Är det bara jag som kräver?

Min ståndpunkt i den här frågan är ganska så given:
Det låter som att det här inte är ett förhållande mellan kvinna och man, utan mellan en mamma och hennes son. Mannen vill bli omhändertagen som när han var ung och bodde hemma, med all markservice fixad och klart. Det är inte okej i en kärleksrelation enligt mig.

Att dela på ansvaret är inte bara självklart, det är också givande för alla inblandade. Dels får var och en känna att den behövs. Dels blir det lättare att få ungefär lika mycket fritid. Dels mår nog relationen bättre om man inte lastar över allting på en person.

Jag har levt med en person av manligt kön som trodde att jag var hans morsa, inte hans flickvän. Jag gjorde allt. Men så var vi också rejält osams många gånger!