Någon annan som fastnat i medicinmissbruk?

Anonym (Kluven) skrev 2009-12-28 22:05:58 följande:

Frågan är:
Vill du leva DITT liv - eller ett liv som är skapat av kemiska preparat?

Hej, jag har bara läst några av dina inlägg.

Vill berätta lite:
Jag har haft svåra depressioner under mkt lång tid och upplevt stress på grund av stora svårigheter i familjen och i andra sammanhang.
I mitten av 1980-talet fick jag Sobril, blev nästan påprackad den och fick sedan utskrivet, ofta efter tjat, ibland hur lätt som helst.
Jag hade olika andra behandlingar mot depressionen (ljusterapi, flerårig samtalsterapi, medicinering och sjukhusvistelser). Det fanns tillfällen då Sobrilen verkligen räddade livet på mig, suicid. Så medicinen behövs, men måste användas på rätt sätt.

För fem år sedan började jag resa mig. Tog tag i mina problem ett efter ett. Sist kvar var Sobrilen, som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Men jag frågade ändå om hjälp.

Fick tips om Tilma (mottagningar hos Capio) och gick dit. Fick från första stund ett underbart bemötande. Det skulle ta ca 2 år för mig att bli nollad. Kändes fasansfullt. Men jag fick en behandlare som jag träffade 1 - 2 ggr per vecka, fick akupunktur, lärde mig mindfulness och annan avslappning. Och framför allt; samtalen med min behandlare.
Vi talade om allt, hon lyssnade och stöttade. Ofta trodde jag att jag aldrig skulle klara mig varken utan henne eller tabletterna.

Men nu har det gått nästan tre år. Jag har nyligen varit på uppföljningssamtal på Tilma. Har klarat mig!! Har fortfarande tabletter i badrumsskåpet och har inte en enda gång tagit någon vid sidan av det uppgjorda programmet. Hurraaaa!
Behandlaren och läkaren känns som mina mycket nära vänner.

Ts,
problemet när du använder tabletterna är att du aldrig vet om det är dina verkliga känslor, abstinens eller påverkan av tabletter som gör att du mår som du mår. När du använt tabletterna länge kan de orsaka depression och dåligt mående.

Det var skitläskigt att komma tillbaka till ett liv utan dessa "stötdämpare". Jag var inte van vid att hantera mina känslor.
Men man lär sig. Mycket i livet blir så mycket bättre när du upplever det i verkligheten.

Jag tror att du måste ta i detta på allvar för att få det att funka. Du behöver en riktigt bra läkarkontakt, en terapeut och ett avvänjningsprogram. Du måste lära dig att hantera dina känslor, inte bara ge efter för dem. Du måste få hjälp med orsaken till depressionen och hur du ska handskas med allt möjligt i livet, så att du kan få ut det du vill. Detta är ju det enda liv du har!!

En bra läkare ger dig medicin och ev annan behandling. Hon/han vet hur du ska trappa ned och när/hur du kan börja med något som verkligen gör något åt sjukdomen, inte bara symptomen. Det finns kanske helt andra förklaringar till ditt mående än de du själv kommit fram till.

Om du är lycklig nog att bo nära någon Tilma-mottagning kan du själv ta kontakt med dem. Annars går du till vårdcentralen och berättar om dina problem. Gör en lista i förväg, så att du inte bara beskriver en sida av problemen. Från vc kan du få remiss till en bra psykiater och psykolog.
Kom ihåg att läkare har hört det mesta. Det är bara dig själv du lurar om du hoppar över vissa uppgifter om dig själv. Läkaren värderar inte.

Säg inte att detta är omöjligt eller att "så fort jag råkar på något besvärligt tar jag tabletterna igen". Det är inte en hållbar lösning.

Jag hade använt tabletterna i mer än 25 (!!!) år. Nu är jag fri. Äter fortfarande antidepressiva och medicin mot bipolär II. Med det mår jag bra.
Aldrig, aldrig mer behöver jag jaga recept eller vara orolig för att jag inte har Sobril hemma, att jag glömt ta med dem i väskan etc etc. Aldrig mer behöver jag smussla och skämmas över mig själv.

Mina barn är sååå stolta över mig.

Du, ts,
har börjat din kamp med att skriva här. Fortsätt framåt, låt dig inte dras tillbaka. Börja leta efter din läkare; Nu!

Om din man misstänker, som du säger, så ÄR det ett missbruk. Den sista att känna igen ett missbruk är just missbrukaren själv.Jag har varit i din situation och ditt resonemang leder dig till fördärvet.
Ditt resonemang är enbart ett försvar för dig själv. Inget annat. Tro mig, förr eller senare kommer ditt missbruk att påverka både dina nära och kära OCH din familj. Låt dig inte luras in i en falsk trygghet.Epileptiska anfall kan du drabbas av redan efter 100mg så låt dig inte invaggas i en falsk trygghet. Jag blir fly förbannad över att läkare inte upplyser sina patienter om detta.
Vissa klarar av 400mg/dygn andra klarar, som jag själv, 2,5g. Detta är HÖGST individuellt och är absolut ingen riktlinje för vad som krävs för ett krampanfall.
Jag hoppas att NI ALLA komer till insikt med vad det är ni egentligen stoppar i er. ETT anfall kan, om ni har riktig otur, vara er DÖD.

Hoppa gärna på mig för detta inlägg men den som säger att det inte ligger någon sanning i det vet inte heller vad ni pratar om.

Jag måste bara skriva, som fd beroende av tramadol, att ni som är det MÅSTE ta tag i detta innan det går för långt. Eftersom jag inte är anonym när det gäller det här så vill jag inte informera om vad som hände mig men ni som kanske är nyfikna på exakt HUR långt ett tramadolberoende kan driva er är mer än välkomna mig i min inbox.
Det enda jag kan säga här är: Ni vill ALDRIG gå igenom det JAG gjorde när det gällde tramadol.

Jag är fullt medvetna om att dom flesta här TROR sig veta vad dom har gett sig in på men det vet ni inte. Föreställ er det värsta tänkbara senariot och ta det x1000 så hamnar ni någonstans i närheten.

Håller med.
Det är så oerhört lätt att tänka att "detta är mitt enda alternativ". "jag klarar mig inte utan den här tabletten".

Det finns alltid hjälp att få. Leta! Ta ansvar för ditt eget liv!
Vill du leva neddrogad? Vill du leva utan att kunna registrera vad det är som verkligen händer omkring dig?

Ja, vill du det, så är det bara att fortsätta.

I annat fall måste du börja söka hjälp redan idag.
Det finns hjälp att få.

Jag var fast i 25 (!) år. Tog mig ur det. Se mina tidigare inlägg.

När man är inne i det och inte vill sluta hittar man alla skäl man kan till varför det inte är skadligt att hålla på.

Jag som själv har ett missbruk bakom mig anser att när man börjar använda en medicn till vad den inte är för då missbrukar man medicin.

Och bland det farligaste som finns är att självmedicinera sig med mediciner som inte är till för den åkomman.

Plus att det är ni rent krasst som ställer till det för oss med kronisk värk, vi får inte den medicinen vi behöver för att det finns folk som missbrukar den.

Och mot deprissioner finns det advekata mediciner, men jag tillhör en grupp patienter som absolut inte kan äta antidepp. Då måste man lära sig att hantera deprisionerna på annat sätt det går, jag är ett levande bevis för det.

Jag har konstaterad kemisk depprision men lever ändå ett bra liv, har Theralen vid behov annars ingenting.

Anonym (fri sen 13 år) skrev 2009-12-29 02:45:22 följande:

Stora applåder!

Så är det! Exakt!

Jag blir så trött på er alla som har oändliga ursäkter till varför ni använder tabletter.
Ta tag i det!
Att ni över huvud taget skriver här är ju ett bevis för att det är ett problem för er!

Anonym (sara) skrev 2009-12-29 02:22:18 följande:

Som tidigare missbrukare av tramadol kan jag säga att tramadol i samband med missbruk gör era besvär MYCKET värre än vad det i verkligheten är.
När jag klev av mitt opioidmissbruk var jag ren från smärtstillande i över 6 månader trots ett benbrott.
Efter 1 års tid insåg jag att en vanlig antiinflammatorisk medicin faktiskt fungerade mot min kroniska värk. Min diagnos är reumatism och trots detta klarar jag mig på denna medicin.
Jag håller med det inlägg jag precis citerade och jag hoppas att vi kan ge er en förhoppning om att det inte behövs narkotiska preparat för att bli kvitt smärtan. Visst, antiinflammatoriska preparat kanske inte tar bort ALL er smärta men dom kan hjälpa er att leva ett liv utan narkotiska preparat. Självklart gäller inte detta er alla men alldeles säkert många av er.

Anonym (fri sen 13 år) skrev 2009-12-29 02:45:22 följande:

Inser att jag kan vara lycklig som inte behöver mediciner nu (längre?):
THERALEN - fick vid ett tillfälle på psykakuten - blev mångdubbelt skakig, hjärtklappning, ALDRIG MER.Och antiinflammatoriska medel (Voltaren, Voltaren T) ger mig magsår....

I mitt fall så är svaret på den frågan - Nej jag vill inte leva MITT liv. För mig spelar det ingen roll hur välmåendet skapas, det är fortfarande mer värt än att må dåligt, vilket är vad mitt liv utan kemiska preparat består av. För mig står det inte mellan att leva ett bra liv med mediciner, eller att leva ett bra liv utan mediciner. För mig står det mellan att vilja dö, eller att leva ett bättre liv med mediciner.