Det ska fan vara en modern man!

vill inte ha en modern man.ryser;)

Först och främst...låt mig gratulera och även tacka TS för ett välformulerat och insiktsfullt inlägg här på forumet. Vi är nog väldigt många män som känner igen oss i skrivningen här. Jag har samtidigt en känsla av att det är desto färre kvinnor som känner igen detta vilket får mig att fundera på hur olika vi ändå ser och upplever saker.

Hur som helst...låt mig ge er min erfarenhet och mitt perspektiv på detta.

Som sagt...mycket i det TS skriver känner jag igen mig själv i. Även om det i mitt fall inte har lett till någon skillsmässa. Jag vill heller inte dra det så långt att jag har tagit på mig en hemmafruroll. Jag har alltid varit väldigt involverade i barnens uppväxt inkl fritidssysselsättningar m.m. Jag står oftast för inköpen, matlagningen m.m. Jag sköter familjens ekonomi. Jag fixar med hus och trädgård. Jag drar in merparten av pengarna i hushållet och står för att vi har det finansiellt rätt ok. Låt mig stoppa där. Det här är ingen skryttråd. Det är många saker jag inte gör. Tvättar tex. Jag städar också väldigt sällan. Min fru tar hand om det. Min fru har också axlat andra sysslor i familjen som exempelvis att hålla koll på folks födelsedagar, barnens scheman osv. Mao så menar jag att vi har försökt dela på sysslorna rätt jämt. Och vi är båda rätt nöjda med hur det ser ut. Så ... har vi ett blomstrande sexliv då? Nej.

Jag har aldrig upplevt mig åtrådd av min fru. Jag har oftast upplevt att "hon ställer upp" när vi har sex. Hon har använt sex för att kontrollera mig. Belöna mig med sex och straffa mig med inget sex.

- Har jag tagit upp det här med henne? Ja.
- Har jag vid ett flertal tillfällen talat om att även jag vill känna mig åtrådd och behövd? Ja!
- Har hon lyssnat och förstått? Ja!
- Har hon tagit till sig det jag har sagt och lovat att försöka? Ja!
- Har något förändrats? Nej

Det ända som dessa samtal har resulterat i är att hon får dåligt samvete och känner sig hemsk som människa och fru. "Vad skall du med mig till? "...osv. Och det är ju inte där jag vill landa. Ändå har jag alltid försökt ta upp detta ämne på ett lungt och resonabelt sätt. Inga anklagelser eller så...men ändå tydligt berättat vad jag vill...och behöver. Men ändå så känner jag att det leder oss åt motsatt riktning.

Nå....det här har ju pågått i många år...15? Ungefär! Min självkänsla har stadigt dalat och jag ser mig inte längre som en man som kan sexuellt attrahera en kvinna (= Min kvinna).

Att ständigt åtrå sin kära. Att sukta efter henne. Att vara kåt på henne och bara vilja ha henne. Men samtidigt också inse att det inte är ömsesidigt. Ja - det tär på en. Och de allt färre gånger vi hade sex - så kände jag mig som en idiot efteråt. Tom och dum. Och jag ångrade mig jämt. Min sexlust blev något negativt. Något som jag skämdes över och som blev ett problem i vårt förhållande. Till slut insåg jag att livet vore fan så mycket enklare utan min sexlust. Vårt samliv (ja - faktiskt) skulle också bli enklare och mindre problematiskt om min förbannade sexlust inte hela tiden låg som en stinkande hundskit under skosulan.

Så jag bestämde mig helt sonika en dag: Nu är det slutknullat för mig!

Jag slutade närma mig henne sexuellt. Jag tog inga initiativ längre. Men jag behöll närheten i övrigt. Även fysiskt (kramar, pussar, arm om axeln när hon kommer hem från en lång dag på jobbet...osv). Jag älskar henne fortfarande....men ingen sex. Och luften klarnade.

Jag märkte att ganska snart att stämningen lättade något. Hon kände att hon inte förväntades ställa upp längre och jag nästan såg hur hon andades ut. Så hur stod jag ut då? En sexlust försvinner ju inte bara av sig själv? Nej.

Jag runkade som en galning. Jag runkade i duschen varje morgon. Jag runkade innan jag gick och la mig varje kväll. Så att jag inte skulle drabbas av svaghet när jag kom nära henne i sängen. Och det funkade hyfsat. Så...märkte inte hon att jag hade förändrats? Försökte inte hon få igång något då? Jo...

Efter någon månad så började hon göra några tafatta initiativ. Men jag gled undan varje gång. Efter 2-3 månader frågade hon lite oroligt om något hade hänt. Även där gled jag undan ämnet.

Och för att ge ännu ett exempel på hur långt jag drev detta så tog jag kontakt med ett centrum för manlig sexualitet (finns i sthlm - glömt namnet). Jag fick tid hos en doktor, och jag förklarade problemet. Jag vill bli av med min sexlust. Jag förklarade varför. Han redogjorde för olika möjliga vägar (kemiskt) och även för riskerna och möjliga konsekvenser. Han föreslog att jag först skulle prata med en terapeut och att min fru helst skulle vara med. Det senare var ju otänkbart. Skulle jag ha invigt henne i den här processen hade ju hon brutit samman av samvetskval. Så jag träffade den kvinnliga terapeuten och beskrev mitt ärende. Och jag var tydlig på att min fru inte tänder på mig och har aldrig gjort det.

Hon sa: "Ja- jag förstå det" (!). Sug på den en stund.

Jag trodde först att jag hörde fel. Men hon sa faktiskt så. Så...ok då...jag kanske är ful och frånstötande. Skitsamma ...jag har ändå bestämt mig för att inte ha sex mer. Så hon rekommenderade en behandling. Tillbaka till doktorn.

Han skrev ut ett antipepresivt preparat (har också glömt namnet på det). Inte för att han ansåg mig vara deprimerad utan för att det har bi-effekten att ta ner sexlusten (eller åtminstone dämpa den). "Låt oss börja så och så ser vi hur det går...". Så jag fick lite piller.

En kort reflektion om det här innan jag går vidare: Här fungerade ju vården rätt ok måste jag säga. Man lyssnade på mig och tog mig på allvar. Även om jag tycker att det är lite märkligt att man inte insisterade på en längre terapeutisk behandling fokuserande på min självbild och mitt självförtroende. Hur som helst...dom gjorde ju som jag ville. Bra så!

Vidare...

Jag knaprade på dessa piller i några månader. Funkade dom? Nä!
Jag runkade vidare som en tok. Min fru visste inget.
Men min självkänsla växte iom detta. Jag hade plötsligt tagit tillbaka kontrollen över min sexlust. Jag behövde inte längre krypa för henne och stå och falla med hennes välvilja. Och det kändes bra.

Så...hur länge höll det här? I 2,5 år! Sug på den en stund. Jag vägrade ha sex i 2,5 år. Och det kändes faktiskt bra. Det balanserade upp vårt förhållande...och jag insåg att jag faktiskt kan avstå. Hon har även insett det. Hon kontrollerar inte längre mig via min sexlust

- Är vi fortfarande tillsammans idag? Ja!
- Har vi sex nu då? Ja!
- Regelbundet? Hmmm....någorlunda
- Vem tar initiativen? Suck...mestadels jag. Men någon gång ibland hon.
- Varför avslutade jag min avhållsamhet? Det är en annan historia som vi kan ta en annan gång

Avslutning:
Jag känner att detta inlägg i TS trådstart blev längre än jag hade tänkt mig. Jag ber TS om ursäkt för det. Det var inte meningen att kidnappa din tråd och dra uppmärksamhet från din situation. Jag vill bara säga att jag förstår dig och att du har mina sympatier.

Det var fan det bästa jag läst på länge.

Mjukisman - buse är det sjuka idealet kvinnor tvingar på oss.

När skall kvinnorna inse att vi män är bara människor? Fast med kuk då.

Yes box alright - och där har ni kvinnor som läste ovanstående inlägg och nickar jakande också svaret på männens madonna/hora ideal.

Och egentligen är det väl inget märkligt alls ?

Alla vill vi väl ha en partner som har vett nog att ta undan tallriken efter sej vid matbordet, vett att städa o fixa i samma utsräckning som sin partner, ingen vuxen människa har väl lust att vara städare åt sin partner.

Alla vill väl ha en härlig sexpartner ? En som passar i hur ofta och kan trycka på de rätta knapparna. en ömsom sensuell och vilt knullande partner.

Vad är det som är konstigt ? Få vill leva i smuts och få vill ha ett trisst sexliv - varför inte hjälpas åt och ha det bra ?

Hora/madonna komplexet är inget komplex utan ett försök att komplicera enkla problem för att på så sätt ge dignitet åt dem så att folk inte ska behöva känna sej dumma när ft eller psykologer tar upp ämnet hos par som har dessa enkla problem.

Vi är människor och vi vill att det ska funka i och utanför sängen - surprise ?

//mr. plättlätt

Kan väl tillägga:

Män som sitter i soffan o väntar på att middagen ska severas dag efter dag tillhör en mental forntid.

Kvinnor som ligger och väntar på att mannen ska krypa in under täcket och rulla på tillhör en mental istid.

Ibland vill man ha horan/macosnubben.
Ibland vill man ha madonnan/plychbrallan.

Allt av den enkla anledningen att man vill ha det bästa av allt.
Män som kvinnor.

Fantastisk klarhet skrivit av TS. Känner igen mig både från verklighet samt allt man "upplever" på FL.

Och Man över 40. Du måste berätta fortsätta berättelsen om din sexualitet...

Bra inlägg, vilket ger mig som kvinna intressanta insikter och förståelse för hur en man tänker och känner. Reserverar mig dock för att situtionen endast beskrivs från "ett håll".

Anonym (...) skrev 2009-12-11 14:55:48 följande:

Hur många gånger har "vi" inte hört det från andra hållet??

Ja, nu befinner vi oss ju på ett kvinnodominerat forum, så det är inte så konstigt. Även i dessa fall reserverar jag mig och funderar över hur "motpartens" historia egentligen skulle beskrivas kontra TS inlägg.  

Tycker inlägget är bra och intressant.

Anonym (man över 40) skrev 2009-12-11 12:54:43 följande:

Du har inget att be om ursäkt för tvärtom! Tack! Du har bidragit med mycket värdefullt till tråden och jag ser inget egenvärde i att just min egen situation ska stå i centrum utan det är problemet i sig! Jag vill lyfta fram detta ur ditt inlägg:Det där var mycket bra och kärnfullt formulerat! Precis så skulle jag ha kunnat skriva också! Och det är detta som är så jävligt, så infernaliskt svårt att komma åt! Min fru använde sig av en annan taktik i diskussionerna kring vårt sexliv. Hon sa hos terapeuten: "Vi får väl försöka kompromissa!"

-Har hon kompromissat? Nej, inte en millimeter!
-Har jag kompromissat? Ja, jag har stått för hela kompromissen.
-Är det en kompromiss? Nej!

Jag vill också tillägga lite om hur det kunde vara i början av vårt förhållande. Vi bodde inte ihop utan träffades på helger och lite längre ledigheter. Då hade vi sex ofta när vi väl sågs. Inget konstigt med det, så är det nog för alla nykära.

Och när vi flyttade ihop och hade tillgång till varandra alla dagar så fortsatte det. Men nu inträffade något som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva: Det hände några gånger att hon ville ha sex och jag kände att det kunde kvitta. Jag var mätt! Men... va fasen! Jag ställde upp!

Men sen så började hennes sexlust att avta och i början tänkte jag inte så mycket på det och jag insåg väl inte vad klockan var slagen förrän det var ganska långt framskridet.

Nåväl, jag har alltså själv upplevt hur det kan kännas att någon vill ha sex och jag själv inte har lust och helst vill sova. I efterhand när jag har tänkt tillbaka på detta så har jag funderat på vad det var som gjorde att jag inte hade lust de där gångerna. För det var nog iofs inte bristande inneboende lust hos mig... Jag har kommit fram till att det var en produkt av något som hade förändrats och som inverkade på min lust att ha sex [med henne].

Från att ha varit en väldigt utlevande sexpartner med en stor "repertoar" av sexuella handlingar och nyfikenhet så började hon att "dra sig tillbaka", slutade att göra vissa saker osv. Det började hänga mer och mer på mig om det skulle hända nåt alls. Och det var där som också jag kunde börja tycka att det inte alltid "var värt" att ha sex. Det blev för mycket en enmansföreställning.

Alltså, hon uttrycker sin lust och triggar igång mig, och när jag väl är igång så lägger hon sig behagfullt på rygg och låter mig göra hela jobbet. Det blev liksom lite enahanda. Så skönt det kunde ha varit att få bli omhändertagen själv ibland!

Varför sa jag inget då? Ja, det undrar jag med, men jag insåg liksom inte vad som höll på att hända. Det gick så sakta och jag ville väl inte läsa av situationen så. Det är nu i efterhand som jag har hela perspektivet och kan inse vad som egentligen hände.

Nuförtiden har vi sex kanske 2-3 ggr/månad, i bästa fall. Ibland kan det gå flera veckor mellan tillfällena. Hon säger sig vilja ha sex, njuta av sex men inte för ofta och dessutom så kräver hon att vissa förutsättningar ska råda för att hon ska kunna slappna av och njuta, så tillfällena blir inte så många.

Ja, hon njuter av sexet, inte tu tal om det! Men det är min enmansshow och nu gör hon absolut inget med mig. Inget smekande, ingen oralsex, vill helst bara ligga i ställningar som innebär att hon får "vila".

Det du, Man över 40, skrev om att känna sig "tom och dum" efter sex har jag upplevt många gånger! Jag har också försökt att avstå från sex helt i perioder, och onanerandet är en livsnödvändighet för mig i vilket fall som helst, men så tar åtrån till kvinnan överhanden och man trillar dit och har sex och så kommer Ågren efterpå...

Vet ni vad jag ofta känner inför detta? Jag upplever att jag FÖRNEDRAR mig när jag har sex med en min kvinna! Hon vill leva med mig, säger att hon älskar mig men ändå upplever jag inte glädje utan förnedring!

Om det är fler som känner igen sig i detta så hoppas jag att ni också delger oss er situation. Jag tror att det med nödvändighet blir långa inlägg, för så här komplexa situationer låter sig inte beskrivas med oneliners.