Plågsamt att leva?

Du verkar helt normal! Det är inte konstigt att du känner så. Det är en hård och grym värld våra barn växer upp i och det verkar inte bli lättare. Jag brukar tänka som så att ge det bästa till mitt barn för resten kan jag påverka väldigt lite om inte alls. 

du är som jag! Det finns nog många som vi, som lider fruktansvärt av all skit i världen. Jag kan inte läsa nyheterna längre för allt som står om djur, barn, människor som lider. Det sätter sig kvar i mina tankar läääänge, om jag råkar höra eller läsa något.
Det finns ju ett fint ord för detta "weltschmerz"- världssmärta.
Man är kanske överempatisk.. och det är inte alltid av godo...

Tack för ditt svar! Skönt att höra att jag är normal- jag brukar tänka så, att jag ska ge det bästa till mina barn. I bland tar det bara ett tag innan tankarna släpper taget. Och när jag gör det så känns det ändå bara som om jag tränger undan dem, men att de finns där och bubblar under ytan hela tiden. Men jag ska ta till mig det du säger, försöka ta till mig det goda som sker, det gör det ju, men tyvärr är det sällan vi får läsa eller höra om det.

ska tillägga att jag inte bara blundar och stänger in mig i en bubbla av "allt-är-bra", försöker bidra ekonomiskt till förmån för katastrofoffer, barn, djur, svält, allt!
Men det finns ju inga gränser för hur mkt stöd som behövs ute i världen, däremot finns gränser i min plånbok, och det gör det hela ännu lite jobbigare... däremot bidrar jag inte genom att läsa på om, veta fakta om osv, för det pallar jag inte med.

En liten blå; det blev liksom värre när jag fick barn. Innan barnen var jag nästan kall - och oroade mig för det i stället (har jag ingen empati?), men jag fick väl allt på en gång i stället.

Jag känner som ni. Det har till och med gått så långt att jag väljer bort vissa nyheter i tidningen.
Mitt blev också tio resor värre efter att jag fått barn och har väldigt svårt att läsa om exempelvis barn som far illa...
Trodde jag var överkänslig och överempatisk för jag känner ingen annan som tänker som jag, inte som blir lika påverkade som jag iaf.
Vissa gånger har jag tänkt att en vacker dag vill jag starta ett sånt där hjälpcenter för kvinnor som fått fly och försöka starta om, andra gånger har jag tänkt att vi kunde bli jourfamilj. 

Som leo1977 skrev så är det en hård och grym värld våra barn växer upp i och vi ger vårt barn så mycket kärlek vi kan. För resten kan vi inte påverka...

Skönt att veta att det finns fler som tänker och känner som jag!