Inlägg från: Completorium |Visa alla inlägg
  • Completorium

    Det ska fan vara en modern man!

    Det här skrevs först som ett inlägg i tråden "Varför vill tjejer ha mindre sex än killar" av rimmad lax
    www.familjeliv.se/Forum-9-191/m49264120.html
    men så insåg jag att det kantrade åt ett annat håll så jag startar en ny tråd istället. Kanske är detta ett gammalt ämne och jag är ny här, men ni får väl hänvisa till de trådar det detta har diskuterats förr!

    Så här skrev jag:

    Jag var för trött i natt för att börja skriva några längre tirader, men jag ska försöka utveckla mina erfarenheter lite här. Kallejohansson och Pappa jonthe bl.a. har redan varit inne på det här spåret som jag ska utveckla lite.

    Det talas mycket om att män både vill ha en hora och en madonna. De vill ha en hora i sängen men på dagen ska deras kvinna vara en madonna, en respektabel kvinna som är en god mamma och husmor. Detta är väl känt och ett etablerad fenomen. Mycket skit har kastats på män för att de har de omänskliga kraven på sina kvinnor.

    Motsvarigheten för kvinnor är mjukispappa/buse(alt. prins på vit springare)-problematiken. Det är detta ni har kommit in på i den här tråden. Kvinnor skriker högt och vilt över män som inte deltar i familjelivet, är gäster i sina barns liv, på sin höjd kan "hjälpa till" i hushållsarbetet osv. Kvinnor beklagar sig över sina lata sluskar till män och vill istället ha en "riktig" man som klarar att komma underfund med själv att det ska diskas, handlas mat och tvättas kläder och också göra det!

    Alla terapeuter lär ut att vägen till sexlivet går genom diskbaljan. En trött och utarbetad kvinna är inte kåt, men en kvinna som känner att hon får fullt stöd i hushållet och med barnen har helt andra förutsättningar till att bli den eldiga älskarinnan mannen så hett åstundar.

    Jag är en man som är som en fullfjädrad hemmafru. Jag kan allt om att sköta ett hem och gör det också. Det har alltid varit så. Jag är inne på mitt andra äktenskap. I mitt första äktenskap som varade från ungdomen så tog nog min fru bara det hela som nåt naturligt. Hon hade aldrig fått lära sig särskilt mycket om hushållsarbete och jag blev den naturliga auktoriteten på området i vår familj. Jag blev het enkelt den traditionella kvinnan i vårt förhållande.

    Nå hjälpte det? Nej, inte blev det mer sex för det! När vi gått igenom den sedvanliga passionsfasen så dalade sexlivet till att vara något som hon accepterade som nåt nödvändigt ont som fick ske 1-2 ggr/månad. Jag tog upp och försökte prata om det om och om igen, men ändå accepterade jag tanken på att hon helt enkelt inte var så intresserad.

    Nå, det förhållandet slutade på ett sätt som är vanligare åt "andra hållet", dvs. att kvinnan slänger ut en oduglig man som bara latar sig och inte deltar i familjelivet och hushållsarbetet. Jag tröttnade och bröt upp. Då reagerade hon med nån slags chock (för naturligtvis kunde hon inte föreställa sig att jag inte trivdes, trots att jag pratat med henne hundratals gånger om att jag inte ville vara den ende som gjorde nåt i hushållet och att jag var missnöjd med sexlivet). Hon blev plötsligt en sexgudinna! Hon använde sexet för att hålla mig kvar, men det funkade givetvis inte.

    Min andra fru... Inte heller här fungerar det med att vara en mjukisman och sköta allt i hushållet. Vi hade jättebra sexliv c:a 3 år, tills vi hade flyttat ihop på allvar och gift oss.

    Jag har varit betydligt mer vaksam och tagit tag i problemen mycket tidigare nu. Först när jag märkte att sexlivet dalade så funderade jag över vad det kunde bero på. Jo, hon pluggade och var under stor press. Så jag backade, tjatade inte om sex, lät henne vara. Men det var som att hon aldrig kom tillbaka efter det, så jag har på olika sätt fört det hela på tal, försökt att lirka ur henne vad som är fel osv. Jag har gett henne tid, jag har gjort allt för att underlätta tillvaron för henne osv. Så, när det här tidsspannet av tid för möjlig återhämtning för henne vara några år och inget blivit bättre så krävde jag familjeterapi och det blev så.

    Då framkommer några intressanta saker! Hon säger då bl.a. att hon såg det som att hon var inne i en passionsfas i början av vårt förhållande, dvs de första 3 åren. Ovanligt länge alltså, det brukar vara några månader. Hon använder sig också av den här bilden av mannen som en prins på en vit springare som ska ta henne ur den misär hon lever i. När vardagen infann sig så sprack föreställningen om att allt skulle bli så fantastiskt annorlunda. Hon hade alltså inte räknat med att även hon skulle behöva bjuda till för att hennes liv skulle bli bra.

    Och så detta då med busen (eller prinsen) kontra hemmamannen, vaktmästaren... Det visade sig att hon, som längtat hela livet efter en man som var en hejare på att laga mat (så att hon skulle slippa göra det jämt), städa osv. nu, när hon hittat en sån, inte alls blev nöjd med det! Nej, istället kände hon sig undanskuffad från sin naturliga plats i hemmet!!! (Ändå sitter hon och skryter på jobbet om sin duktige man som lagat den goda maten som ligger i hennes matlåda...)

    Hon kände sig mindervärdig, överflödig, förminskad... Och den där mannen som stod i köket... var han sexig? Nej... Det gick inte att tända på en man som beter sig som ett fruntimmer...

    Fattar ni problematiken? Här har man fått höra hela livet att man ska dela på hushållsarbetet och vara en jämställd familj, men när man gör så, så blir man straffad med att kvinnan tappar respekten för en!

    Det ska fan vara en modern man!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-09-20 18:54
    Jag lämnar nu den här tråden och även FL.

  • Svar på tråden Det ska fan vara en modern man!
  • Completorium
    Anonym skrev 2009-12-11 09:13:31 följande:
    Mycket tänkvärt inlägg. Är en kvinna som har levt ihop med båda typerna. Dvs,. tuffingen som vill betäcka mig men vägrar hjälpa till, och den fina familjekillen som delar alla sysslor med mig och tar mycket hand om barnen, med lite lägre sexlust. Jag har alltså haft båda och aldrig varit 100% nöjd. Det ultimata svaret är att vi kvinnor vill ömsom bli dyrkade och ompysslade som prinsessor och ömsom behandlade som skräp. (håll käft slyna) Detta måste ske av samma kille. Den killen som fattar det kommer jag nog bli beroende av för alltid.
    Mm... Men det är ju en läggningsfråga också. Det är ju inte bara "att fatta". Jag kan inte bete mig som en buse ibland bara för att det förväntas det av mig.
  • Completorium
    Anonym skrev 2009-12-11 09:15:56 följande:
    Detsamma gäller väl för er killar. Vi ska vara omtänksamma och bra med barnen, laga värsta matlådan som man kan skryta på jobbet med, pyssla, städa och feja och massera era fötter och helst ska ni känna att ni är viktiga familjeförsörjare när ni kommer hem från jobbet. Sen i sängen ska vi vara porrdrottningar som helst smiskar upp er varje kväll... Har jag fel?
    Ja, men nu skjuter du väl lite över målet? Poängen med mitt inlägg är ju att det du beskriver är ju något som är mycket väl känt och debatterat till leda överallt. Det är ju det som är schablonbilden av hur förhållanden ser ut. Det jag beskriver, däremot, är ju motsatsen som sällan eller aldrig diskuteras.
  • Completorium

    Anonym (man över 40) skrev 2009-12-11 12:54:43 följande:


    Jag ber TS om ursäkt för det. Det var inte meningen att kidnappa din tråd och dra uppmärksamhet från din situation. Jag vill bara säga att jag förstår dig och att du har mina sympatier.
    Du har inget att be om ursäkt för tvärtom! Tack! Du har bidragit med mycket värdefullt till tråden och jag ser inget egenvärde i att just min egen situation ska stå i centrum utan det är problemet i sig! Jag vill lyfta fram detta ur ditt inlägg:
    - Har jag tagit upp det här med henne? Ja.
    - Har jag vid ett flertal tillfällen talat om att även jag vill känna mig åtrådd och behövd? Ja!
    - Har hon lyssnat och förstått? Ja!
    - Har hon tagit till sig det jag har sagt och lovat att försöka? Ja!
    - Har något förändrats? Nej
    Det där var mycket bra och kärnfullt formulerat! Precis så skulle jag ha kunnat skriva också! Och det är detta som är så jävligt, så infernaliskt svårt att komma åt! Min fru använde sig av en annan taktik i diskussionerna kring vårt sexliv. Hon sa hos terapeuten: "Vi får väl försöka kompromissa!"

    -Har hon kompromissat? Nej, inte en millimeter!
    -Har jag kompromissat? Ja, jag har stått för hela kompromissen.
    -Är det en kompromiss? Nej!

    Jag vill också tillägga lite om hur det kunde vara i början av vårt förhållande. Vi bodde inte ihop utan träffades på helger och lite längre ledigheter. Då hade vi sex ofta när vi väl sågs. Inget konstigt med det, så är det nog för alla nykära.

    Och när vi flyttade ihop och hade tillgång till varandra alla dagar så fortsatte det. Men nu inträffade något som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva: Det hände några gånger att hon ville ha sex och jag kände att det kunde kvitta. Jag var mätt! Men... va fasen! Jag ställde upp!

    Men sen så började hennes sexlust att avta och i början tänkte jag inte så mycket på det och jag insåg väl inte vad klockan var slagen förrän det var ganska långt framskridet.

    Nåväl, jag har alltså själv upplevt hur det kan kännas att någon vill ha sex och jag själv inte har lust och helst vill sova. I efterhand när jag har tänkt tillbaka på detta så har jag funderat på vad det var som gjorde att jag inte hade lust de där gångerna. För det var nog iofs inte bristande inneboende lust hos mig... Jag har kommit fram till att det var en produkt av något som hade förändrats och som inverkade på min lust att ha sex [med henne].

    Från att ha varit en väldigt utlevande sexpartner med en stor "repertoar" av sexuella handlingar och nyfikenhet så började hon att "dra sig tillbaka", slutade att göra vissa saker osv. Det började hänga mer och mer på mig om det skulle hända nåt alls. Och det var där som också jag kunde börja tycka att det inte alltid "var värt" att ha sex. Det blev för mycket en enmansföreställning.

    Alltså, hon uttrycker sin lust och triggar igång mig, och när jag väl är igång så lägger hon sig behagfullt på rygg och låter mig göra hela jobbet. Det blev liksom lite enahanda. Så skönt det kunde ha varit att få bli omhändertagen själv ibland!

    Varför sa jag inget då? Ja, det undrar jag med, men jag insåg liksom inte vad som höll på att hända. Det gick så sakta och jag ville väl inte läsa av situationen så. Det är nu i efterhand som jag har hela perspektivet och kan inse vad som egentligen hände.

    Nuförtiden har vi sex kanske 2-3 ggr/månad, i bästa fall. Ibland kan det gå flera veckor mellan tillfällena. Hon säger sig vilja ha sex, njuta av sex men inte för ofta och dessutom så kräver hon att vissa förutsättningar ska råda för att hon ska kunna slappna av och njuta, så tillfällena blir inte så många.

    Ja, hon njuter av sexet, inte tu tal om det! Men det är min enmansshow och nu gör hon absolut inget med mig. Inget smekande, ingen oralsex, vill helst bara ligga i ställningar som innebär att hon får "vila".

    Det du, Man över 40, skrev om att känna sig "tom och dum" efter sex har jag upplevt många gånger! Jag har också försökt att avstå från sex helt i perioder, och onanerandet är en livsnödvändighet för mig i vilket fall som helst, men så tar åtrån till kvinnan överhanden och man trillar dit och har sex och så kommer Ågren efterpå...

    Vet ni vad jag ofta känner inför detta? Jag upplever att jag FÖRNEDRAR mig när jag har sex med en min kvinna! Hon vill leva med mig, säger att hon älskar mig men ändå upplever jag inte glädje utan förnedring!

    Om det är fler som känner igen sig i detta så hoppas jag att ni också delger oss er situation. Jag tror att det med nödvändighet blir långa inlägg, för så här komplexa situationer låter sig inte beskrivas med oneliners.
  • Completorium

    Anonym (kvinna) skrev 2009-12-11 10:28:03 följande:


    Jag tror att mycket handlar om en allmän utbredd uppfattning om att det är normalt att pippa en massa hela tiden.
    Ja, men nu handlar det faktiskt INTE om det i det här fallet. Jag skulle vara fullt nöjd med sex av något slag, alltså inte nödvändigtvis penetreringssex, 2-3 ggr/vecka. Ibland mer sällan, ibland oftare.

    Och om jag fick möjlighet att välja så har jag mycket hellre kanonbra sex 1 g/vecka än halvtaskig sex 7 ggr/vecka!

    Jag vill gärna ha närhet utan att det leder till sex. Jag är verkligen inte en man som bara tänker på sex så fort som jag får en kram. Jag gillar att kramas, ligga och mysa i soffan, kela och hångla lite och sen ändå gå och lägga mig och sova. Så min fru har hur många exempel som helst på att jag ger henne närhet utan att jag siktar på sex.

    Men vet du vad, ibland tror jag att hon tänker runt hörnet: "Aha, nu kramas han idag utan att begära sex för att det ska vara legitimt att kramas i morgon och då ska det minsann bli sex!"

    Hur man än gör så har man rumpan bak...
  • Completorium
    FlamingRed skrev 2009-12-11 15:36:06 följande:
    Eller än bättre, att inte få äta ordentligt, att alltid vara hungrig. Att överleva på bröd och vatten går, men kroppen säger ifrån.
    Ja, för mig är sex ett behov som är ständigt närvarande. Om jag är riktigt sjuk kan det försvagas, men inte annars.

    En viktig skillnad mellan min fru och mig är att min sexdrift snarare ökar vid stress medan hennes försvinner.
  • Completorium

    Det är många intressanta tankar som har yttrats här...

    En sak som jag har funderat mycket på är detta med att försöka jämka ihop ett icke fungerande sexliv. I mitt fall, där hon inte har så stor sexdrift, inte är intresserad av att göra så mycket när vi har sex osv. Då är det ju så här: Hon är nöjd som det är! Hon har ju inget intresse i att det ska förändras. (Utom att hon skulle vilja att även hennes älskade make ska bli nöjd, då... :-s )

    Kan man öht jämka i ett sexliv? Jag menar, sexlust kan ju inte trollas fram. Jo, jag vet att många kvinnor tycker att det är OK att "ställa upp" på sex då och då även om de inte har nån lust bara för att göra sin man lycklig. Eller ge honom oralsex även om de inte själva får ut nåt av det osv. Problemet i mitt fall är att sex där hon bara "ställer upp" inte ger mig nåt. För mig är sex ett interagerande, ett givande och tagande på lika villkor. För att sex ska ge mig tillfredsställelse så krävs det ett äkta engagemang ifrån kvinnan. Och ett äkta engagemang kan inte vare sig låtsas eller tvingas fram. Och min fru är särskilt dålig på att ljuga eller låtsas.

    Så hur viktigt är sexlivet för mig i det stora hela? Hur "viktar" man betydelsen av sexlivet i ett förhållande?

    Jag har, som sagt, varit med om en skilsmässa tidigare. Jag vet hur mycket det kostar - ekonomiskt, socialt, känslomässigt och i praktiskt arbete och det är inte direkt något jag längtar efter. OK, naturligtvis måste man ta den smällen om förhållandet är uselt. Men om det mesta är OK eller t.o.m. bra, men just sexlivet är uselt, hur gör man då?

    Jag är inte så naiv att jag tror att det är så förbaskat enkelt att hitta en ny kvinna där allt klaffar lika bra med plus att sexlivet kommer att vara bra. Det där med "gräset är grönare på andra sidan" alltså. Nej, som jag skrev så hade vi ju ett fantastiskt sexliv under 3 år, och sen havererade det.

    Till min frus fördel ska sägas att hon faktiskt själv tänkte den här tanken: "Om jag låter honom ha en älskarinna, då kanske det blir bättre?" Men svaret på den frågan blev ändå "nej" för hon kom fram till att hon är allt för svartsjukt lagd.

    Frågan tycker jag ändå har relevans, för man kan ju inte räkna med att båda i ett förhållande har exakt samma intressen, och bara dessa. Om jag vill spela badminton så är det OK att jag gör det med mina kompisar, för hon avskyr sport, och om hon vill spela schack så gör hon det utan mig och har sina kompisar där (jag tycker det är dödligt tråkigt med schack!) .

    Men när det gäller sex så är det genast mycket känsligare. OK, jag kan förstå det. Sex är så intimt, det är det som är centrum i ett parförhållande, äktenskapet/samboförhållandet ska trygga å ena sidan trohet, å andra sidan tillgång på sex...

    Men vänta nu här... Om nu sex är så speciellt förknippat med ett parförhållande, då är det en sak som jag inte förstår: Min fru tycker INTE att sex är så viktigt för henne. Hon kan leva utan det. För henne är inte sex viktigt i ett parförhållande. Definitivt inte det viktigaste.

    Hm... Så varför är det då så farligt att jag skulle göra som med badmintonen, idka det tillsammans med nån annan? Varför är hon svartsjuk på något som hon ändå själv kan vara utan? För att hon älskar mig? Konstigt sätt att älska nån på... låter mer som kontrollbehov. En snällare tolkning är att hon är rädd för att förlora mig helt, att jag ska hitta nån som jag planerar enbart ska vara min älskarinna men som sen växer och betyder så mycket för mig att jag lämnar min fru.

    Men, med den logiken så borde jag vara lika rädd för att hon ska lämna mig om hon träffar en man som t.ex. är bättre på att laga bilar än jag. Eller är passionerat intresserad av trädgårdsarbete. För det verkar betyda mer för henne än sex...

    Nu tycker inte jag att det skulle vara idealiskt att tvingas försöka hitta en älskarinna; det tror jag dessutom inte är så lätt som gift. Men men... när det nu är som det är så måste man väl ändå testa alla möjligheter?

    En sak till: Kan nån förstå att jag känner mig lurad? När jag träffade min nuvarande fru så trodde jag verkligen att jag hittat en kvinna som matchade mitt eget sexuella temperament, och jag trodde mig vara på den säkra sidan efter 3 år och då gifte vi oss... Så, när jag väl var "inom lås och bom" så visar hon sitt - som hon själv uttrycker det - "rätta jag".

    I ett förhållande så fungerar ju sexlivet så att den som har den lägsta driften sätter högstanivån. Den som har ett större intresse av sex förvägras rätten att utöva det efter sina behov (om de inte lever i någon form av "öppet förhållande"). OBS! Onani är inte mer än en nödåtgärd för att kompensera ett fattigt sexliv med sin partner. Onanin kan aldrig fullt ut kompensera det sexliv man inte har med sin partner.

    Visst, det är säkert många som tycker: "Skilj dig!" Och kanske kommer jag dit en dag, men ännu tar det emot väldigt mycket. Jag vet ju vilket berg det är att ta sig över...

  • Completorium
    haptic skrev 2009-12-12 21:26:32 följande:
    Låter ju bra det här, jag håller med om detta. TS, du skriver om att män har madonna/hora-komplex. Och att du är en hemmafixarman och att det är vad som fått dina tjejer att dra, eller iaf att inte stanna? Lite nedkortat.
    Nej nej! Mina kvinnor lämnar inte mig, tvärtom! De vill ha mig, men tycker inte sex är viktigt. Det är jag som har lämnat en kvinna och funderar om jag tvingas göra detsamma med den andra...

    Det är tydligen delvis detta att vara en hemmaman som gör att de slutar att se mig som en man och mer som en kompis.
  • Completorium

    Anonym (Tess) skrev:


    Så här "enkelt" fungerar det för mig. Om jag bor ihop med någon så förväntar jag mig att vi delar lika på sysslor i den mån det är möjligt. Jag skulle aldrig kunna leva med någon som inte ser städning, matlagning o såvidare som en självklar del av vardagen. Fattar man inte det så fattar man inte mycket tycker jag. Sen har man ju olika syn på renlighet o vad som är viktigt o där gäller det ju att hitta någon som har samma syn som en själv. Att detta ska ha med sex att göra känns VÄLDIGT främmande.
    Jag håller helt med dig, helt fel att blanda ihop städning och sex är ju helt fel. Men det verkar som att kvinnor ofta använder detta för att ha ett "alibi" för att säga nej till sex.

    Om man t.ex. har en dålig ekonomi, det är struligt på jobbet, relationen till ens egna föräldrar är usel etc. etc. så reagerar jag så att jag får ett än större behov av närhet till och bekräftelse av min partner. Jag blir då inte sur på och aggressiv mot den människa som har lovat mig att älska mig i nöd och lust! Men min fru sluter sig inom sig själv när hon är utsatt för press. Hon vill inte bli tröstad och hjälpt, hon vill inte diskutera svårigheterna, och hon vill definitivt inte ha närhet och sex.

    Jag: Vill ha mer närhet och sex när det är jobbigt för det hjälper mig att hålla modet uppe.
    Min fru: Orkar inte med närhet och sex när det är jobbigt. Dessutom har hon alltid nåt att skylla på som gör henne asexuell.
    Att ha en snubbe som leker städtand för att få mig på gott humör skulle bara göra saken värre. Sånt skiner dessutom igenom. Antingen så har man det i sig eller så har man det inte. Jag tror så här, trivs man tillsammans och har en bra balans så fungerar sexet av sig självt även efter flera år. Har man inte lust är något MYCKET fel, kanske går det att fixa men oftast inte...kemi, känslor osv kan man inte trolla fram.
    Visst, att "leka städtant" funkar ju inte. Det måste vara en äkta vilja bakom, och är man inte bra på det ena så kan man kanske göra det andra, bara man delar på bördorna.
  • Completorium

    Fruarna Svensson skrev 2009-12-23 08:24:00 följande:


    Men du, en modern man behöver en modern kvinna. Någon som förstår vad hon har! Det gäller att ha samma mål med sitt liv tillsammans, annars funkar det inte hur bra man själv än är...
    Javisst! Men det är ju detta som, har chockat mig, denna insikt att kvinnor som trots att de är barn av 68-rörelsen ändå så förbluffande ofta är så konservativa i sin syn på könsroller! Min fru var en riktig rödstrumpa på 70-talet men ändå kan hon inte frigöra sig från känslan att bli undanskuffad från sin naturliga plats i hemmet när jag tar mig friheten att handla och laga mat utan att först rådfråga henne.

    Jag hoppas innerligt att yngre generationer har lättare att bryta dessa mönster!

    Hm... Man kanske skulle satsa på en yngre kvinna?...
Svar på tråden Det ska fan vara en modern man!