23 år gravid och student

Känn efter hur DU vill göra.

Med tanke på er situation så kommer det inte att bli väldans lätt, men vem har sagt att livet ska vara enkelt?
Jag och min pojkävn/sambo har varit tillsammans sedan maj i år, och i början juli plussade jag. Inget som var planerat.
Jag är deltidsarbetslös och han är student, vilket är nästan samma situation.
Visserligen så är vi tillsammans ännu, och har flyttat ihop, men den ekonomiska situationen är näst intill snarlik din/er.

Självklart har ditt ex. något att säga till om. Men precis som du säger så är det DU som har sista ordet i denna fråga.

Känner du dej mogen till att bli förälder?
Skulle han ta sitt ansvar?
OM inte, klarar du detta själv?
Hur skulle du handtera en abort... ?

Fundera noga, kontakta bm som ger dej nummer till en kurator, så du kan få en överblick på vad som kan göras för din del, vilka vägar det finns till ekonomiskt stöd, om det nu är det som känns tyngst. Eller en hjälp på vägen till att fatta ett beslut. Tyvärr har man ju inte all tid i världen när det gäller detta.

Hoppas du/ni kommer fram till ett beslut som ni båda är nöjda med.

Kramar till dej/er.

Tack för svar.
Jag resonerar som så att skaffa barn är ofta något man inte kan planera utan vara glad för om man överhuvudtaget får. Livet kan ändras snabbt och man måste ju ta ansvar för det man gör. Det ekonomiska och det faktum att vi inte är tillsammans längre är det jag tänker på mest. Jag känner mig inte direkt redo att bli förälder men det antar jag att man växer sig in i ju närmare förlossning man kommer. Jag vet att han skulle ta sitt ansvar och vara en underbar pappa. Jag tror absolut jag skulle klara det själv även om det skulle bli otroligt tufft. Hur jag skulle hantera en abort just nu... jag tror jag skulle ta det hårt och jag är rädd jag skulle ångra mig.
Det känns inge bra att jag fick panikångest och grinade när jag plussade, det ska ju vara något man blir glad över och jag tvivlar på om det här är rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på det som växer i magen. Att jag kan få se den lilla människan om 9 månader som är en blandning av mig och honom. Det tär nåt så fruktansvärt.
Att det är jul och nyår nu också gör ju att jag kommer få gå med det här ett tag innan jag kan ta tag i det på riktigt eftersom jag far hem över jul. Jag har räknat ut att jag förmodligen är i vecka 6. Någon som vet hur det funkar med aborter? Vad är sista veckan osv?

Förstår precis hur du resonerar.
Fick själv panikångest attacker efter att jag plussade. Hade dryga 1½ månad innan äntligen tagit tag i mitt liv, och gått till läkaren och fått diagnos "pro"-traumatisk stress, depression samt panikångest. Och någolunda landat på fötterna efter att dosen av antidepressiva ändrats. (Ingen rolig historia det där.. )
Jag grät, skakade, skrattade, stortjöt..
Jag tror att sista veckan för abort är i vecka 22, men då är det skrapning. Ju tidigare du bestämmer dej, desto lättare blir det. Innan vecka 12 gör man medicinsk abort, du tar ett piller och kroppen stöter därefter bort fostret. Vilket innebär att du har 6 veckar på dej för att göra den "lättaste" aborten.

Jag tänkte på det lilla knytet, och att dess hjärta redan börjar slå efter dag 20 efter befruktningen.. vilket för min del var det avgörande. Det lever ju!

Har du bra kontakt med dina föräldrar? Och vad säger de (om du berättat)?

De flesta mognar ju till sättet ju längre graviditeten fortlöper, och jag kan säga att jag själv börjat resonera helt annorlunda, och tänker på ett annat sätt. Detta gäller troligtvis inte varenda kvinna, men jag tror att den största delen av kvinnor världen över växer in i mamma rollen innan bebis kommer.

Kikade lite på www.1177.se och sökte på abort.
Hade lite fel tror jag..

www.1177.se/artikel.asp

Kika där för svar.

Hur blev det? :)