Silent treatment
Åh jag får rysningar när jag läser... Minns tillbaka... Fast jag hade det inte lika illa som du, det var ett ganska kort förhållande, inga barn. Men jag flyttade till honom i hans stad utan att känna någon och blev på så sätt fruktansvärt ensam.
Jag tog mig ur medan tid var, men kan ändå så här flera år efteråt tänka tillbaka på honom, drömma mardrömmar etc. Just det här som du skriver, trippa på tå... När jag skulle diska, så att hans porslin inte skulle bli kanstött... Fick inte nudda porslinet mot nånting, han stod och andades mig i nacken och bevakade allting jag gjorde.
Så klart så gick då flera tallrikar sönder... Och detta förhör efteråt i ett helt dygn om VARFÖR jag hade gjort det, hur jag kunde vara så dum när han hade sagt åt mig... Och sen efteråt denna tystnad.
Usch... Fruktansvärt!
BRA att du tagit dig ur skiten! Tufft nu, absolut. Inget snack om saken. Tomhet, skamsenhet och allt det där... Men du ska veta att du är så jäkla bra som klarat dig därifrån. 
Kram!
Kram!