Någon annan som fastnat i medicinmissbruk?

Jag menade att läkaren sa att de fått restriktioner om att inte skriva ut dessa mera. (därav tolkade jag det som att de ska förbjudas). Hon sa att läkarna fått larmrapporter om missbruket och hon sa också att det är en av anledningarna till att dessa preparat blivit så populära på svarta marknaden (hon menade att man fastnar på dom så lätt).
Vidare sa hon att av egen erfarenhet har det inte gått bra för EN ENDA som hon skrivit ut dessa åt. Så även om jag ville ha dom så blir jag glad att hon trots allt inte skrev ut dom.

Ska höra om antiinflammatoriska mediciner vid nästa möte.

Fast det låter överdrivet, att det inte gått bra för en enda som hon skrivit ut de åt. Då bör hon nog tänka över vad hon gör för fel. Jag känner många som tagit tramadol och tradolan pga ryggskador och annat, och jag vet bara 2 av dessa som fastnat på det. Och då är jag en av dessa två. Min erfarenhet är just att det är människor som i grunden redan har lite av en depression som fastnar på dessa mediciner, för att den lindrar depressionen. För en människa som inte är deprimerad alls så gör den inte lika mycket kanske.

Är jag så unik som inte tålde Tiparol (=Tramadol)!?? Slutade efter 3 dagar, som jag skrev tidigare.

Hör om orudis skulle kunna vara något för dig.
Dexofen har slutat distribuerats i Sverige pga det du skriver. Tramadol är den enda av dom "svaga" opioiderna som finns kvar.
Däremot är säkert läkare rädda för att skriva ut tramadol i samma utsträckning som dom gjort det tidigare just för att dom i början trodde att tramadol inte var så pass vanebildande som det är. Läkare informerades om att man inte fick någon avtändning av tramadol samt att det inte var särskilt vanebildande. Denna syn har dock förändrats nu.

Sedan vill jag även påpeka till alla här att man inte alls behöver må dåligt eller lida av någon form av depression bara för att fastna i ett missbruk.

Överläkare på smärtklinik skrev ut Tiparol eftersom hon var betänksam mot Distalgesic som jag i många år ätit maxdos av (8 tabletter per dygn). När jag inte tålde Tiparol (=tramadol) fick jag Citadon, som hon ansåg säkrare än Distalgesic. Finns Distalgesic idag? I kombination med alkohol är det tydligen livsfarligt.

Anonym (illamående) skrev 2009-12-27 17:33:44 följande:

Nej, det innehåller samma verksamma substans som dexofen. Skillnaden är att dexofen inte innehöll något paracetamol. Substansen dextropropoxifen är förbjudet i Sverige.

Tack, intressant!

Vad starkt av er att förstå att ni är beroende av en substans eller flera. Min mamma var beroende av mediciner och det slutade illa. Jag hade en underbar uppväxt om man tar bort min mamma och hennes beroende. Så för er skull och om ni har barn, kämpa mot att bli beroende av mediciner.

All respekt!

Tillbaka igen..... Börjat igen. Julen jobbig hade aldrig klarat utan mina tabletter.

Idag på jobbet o då kan jag inte äta men längtar hem.....så jag kan ta något.....

Hej, jag har bara läst några av dina senaste inlägg.
Vill berätta lite:
Jag har haft svåra depressioner under mkt lång tid och upplevt stress på grund av stora svårigheter i familjen och i andra sammanhang.
I mitten av 1980-talet fick jag Sobril, blev nästan påprackad den och fick sedan utskrivet, ofta efter tjat, ibland hur lätt som helst.
Jag hade olika andra behandlingar mot depressionen (ljusterapi, flerårig samtalsterapi, medicinering och sjukhusvistelser). Det fanns tillfällen då Sobrilen verkligen räddade livet på mig, suicid. Så medicinen behövs, men måste användas på rätt sätt.

För fem år sedan började jag resa mig. Tog tag i mina problem ett efter ett. Sist kvar var Sobrilen, som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Men jag frågade ändå om hjälp.

Fick tips om Tilma (mottagningar hos Capio) och gick dit. Fick från första stund ett underbart bemötande. Det skulle ta ca 2 år för mig att bli nollad. Kändes fasansfullt. Men jag fick en behandlare som jag träffade 1 - 2 ggr per vecka, fick akupunktur, lärde mig mindfulness och annan avslappning. Och framför allt; samtalen med min behandlare.
Vi talade om allt, hon lyssnade och stöttade. Ofta trodde jag att jag aldrig skulle klara mig varken utan henne eller tabletterna.

Men nu har det gått nästan tre år. Jag har nyligen varit på uppföljningssamtal på Tilma. Har klarat mig!! Har fortfarande tabletter i badrumsskåpet och har inte en enda gång tagit någon vid sidan av det uppgjorda programmet. Hurraaaa!
Behandlaren och läkaren känns som mina mycket nära vänner.

Ts,
problemet när du använder tabletterna är att du aldrig vet om det är dina verkliga känslor, abstinens eller påverkan av tabletter som gör att du mår som du mår. När du använt tabletterna länge kan de orsaka depression och dåligt mående.

Det var skitläskigt att komma tillbaka till ett liv utan dessa "stötdämpare". Jag var inte van vid att hantera mina känslor.
Men man lär sig. Mycket i livet blir så mycket bättre när du upplever det i verkligheten.

Jag tror att du måste ta i detta på allvar för att få det att funka. Du behöver en riktigt bra läkarkontakt, en terapeut och ett avvänjningsprogram. Du måste lära dig att hantera dina känslor, inte bara ge efter för dem. Du måste få hjälp med orsaken till depressionen och hur du ska handskas med allt möjligt i livet, så att du kan få ut det du vill. Detta är ju det enda liv du har!!

En bra läkare ger dig medicin och ev annan behandling. Hon/han vet hur du ska trappa ned och när/hur du kan börja med något som verkligen gör något åt sjukdomen, inte bara symptomen. Det finns kanske helt andra förklaringar till ditt mående än de du själv kommit fram till.

Om du är lycklig nog att bo nära någon Tilma-mottagning kan du själv ta kontakt med dem. Annars går du till vårdcentralen och berättar om dina problem. Gör en lista i förväg, så att du inte bara beskriver en sida av problemen. Från vc kan du få remiss till en bra psykiater och psykolog.
Kom ihåg att läkare har hört det mesta. Det är bara dig själv du lurar om du hoppar över vissa uppgifter om dig själv. Läkaren värderar inte.

Säg inte att detta är omöjligt eller att "så fort jag råkar på något besvärligt tar jag tabletterna igen". Det är inte en hållbar lösning.

Jag hade använt tabletterna i mer än 25 (!!!) år. Nu är jag fri. Äter fortfarande antidepressiva och medicin mot bipolär II. Med det mår jag bra.
Aldrig, aldrig mer behöver jag jaga recept eller vara orolig för att jag inte har Sobril hemma, att jag glömt ta med dem i väskan etc etc. Aldrig mer behöver jag smussla och skämmas över mig själv.

Mina barn är sååå stolta över mig.

Du, ts,
har börjat din kamp med att skriva här. Fortsätt framåt, låt dig inte dras tillbaka. Börja leta efter din läkare; Nu!