Varför är alla så sockernojjiga?

För mig handlar det om vanor. Vi förbjuder inte socker men vill att de ska ha vanor från start t ex att är man hungrig äter man en frukt, morot eller annat bra inte kaka eller godis. När man har sådana vanor att man dricker vatten när man är törstig och frukt vid hunger då är inte det andra något problem här.

Sedan vill jag tillägga att sockret i maten har ökat till sjuka propotioner för att det är billigt utfyllnadsmaterial för tillverkarna. Det är väl bra att vi har vaknat och inte tillåter att tillverkningen ska bli billigare och billigare men maten ändå dyrare och dyrare. Nu börjar sockermängden i maten minska och det borde väl glädja alla.

Det finns ett ord i sammanhanget som är ett mycket bra ord: LAGOM! Och det lever vi ganska mycket efter här hemma, att lagom är bäst helt enkelt.

Jag tror inte på förbud, eftersom det kan leda till att barnen inte kan "hantera" det själva när det finns tillgång till godsakerna. Jag har sett exempel på barn, som inte har fått lov att glass etc. De barnen sitter som klistrade vid glasskålen på kalas sen, när de får lite "fri tillgång" till det "förbjudna". Jag säger inte att alla barn gör så, men jag har sett exempel på det på min sons kalas (där jag VET att barnet inte fått äta glass etc. tidigare).

Sen vet jag inte om jag vill hålla med om att det handlar om lathet. Snarare kanske okunskap i så fall. Många föräldrar verkar ha hakat på trenden att "socker är livsfarligt", utan att egentligen kanske reflektera så mycket över det själva. Mig veterligen är inte socker farligt på något vis. Så länge man inte överkonsumerar det (frågan är dock om ens det är farligt, mer än att det kan leda till övervikt och dåliga tänder). Föräldrar skriker högt och protesterar mot en liten glass på förskolan, när någon fyller år. Varför inte istället skrika högt och protestera mot halvfabrikat fulla med onödiga tillsatser som serveras på många förskolor/skolor?

Man kan också många gånger se en tydlig "trend" i vilka föräldrar som är mest hysteriska kring socker. Ofta är det föräldrar, som bara har ett barn. Och det barnet är fortfarande så litet att man inte ha kommit till "lördagsgodisstadiet" ännu. Eller Då är det väldigt enkelt att sitta och säga att barnen inte ska få äta glass, kakor och godis. Jag menar nu inte att man ska trycka i barnen massa godsaker bara för att. Men det kanske inte är hela världen om en 1½-åring råkar få en glasspinne när någon fyller år på dagis?

Sen vill jag också poängtera att det finns en sak som vi är väldigt noga med här hemma, när det gäller sötsaker. Och det är att sötsaker är något man äter när det passar sig, och det är inte något man äter ISTÄLLET för något annat! Utan det är det där "lilla extra".

Min son fick smaka glass första gången när han var c:a ett år. Då var det första gången han visade intresse och ville ha när han såg att hans mamma och pappa åt.
Godis äter min son inte, men det är mer att han hittills inte har velat ha det. Han är snart 2,5.
Han fick smaka rent godis nu i jul, men spottade ut det eftersom han inte tyckte det var gott.
Jag är inte hysterisk på något sätt, men tycker det är onödigt att introducera någonting som han inte har velat ha bara för att "alla" äter godis.
Glass äter han och tycker är jättegott och om det bjuds på bullar och sockerkaka får han det med om han vill ha.
Både jag och min man är diabetiker så vi fikar inte med kakor eller annat speciellt ofta, men om vi blir bjudna så får min son naturligtvis om han vill ha.
Juice får han dricka om han vill, men det är likadant där som med godis, han tycker inte om det utan vill hellre ha mjölk eller vatten.
På sonen dagis festar de till det ibland med glass eller lite andra saker (aldrig godis) och då får han äta vad han vill.