Mitt hus är hemsökt(?) Vad ska jag göra?

Hej
Jag vill börja med att säga att denna posten kommer att bli lång. Det kommer låta helt otroligt det ni kommer få höra, om ni vill tro på det eller inte är upp till er själva. Det förstår jag, jag hade inte heller trott på det jag kommer att säga. Jag vet egentligen inte vad jag vill diskutera. Måste bara få skriva av mig lite, nu när det för första gången är en lugn natt.

Jag lämnade min man efter jul, pga av hans extrema politiska åsikter. Jag tog min son med mig och stack helt enkelt. Vi hade oehörd tur som fick en lägenhet snabbt, det tog inte mer än en dag. Speciellt eftersom det var nyår och allt. Vi flyttade in redan dagen därpå. En mysig tvåa med ett underbart kök. Jag hade precis nattat min pojk och satt och tittade på TV när jag hörde att han skrek. Jag sprang in i sovrummet, och min son satt och verkligen gallskrek och pekade mot väggen. Jag tog upp honom och han kunde inte säga något, bara hulkande gråta i panik. Jag tog ut honom i köket och satte honom på en stol, och strax fick han tillbaka talförmågan:
"Mamma, det är en gubbe i sovrummet"

Jag fattade att han hade drömt och tröstade honom. Nu märkte jag att han hade feber också, så jag gav honom en halv Panodil. Jag stängde av TVn och släckte och gick och la mig med min son. Nu i efterhand har jag räknat ut att klockan måste ha varit runt tio när jag började dåsa bort. Helt plötsligt vaknade jag med ett ryck, ni vet som man gör ibland. Jag kände mig konstig i huvudet, och går upp för att kissa och borsta tänderna. Klockan är nu lite efter elva.

När jag kommer ut från badrummet ser jag honom. Han är klädd i blåa jeans och en flanellskjorta. Han står vid balkongdörren vänd bort från mig. Mannen (jag är ganska säker på att det var en man) saknar huvud, och luftstrupe och matstrupe sticker upp ur hålet där halsen borde ha fortsatt. Det rinner blod ner på skjortan och droppar ner på golvet. Jag blir helt likstel, jag känner att det rinner lite urin längs mitt ben trots att jag kissade för 3 minuter sedan. Jag står bara och stirrar på den huvudlösa mannen, dropp dropp, blod på golvet. Till slut får jag liv i kroppen igen, hjärtat rusar i kroppen på mig, huvudet bultar och jag känner adrenalinet pumpa. Jag springer in till min son och sliter honom ur sängen, tar min handväska och rusar ut ur lägenheten utan att ta på mig skorna.

Jag sätter mig i bilen, och min son undrar vad jag håller på med. Jag gråter och säger att vi ska hälsa på pappa. Jag känner mig yr i huvudet, världen snurrar. Jag kör de 4 milen (försiktigt) till min exman. Han undrar "vad i helvete jag håller på med" när jag kommer dit och "yrar om huvudlösa män" mitt i natten. Han skrattar åt mig och säger att "jag visste att du inte skulle klara en vecka utan mig". Detta är anledningen till att jag efter det här inte har talat mer med min exman om detta: han är ett svin helt enkelt.

När morgonen kom började jag undra om det jag såg verkligen var riktigt. Jag kanske drömde eller hade någon form av psykos? Min son vägrar åka med mig tillbaka, och jag tycker väl också att det är lika bra. Iaf tills jag har räknat ut om lägenheten är OK.

Nu när det är ljust känns det inte lika läskigt längre, och jag blir mer och mer övertygad om att det jag såg bara var inbillning. Jag är hemma i lägenheten igen runt 13-tiden. Jag ska erkänna att jag var lite rädd när jag öppnade dörren, men det var ingen huvudlös man någonstans och inget blodigt golv.

Jag kände mig lite lugnare och gjorde lite jobb som släpat efter sen separationen. Eftersom jag inte sovit knappt alls föregående natt bestämmer jag mig för en powernap framåt 17-tiden. Jag vaknade inte förrän vid 22.30, och jag kände mig sådär konstig igen. Jag tände genast upp och sätter på TVn som sällskap. Plötsligt hör jag någon snyfta. Det låter som ett barn, en liten flicka tror jag. Det är svårt att lokalisera på något sätt, är det utifrån? Grannen? Jag sitter och koncentrerar mig. Det kommer från badrummet, och det blir mer intensivt. Nu blir jag inte sådär rädd som innan, men hjärtat pumpar igen. Jag bestämmer mig för att se efter i badrummet, men först tar jag på mig skorna och låser jag upp ytterdörren om jag måste springa igen.

Jag öppnar dörren snabbt och tänder lampan. Snyftandet är borta. Lägenheten är tyst förutom TVn som visar reklam. Jag börjar tro att det var inbillning igen, men nu börjar jag bli mer säker på att någonting inte är som det ska. Jag går in i badrummet och sköljer ansiktet med kallt vatten. När jag ser mig själv i spegeln ser jag att mitt ansikte ser konstigt ut, det liksom pulserar och verkar åldras inför ögonen på mig. Jag tittar bort och tillbaka igen, det har slutat.

Nu började jag fundera på mitt psyke. Separationen kanske tagit hårdare än jag trodde? Jag gick och la mig igen och somnade ganska snart. När jag dåsat bort hörde jag gråten igen, men det kanske var en dröm?

Dagen efter får jag ett konstigt brev med posten. Det är ett kuvert utan avsändare och ett papper med texten "BO INTE I LÄGENHETEN!". Jag funderar på om det är min exman som vill skrämma mig med ett av hans dåliga practical jokes. Innerst inne vet jag dock att det inte är så.

Den tredje dagen i lägenheten kommer min väninna förbi med en flaska vin och lite ost. Vi sitter och dricker och har jättetrevligt. Framåt kvällen är vi båda lite lagom berusade och bestämmer oss för att gå ut, hon ska bara gå på toa först. Återigen känner jag mig sådär konstig, jag känner det liksom "igenom" berusningen.

Min väninna gallskriker från badrummet och kommer flygandes ut med byxor och trosor runt anklarna. "VAD I HELVETE HAR DU LAGT I DUSCHEN??!!" skriker hon, "FY FAAAN!" gastar hon. Jag rycks ur alkoholberusningen och hjärtat börjar bulta igen, jag tittar in i badrummet men ser inget speciellt. Min väninna däremot snubblar och slår i huvudet samtidigt som hon gråtfärdig undrar varför jag har lagt ett hästhuvud i duschen. Jag fattar ingenting och drar med henne in i badrummet samtidigt som jag hjälper henne på med trosor och byxor. "Ser du?" säger jag, "ingenting". Hon snyftar lite och ser förvirrad ut. Jag föreslår att vi ska lämna lägenheten och prata någonstans.

Vi tar en taxi till stan och sätter oss på en ganska lugn pub. Jag berättar allt som har hänt och säger samtidigt att jag tror jag håller på att bli galen. Vi kommer fram till att så inte är fallet eftersom både jag, hon och min son har sett saker. Vi kommer fram till att lägenheten är hemsökt, även om ingen av oss trott på sånt innan. Vi pratar hela kvällen och det känns faktiskt bra när jag kommer hem igen, lite berusad och med "fuck you"-känsla mot spökena. Jag väntade nästan på att något skulle hända så att jag kunde visa min nyvunna modighet (denna skulle dock inte vara länge). Inget mer hände och jag somnade egentligen ganska direkt.

Ny dag. Jag springer på en granne i trappen, en äldre dam i 65-årsåldern, och jag hälsar vänligt. Jag stannar henne och frågar vem som bodde i lägenheten innan mig? "Det var nån ung tjej, men hon flyttade ganska snabbt. Det är inte många som bor i detta huset mer än 2-4 månader" sa den gamla damen. Hon böjer sig fram, höjer ögonbrynen och nästan viskar mot mig "Något har hänt med kåken. Det har inte alltid varit såhär, men om du sover mellan 22 och 10 kan du undgå det mesta". Jag frågar vad hon menar med det? "Du vet nog" säger hon. "Annars kommer du bli varse om det snart". "Var bara inte vaken under helvetestimmarna".

Nu blir jag riktigt rädd. Jag tänker på min konversation med min väninna dagen innan, hon föreslog att jag skulle kontakta en präst eller ett medium. Jag ringer först till Svenska Kyrkan och får svaret att dom inte sysslar med exorsicm sen ett par hundra år tillbaka, men jag kan få prata med en präst om jag vill. Jag avböjer och ringer istället ett medium jag hittat på internet. Jag beskriver läget för henne, och hon säger att hon visst kan hjälpa. När jag ger henne adressen får jag dock svaret "Tyvärr, det huset är bortom räddning. Jag tror inte du kan få hjälp av någon seriös".

Tydligen hade flera medium varit i huset, men blivit bortskrämda! Jag bestämmer mig för att ringa på hos min granne och se om h*n vet något. Det är någon vid dörren och tittar på mig genom kikhålet, men personen vill inte öppna.

Framåt kvällen vet jag inte vad som väntar mig. Detta är det jävligaste som har hänt mig. Framåt 23-tiden börjar jag känna mig sådär konstig igen, och bestämmer mig för att sova. Jag slocknar ganska fort, men vaknar igen efter ett par timmar. Jag måste här poängtera att det som hände hädanefter är så overkligt att jag själv inte vet om det verkligen inträffade. Jag vet bara att dom hittade mig naken i trapphuset på morgonen där dom körde mig till psyket.

Iallfall, jag vaknar av ett "Chop. Chop. Chop"-ljud från köket. Som om någon hugger en yxa i en skärbräda. Jag slår upp ögonen och ser att verkligheten har rasat runt mig. Väggarna har blivit gråa, och det rinner blod från dom. Min säng är genomdränkt med blod. Spegeln har blivit krossad i ett fint spindelvävsmönster. Sovrumsfönstret är igenspikat och överlappat med brädor. Någon har målat "DÖ" på väggen i blod. Jag blir såklart livrädd igen och lyckas ta mig ur sängen. "Chop. Chop" fortfarande från köket. Det är blod överallt på golvet, och jag snubblar ut i vardagsrummet. Samma här, gråa väggar, blod. Jag stirrar förskräckt in i köket och där står han.

Jag är ingen expert, men jag skulle tro att liket varit dött i ett halvår. Han står med ryggen mot mig och styckar mekaniskt en arm i små skivor med en köttyxa "Chop chop". Lite hår är kvar i nacken, men man kan se skallen nästan lysa i halvmörkret. Sakta vrider han på huvudet och ser på mig, fortfarande styckandes armen. Det mesta av ansiktet är bortruttnat, tänderna grinar mot mig i ett morbidt leende. Ögonen är dock intakta, och dom stirrar mot mig. Chop chop. Han säger ingenting, men jag hör rösten i huvudet "DU SKA UPP PÅ SKÄRBRÄDAN". Det är nu jag får blackout, jag svimmar antagligen.

Jag vaknar av att ambulanspersonal kör mig till psyket där jag får tala med en läkare av något slag. Han frågar om jag tagit några droger, om jag är psykiskt stressad osv. Jag svarar nej på båda frågorna. Vi pratar lite och jag får lugnande. Nästa morgon hämtar min väninna mig, och jag sitter nu i hennes gästrum och skriver detta.

Vad kan det vara i huset? Jag tror inte helt 100 på spöken fortfarande, men jag är ju inte ensam om att ha sett saker. Nu letar jag iaf ny lägenhet. Tack för att du orkade läsa.