• Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 18 Jan 12:39
    36982 visningar
    60 svar
    60
    36982

    Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

    När jag fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag överlycklig men snart upptäckte jag att det här med att skaffa barn är omgärdat av den ena myten efter den andra. Hur kvinnan resp mannen förväntas känna kring graviditeten/förlossningen, massa myter och krav om amning, moderskänslor och annat skitsnack.

    En myt som gick runt hela tiden var "när barnet är litet är det svårt för pappan att ha en nära relation till barnet". Jag var inställd på att det skulle bli så eftersom att 1. min sambo ammar, 2. jag är borta från hemmet 10 timmar varje vardag i arbete/pendling. 3. Jag kan inte ta ut någon föräldraledighet pga jag jobbar i ett annat land. osv.

    Jag såg inte det som en prestigeförlust eller liknande om det skulle uppstå ett gap mellan mig och min son. Det viktiga för mig var att kunna trots min bortvaro kunna iallafall ha någon form av närhet till honom.

    Hursomhelst, två veckor efter att han kom till världen började jag jobba. Det var jobbigt i början men efter ett tag blev arbetet vardag. När jag var hemma så resonerade jag att det jag investerar i tid, engagemang, omsorg osv. i min son och vår familj är vad jag också får tillbaka. Jag ska också kunna ta hand om honom lika kompetent som min sambo vad gäller mat/tröst/sömn/övriga behov samt också kunna leka med honom och ge honom kärlek och trygghet.

    Allt fungerade bra och jag gick och väntade på det stora "gapet" som alla pratade om. Men inget hände. Inget gap, trots amning.

    Jag diskuterade med en kvinnlig kollega som talade om gapet innan och frågade när det skulle komma. Gissa om jag blev förvånad när hon svarade att gapet brukar vara där i början inte senare.

    Gapet var bara en myt! 

    Men samtidigt hör jag massa andra pappor snacka massa bullshit om moderkänslor/relationsgap osv. Till och med de killar där kvinnan inte ammar pratar om det. Märkligt att just de låter mamman i precis samma grad ta hand om alla "svåra" situtationer med barnet.

    Samma män som har noll koll på deras barns behov och signaler. Har ingen aning om barnet klädstorlekar/klädbehov eller ens var de finns. Vissa låter till och med mammorna byta blöjan eftersom att det är "äckligt" med bajs. Samtidigt pratar de gärna om hur mycket de uppoffrat osv. Hur fan kan man sitta och böla över att man inte kan spela XBOX i flera timmar när man har blivit pappa?

    En annan helt absurt pinsam sak är de som springer till sin egen mamma så fort de måste ansvara för sitt eget barn. Hörde om en familj med 3 barn där farmorn reser flera mil för att hjälpa till varje gång mamman skall vara borta några timmar en kväll. Helt jävla sjukt. Varför är det så? När hörde man senast om att morfar åkte flera mil för att hjälpa mamman när pappan är ute på konferens?

    Läste Marcus Birros krönika nyligen där han håller ett tårdrypande försvarstal för papporna och skriver "jag är inte i närheten så fantastisk med Milo som Johanna, men jag duger". Vad är det för pinsamt offerbeteende? Vad är det som är så jävla svårt att överbrygga? Ska vi ge dig stående ovationer för att du går ut med vilken nolla du är? Jag blir förbannad av dessa försvarstal och detta offerbeteende, jag är ju pappa också men inte fan är jag så!

    Massor av pappor verkar tro att de kan vara någon sorts lekledare med sina barn och "spela fotboll". Att vara lekledaren och plocka russinen ur kakan gör dig inte till den riktiga föräldern. Det är alla tråkiga skitsaker som gör dig till det. Att kunna samsas om en gemensam aktivitet är bara bonus, men det bygger ingen långsiktig trygghet. Inte konstigt att det var en studie som visade att endast 5% av de svenska barnen skulle välja att prata med sin pappa först och främst om någon jobbigt. Gör skitsakerna så kommer du vara den riktiga tryggheten.

    Detta är bara ett liiiitet axplock av allt offerbeteende jag har sätt vuxna män, mycket äldre än mig håller på med. Innan tyckte jag att det var elakt när kvinnor raljerade kring män och sa saker och ting som "män blir aldrig äldre än 7 mentalt" men nu fattar jag precis vad de menar. För helvete män väx upp och ta ansvar.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-19 21:05
    Har förresten fått en hel del respons från tjejer som håller med det jag skrivit. Tyvärr får bara killar skriva i pappagruppen, men vill ni diskutera detta så kan ni göra det här: www.familjeliv.se/Forum-5-109/m50124074.html

  • Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 19 Jan 20:56
    #3
    Cyberdansken skrev 2010-01-19 15:24:09 följande:
    Jaha, du generaliserar kanske en aning? Gapet du talar om finns för mig, men inte alls på det sätt du beskriver. Att min fru från början har en närmare relation beror ju på att hon har det hjärtslaget barnet känner igen och att hon ammar. Det betyder inte att jag har en dålig relation till mina barn, utan bara att hon har ett försprång. Alla skitsakarna som du kallar det gör jag ju, men det förändrar inte att grundförutsättningarna är olika. Och visst kommer mina barn till mig för tröst också.
    Jag är säkert övertygad att du är en bra pappa, men jag vet inte vad det där relationsmässiga gapet som du talar om är för något. Hur yttrar det sig? För mig låter det som en massa bullshit.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 19 Jan 21:02
    #4
    Creator skrev 2010-01-19 17:21:53 följande:
    Vill du ha en medalj eller vad är det frågan om? Självklart fungerar det olika i olika relationer och precis som du beskriver och berättar om din vardag så får väl andra killar berätta om sin utan att bli dissade. Det finns oftast något typ av "relationsslitage" antingen under graviditeten eller när "knodden" kommer till världen. Men av vad jag har förstått (och vad jag snart kommer att få uppleva) så är det ändå det häftigaste man kan vara med om i livet!
    Jag inser också att världen inte är svart/vit, men varför är det så då att i 95% av alla relationer är det  trots allt mammorna som tar huvudansvaret för barnen? Vad är det med papporna? Varför vill de inte engagera sig i sina barn?

    Idag var det dags för andra besöket i föräldragruppen, jag och min sambo har bestämt att vi skulle köra varannan gång. Första gången var hon där och då var det en pappa som gick dit tillsammans med mamman. Idag var det inga andra pappor där än mig. Undrar varför, svenska pappor får till och med ersättning att gå på dessa möten. Jag måste ta ledigt utan betalt. Är det inte intressant för pappor att veta vad deras barn behöver för mat? Har de inga åsikter?

    Fick dessutom frågan "Är mamma ledig idag?" av BVC-sköterskan. Konstigt nog frågade hon inte resten av mammorna var papporna höll hus.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 19 Jan 22:06
    #6
    Cyberdansken skrev 2010-01-19 21:51:13 följande:
    Det yttrar sig så att den nyfödde är tryggare i sin mammas famn än i min. Det fungerar bra hos mig om allt annat är OK, men om den lilla är hungri, har magknip eller liknande så fungerar det bättre hos mamman.
    Hur mycket av detta är efterkonstruktioner? Jag har aldrig upplevt detta och min tjej har dessutom fått mycket beröm för att hon är en duktig mamma.

    Hur gammalt är ditt barn? Upplever du samma sak eller försvinner gapet med tiden? Isåfall i vilken ålder?

    Omvänt kan jag förstå att det är lättare att ge vidare barnet till mamman när det är som mest ledset/frustrerat osv. men då avsäger man sig den stora belöningen av att barnet känner samma trygghet hos mannen som hos kvinnan. Jag tycker exempelvis att det är väldigt belönande att jag kan avlasta min tjej ifall barnet är som mest ledset istället för att tala om amning/moderskänslor/graviditet. Jag köper inte detta.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 20 Jan 16:00
    #8

    För att jag tycker att många pappor är otroligt klena, det verkar tycka det är sååå besvärligt att ta hand som sina barn.

    Varför är det fler pappor som lämnar sina barn?
    Varför är det så att om mamman är borta så är det enda stort undantagstillstånd hemma?
    Varför är det så vanligt med varannan helg hos pappan och resten hos mamma vid skilsmässor?
    Var är det som är så svårt?

    Igår var jag på föräldragruppen, varför var det inga andra pappor där?

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 22 Jan 08:46
    #10
    davidian skrev 2010-01-22 00:09:06 följande:
    därför att män och kvinnor är olika. sug på den du :) håller med om dina erfarenheter i föräldra gruppen. man kände sig väldigt ensam som man där. Men jag håller inte med dig om så mycket annat. Vad är det för pappor du har träffat på?
    Helt vanlig svensk medelklass, 70 & 60-talister.

    På vilket sätt är män och kvinnor annorlunda?
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 22 Jan 12:34
    #13
    Shostakovitz skrev 2010-01-22 11:03:13 följande:
    Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Bara det faktum att mamman står för maten kan väl ändå inte betyda att man som pappa inte kan stå för allting annat lika mycket som mamman? Tror det finns de pappor som använder amningen som ett svepskäl till att undvika ansvar. Dock finns det en hel del mammor med en inställning som gör det svårt för pappan ha en stor del i rollen som förälder, de verkar se pappans roll som en helt annan än den som en förälder med samma ansvar. Jag blir mörkrädd av en del trådar här på FL; "När lät nu pappan vara ensam med barnet" och liknande. Vad är det för en snedvriden inställning? Som om man som pappa skulle vara någon slags barnvakt. Jag blir uppriktigt förbannad! Glappet eller gapet du beskriver ser jag också som något av en myt. Jag kände det inte alls. Dock kan jag, än en gång, tänka mig att vissa kvinnor ser barnet som deras och inte riktigt släpper in mannen helt och fullt som förälder. Jag har sett en del exempel på det när en man frågar om han får hålla sitt nykläckta barn och får en orolig blick som svar. Hon känner väl ett behov att skydda barnet men måste förstå att det vill ni också. Stå på er, visa ansvar så får ni ansvar. Själv har jag haft tur och har aldrig behövt ta någon strid med mamman för att få skapa en nära relation till mitt barn. Att en del pappor bara vill göra saker med barnen som gör dem glada, att agera lekfarbror exempelvis, tror jag är ett sätt för dem att försöka bli omtyckta, kanske eftersom de inte har lika mycket med barnet att göra och därför ser barnens kärlek som villkorlig på ett annat sätt än mammor oftast gör. Som förälder måste man givetvis ta del av alla föräldraskapets sidor för att vara ansvarsfull. Relationsgap som du nämner ser jag som en annan sak. När en ny familjemedlem introduceras förändras givetvis familjen som grupp. Nya roller växer fram med tiden och under denna process kommer det vara en aning kaotiskt, ofta med en del slitningar. Vissa har lätt för att förändras och vissa gör det under största motstånd men alla gör det, hur sakta och smärtsamt det än kan vara. Att inte TS såg denna process som något negativt betyder sannolikt att ni båda hade lätt att förändra er och växa in i era roller som föräldrar. Slutligen vill jag svara på frågan på TS presentationssida: Det behöver man för helvete inte!
    Det glädjer mig att det finns vettiga pappor som du :)

    Och visst används det som ett svepskäl precis som du skriver, sjukt tragiskt. Å andra sidan förstår jag heller inte varför vissa män inte vågar ta upp kampen mot de kvinnor som misstror dem som fäder, istället så lägger de sig platt och marken och pratar moderskänslor.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 22 Jan 12:35
    #14
    Cyberdansken skrev 2010-01-22 12:24:02 följande:
    Den frågan vill jag också gärna svara på. Det behöver man inte. Men jag finner ingen som helst anledning at använda svordomar i text, dom är kraftuttryck som används i tal fr att förstärka, det finns det andre sätt att göra i text. Dessutom är väl detta ett familjeforum, inte ett renodlat vuxenforum?
    Jag har inte sett några barn skriva här?
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 25 Jan 08:41
    #20
    Cyberdansken skrev 2010-01-22 14:38:15 följande:
    Nej, det har du rätt i. Får jag fråga varför plockar du varje gång jag skriver något bara en liten del och svarar på, medan du ignorerar resterande? Sen tycker jag i stort lika som du och Shostakovitz, men tycker att ni är väldigt onyanserade. Du tillexempel kallar 95% av alla pappor i Sverige andraklassens föräldrar, det tycker jag är onyanserat. Att döma alla andra efter din egen mall utan hänsyn till varför dom gjort som dom gjort är inte sådär jätteempatisk. Det finns massor av exempel på att fädre behandlas sämre i rättssystemet i Sverige, och därför tvingas "överge" sina barn. Det är inte ovanligt med anklagelser om både misshandel och incest i vårdnadstvister, då kan man kanske förstå den pappa som inte klarar av det, speciellt om han inte är så gammal. Men jag tycker det är jättebra att du är en så pappa, det kan ditt barn vara glad för. Sen tycker jag också att kvinnor och män är olika och att vi ska hjälpa varan med att låta dom saker vi är bra på komma fram.
    Sorry, jag har läst igenom ditt inlägg igen. Ja, det är första gången jag är pappa så jag har självklart inte möjligheten att jämföra mellan flera olika barn och min relation som pappa till dem. Det får jag spara till senare :)

    Klart att det är fel att påstå att 95% av alla pappor är andraklassens föräldrar, men jag lever ju i ett land som är stolt över sin jämställdhet och har trots allt en hel del fäder omkring mig att jämföra med. Jag hade gärna haft en bra förebild att diskutera faderskap med, men istället känner jag mig så oerhört mycket mer inspirerad i föräldraskap av kvinnorna i min omgivning än männen. Jag tycker att män som i övrigt sköter sitt yrkesliv mycket kompetens och klarar att sköta ett socialt liv med allt vad det innebär uppför sig som små protestpojkar när det handlar om att ta ansvar eller visa engagemang.

    En annan erfarenhet jag har gjort genom livet att så många fäder verkar vara helt blinda för vad deras likgiltighet gör mot deras söner och döttrar. Än mindre de som missbrukat sin roll som förälder. Hur många vuxna som mår dåligt över deras fäders beteende som fäderna vid stunden och efteråt bagatelliserar.

    Däremot har du rätt att fäder många gånger misstros av samhället. Jag tycker t.ex. det är märkligt att man måste ansöka om delad vårdnad. Det borde vara tvärtom, skulle man vilja ha något annat än delad vårdnad borde man ansöka om det.

    Jag har också stött på en familj där modern och fadern bråkade om vårdnaden. I deras fall kan jag lugnt säga att båda var lika goda kålsupare. Det betedde sig riktigt vidrigt mot varandra och anklagade varandra för massa osanna saker. Fadern gjorde allt för att manipulera sin omgivning och myndigheter och snackade skit om mamman, hennes nya pojkvän osv. Till och med filmade förhör med sin son med massor av ledande frågor och anklagelser. Däremot antog han alltid rollen som den ädle pappan som gör inget annat än att kämpar för sin sons bästa. Varför kan inte folk växa upp och inse att det är bara deras barn som tar skada av detta?

    Men överlägset flest gånger har jag stött på de pappor som köper eller till och med uppmuntrar varannan helg principen.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 25 Jan 08:41
    #21
    Rabelais skrev 2010-01-22 19:15:48 följande:
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-18 12:39:45 följande: Det är ditt första barn va?
    Ja, varför?
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 25 Jan 09:07
    #22
    Maravillo skrev 2010-01-23 22:43:31 följande:
    Amora: Jag förstår precis hur du känner. Man blöir ju bara så trött, när alla bahandlar pappor som en sorts lägre stående förälder, inklusive papporna själva (en del av dom). Dom som nedvärderar sig själva på det sättet gör det antagligen för att de vill ha lite sympati eller en ursäkt för sina "föräldrabrister" (inget allvarligt menat, vi har alla brister) eller för att de faktiskt inte har intresse av att vara superpappor men ändå valt att skaffa barn för att det var dags eller för att det blev så bara. Ja, man kan ha en massa orsaker till att inte vilja helt ut, man vill ha kvar sitt livm sina kompisar mm. Jag förstår det. Jag förstår såklart även alla pappor som blivit offer. Som fått barn med tjejer som sen inte vill leva med dom. Det var inte det de tänkte sig när de skaffade barn. Att bli ensamstående pappor. Det var liksom inte dealen (trodde dom). Ibland har jag känt mig bortstött från min tjej. Och i riktigt svaga stunder har jag tänkt att det ju inte finns några förväntningar på mig som pappa, så jag kanske bara ska leva vidare som om inget hänt. Ensam, träffa en ny kvinna som gillar mig. Nä, ärligt talat har jag inte tänkt så, men jag har fantiserat om det och förstått att om jag hade haft ett svagare band från början med mitt barn, så hade det lätt kunnat bli så. Därför är det så viktigt att ta plats i början. Redan på BB. Peronligen har jag aldrig sett av något "glapp" mellan mig och mitt barn (jag har "bara" ett) men det motsatta har jag sett. En extremt pappig unge har det blivit. Inget konstigt med det. En följd av att mamman har jobbat mycket. Vanligtvis är det pappan som jobbar mycket under första 2 åren antar jag. Det är helt klart en myt att det skulle vara något biologiskt, dock fick jag strida i början för att sluta med nattamnning och använda ersättning eller pumpa ur under dag. En viktig grej, inte minst för relationen, då mamman plötsligt fick sova mer än 3 timmar i sträck. Synd att så många underblåser det där gamla larvet om att barnet behöver sin mamma mer osv i början, det är helt enkelt inte sant. I de fall där man inte ammar så är det totalt nonsens. Då finns det ingen skillnad än de personliga kvaliteerna hos föräldern - och de varierar såklart från föräldrapar till föräldrapar. Ibland är pappan bättre på att visa närhet och att känna av signaler, och ibland faktiskt mamman. Så Birro kanske hycklade, eller så faktiskt inte Vet inte om jag skulle orka vara förälder bara lite grann och känna efter hur dagsformen är. Istället är man totalt uppäten och integrerad i någon sorts dimma som ibland är lycklig och ibland inte. Man får några timmar på kvällen för sig själv, glöm att nån orkar sexa, visst nån gång i veckan kanske. Men så ser det ut. Personligen älskar jag det livet. Älskar mitt barn. Älskar att inte behöva uppfinna mening längre, det finns så det blir över och aldrig är man tillräcklig. Ofta orolig. Men lyckligare än nånsin. Sumpa inte det här, ni som tvekar. Ensamstående måste vara skittungt men det går. Allting går. Alla får stå för sina egna beslut och ingen tror längre (eller om 18 år) på massa undanflykter. Fatta rätt beslut så behöver ni inte skylla ifrån er. Låte era barn kunna respektera och älska er. Jag vet att många kanske lackar på det jag skriver men, hetsa inte upp er, jag menar inget illa, säger bara min mening, helt onyanserat liksom.
    Äntligen en pappa som förstår vad jag menar. Allt trams om att barnet behöver sin mamma mer, vad med barn som blir t.ex. bortadopterade, varför är det ändå kvinnan som gör allt jobb där? Klart att det är nonsens och könsroller.

    Tyvärr är detta ingen trend hos killar, det är inte "hippt", "inne" eller nutidens "sexighet" att engagera sig i sitt barn när det är riktigt litet och kräver som mest. Då premieras att man håller sig undan och fokuserar på att "sköta markservice" istället för att skapa en närhet mellan sig och sitt barn. Utan bra förebilder känns allt outforskat, iallafall för mig. Ibland känns det som uppförsbacke, ibland chockernade över hur lite man behöver göra för att kallas en "bra pappa". Klichéer som "man kan ändå inte göra så mycket första året" och "låt mamma odla bandet till sitt barn ifred" samt "vid den här åldern kan barnet aldrig ha en lika nära relation till mannen" är vardagsmat hos resignerade kvinnor och rädda män.

    Annars känner jag igen mig i dimman som du skriver om, det är en underbar dimma. Livet har fått en helt annan mening som är så mycket bättre. Säger samma sak till alla andra nyblivna pappor som tvekar, passa på att skapa ett nära band till ert barn redan från början. Gå inte på myterna, ni kommer missa något underbart.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 25 Jan 09:08
    #23
    Gnagarn skrev 2010-01-24 20:47:07 följande:
    Intressant ämne som däremot drunknade i aggresivitet och generaliseringar i tråden som därmed gjorde den ointressant.
    Uppenbarligen inte tillräckligt intressant för dig för göra annat än att klanka ner.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 29 Jan 21:33
    #28

    Rabelais/DrKejs/Cyberdansken

    Visst stämmer det att detta är mitt första barn och att jag endast varit pappa i knappt 5 månader men jag jämför mig i huvudsak med andra pappor som är småbarnsföräldrar.

    Självklart är jag nyfrälst, men å andra sidan, varför skulle det betyda att jag skulle förändras med tiden eller med fler barn? Var det så för er? Vad var det isåfall som fick er på andra tankar?

    Läste förresten Birros nya krönika där han uppmanar alla småbarnsmammor att åka i väg så att pappan kan testa sina egna vingar. Han berättar stolt om hur han tog hand som sin son i några veckor, men samtidigt berättar han även om att hans mamma fick åka från Göteborg till Norrköping för att hjälpa honom. Suck vilken patetisk liten martyr. Inte ens några dagar klarade han av. Varför kom inte hans pappa? Varför just hans mamma? Varför förväntar han sig att folk tycker han är en duktig pappa när hans mamma åker flera mil för att hjälpa honom?

    Är det bara jag som tycker ett sådant beteende är pinsamt? Väx upp istället!

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 30 Jan 18:03
    #30
    DrKejs skrev 2010-01-30 13:03:17 följande:
    Snälla, förklara för mig vad anknytning är.

    Självklart sågar jag Birro, vad kan du förklara för mig vad skillnaden är mellan att hans mamma hjälper honom eller att hans tjej hjälper honom? Varför kommer inte hans pappa och hjälper honom? Tror du att hans sambos pappa kommer över för att hjälpa henne varje gång har är borta? Förstår du vad jag menar?

    Jag kan definitivt hålla med dig om att systemet i "världens mest jämställda land" är utformad efter stenåldersvärderingar. Men var är papporna som protesterar? Var är papporna som inte kräver ändring på detta för att de tycker det är orättvist utan för att de har precis samma intresse för sina barn som mammorna (eller mer)?

    Det verkar ju inte som om jag gör mig till åtlöje med tanke på alla medhållande kommentarer jag fått i min gästbok.
Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???