterial för "Harmoniska förhållanden"? Jag tycker mig skönja en viss bitterhet....

Kvinnor har samma potenial till lust som män har (eller avsaknad av). Däremot anser jag att det är belagt bortom allt tvivel att kvinnor prioriterar annorlunda än män när det kommer till sex. Det är nog det som givit upphovet till myten att män vill oftare och mer än kvinnor.

Anonym (TheMan) skrev 2009-09-30 23:57:50 följande:

Jag får den dära bitterhetsvibben igen

Låt mig agera lite av en motvikt. Frågans brist på komplexitet reflekteras tyvärr inte svarets komplexitet. Lika lite som förståelsen för hur man skapar fission inte nödvändigtvis innebär att man också kan bygga en bomb. Och inflytandet av det komplexa svaret på den tillsynes enkla frågan är inte försumbart. Jag tycker det är viktigt att man närmare sig det här försiktigt och lämnar Alexander och den Gordiska knuten hemma.

Men, låt mig då säga något som är simpelt, enkelt och rättframt. Jag tror få om några kvinnor egentligen köper det du beskriver är förväntningarna på mannen i huset. Jag har flera gånger själv varit med om att jag kan ta tag i hennes hår mitt på ljusan dan och viska något riktigt degenererat och hon blir alldeles följsam. Jag tror faktiskt att kvinnor överlag törstar efter mer handlingskraft och självsäkerhet från sina män. Mer bestämdhet klätt i ett omtänksamt presentpapper. Ta reda på vad hon vill ha genom att helt enkelt vara djärv. Våga. Ge henne kärlek men ge henne också vad hon behöver. Rådet gäller självfallet inte alla och inte alltid men jag tror att det är nog bra mycket mer konstruktivt att fastna i det du beskriver som i mina ögon är en återvändsgränd, som bäst. Klart man måste ta sitt ansvar hemma men gör det på ditt sätt. Ta för dig och ta plats. Än en gång, våga. Efter att du ställt undan dammsugaren kan du väl smyga upp bakom henne när hon kanske står vid spisen och fixar lite käk och viska i hennes öra att "nu har jag sugit rent mattan, när ska du ner på mattan och suga lite?". Det blir roligt, det blir billigt, det blir lite fjantigt....so what? Skratta och ha kul! För tro inte för en sekund att hon inte i sitt sinne, trots ditt något oslipade förslag, var nere på knä på den dära mattan som en duktig kicka och gjorde precis som hon blivit tillsagd. Man måste så frön och styra över sin egen trädgård. Annars kommer inget att gro....

TheMan: Jag läser dina inlägg och håller med dig så pass mycket att det blir en ansträngning för mig att överhuvudtaget finna något att bygga vidare på! Men jag ska försöka, om än bara för den intellektuella utmaningen att vässa sig på. Vad gäller vibbarna så är det som du säger något som ligger hos mig och inget annat.

Ett klargörande först och främst. Det jag menade med att de flesta ska vi säga skandinaviska kvinnor inte köper är just det du beskrev som förväntningar på mannen. Jag tror att de är ett ganska resistent släkte och köper inte nödvändigtvis alla duster som media försöker slå dem i ögonen med. Min erfarenhet är nämligen den jag beskrev innan och jag får sällan annat än medhåll att så är fallet. Men det är viktigt att komma ihåg att individualismen, som tagits till fanatiskt nya nivåer här i väst, är svåranpassat till det liv som uppstår efter kärleken spirat mellan två människor. En konflikt uppstår som är svårlöst då det är inte bara en själv som berörs. Jag tror att den konfliktens uttrycksätt inte är helt lätta att klassificera heller. Jag förstår att du gärna vill snabbt tillskriva huvudelen av den Hollywood och medias tolkningsföreträde om vad som förväntas av män och kvinnor i ett förhållande. Kanske har du rätt i det. Men det tycks mig också väldigt tydligt om man läser trådar på forum som denna att kvinnor efterlyser egentligen något helt annat i sina liv från t.ex. sin partner. Eftersom vi anklagar kvinnorna friskt för att förföras av medias skapade förväntningar och tolkningar så är det väl kanske rimligt att fråga oss själva som män om vi är helt immuna? Köper vi in i den skapade bilden så till den grad att vår respons på kvinnors många gånger legitima krav av att få gehör för att t.ex. hushållsysslor inte är könsbetingade är färgade av våra förutfattade meningar om kravens egentliga ursprung vis á vis den (snedvridna) mediala bilden?

Jag vill lyfta fram det fina och det jag tycker är viktigt om vi nu ska prata om Anna Anka. Hur många tror att hon inte är de minsta nöjd med sitt liv kan väl räcka upp en hand? Hur många tror att hennes man inte är det minsta nöjd med sitt liv? Eller att deras liv tillsammans inte är precis som de bägge vill ha det? Min uppfattning är att de nog är lite nöjdare än gemene man (och nej jag tror inte att de har med Mr Ankas bankonto att göra helt och hållet). Är inte det något att lyfta fram, just att de har hittat en dialog där de kommit fram till hur de bägge vill ha det, arbetat sig fram till det och funnit en plats där de båda är vinnare. Där de båda för ut optimalt av den begränsade tid som vi människor faktiskt har här på planeten. Min känsla är att individualismen är det egentliga fenomenet att granska. För den har ett mycket stort inflytande på den personliga så väl som den kollektiva lyckan i ett parförhållande om vi tar det som ett exempel. Och jag tror inte jag är ensam om att tycka att den lätt kan stå i vägen för lyckan. Varför inte arbeta tillsammans för lyckan, både den personliga och den kollektiva? Är inte det de fantastiska med kärleken att den är altruistisk. Din lycka är hennes lycka och hennes lycka är din. Eller?

TheMan: Agreed.

För Mandi74s del kan jag säga att med den attityd och inställning du har så är mannens job precis allt det du vill att det ska vara och mer därtill.... smokin´ babe!!!