Förlorat barn i magen.. :(

*Styrkekram*

Jag är så ledsen att även ni har drabbats!!!! Vi förlorade vår Valdemar i magen i v 38+2. Detta hände den 30:e september 2009, alltså snart 4 månader sen. Det är så fruktansvärt sorgligt att detta händer, det gör så ont och det är så svårt att acceptera att man förlorat sitt älskade barn. Jag är fortfarande sjukskriven och kommer att vara det ett tag till. Men jag går framåt i min sorgebearbetning, sorgen ser inte alls likadan ut i dag som i början. Så kommer det bli för er också. Men ni måste räkna med att det tar tid. Lång tid. Man kommer vidare genom att sörja, prata och gråta. Men nära och kära men också gärna tillsammans med kurator eller psykolog. Ni har säkert hört att man lär sig leva med sorgen och det är nog så. Fast i början vill man inte lära sig leva med sorgen. Man vill ju bara ha sitt barn tillbaka. Men som sagt; vägen till att lära sig leva med sorgen är lång. Och det måste få lov att ta den tid som det tar. Alla sörjer på olika sätt och det tar olika lång tid för oss att "komma tillbaka". Vi är många här som delar ditt öde. Tyvärr. Om du vill vara lite mer privat får du gärna inboxa mig. Slutligen vill jag också bara gratulera till din lilla flicka, så fruktansvärt sorgligt bara att hon inte fick vara kvar med oss här nere!
Varm Kram, Ulrika

kika in på min sida,,
vi förlorade vår tjej i v 34+5 -2007.

Man tar sig vidare bara för att man måste!
Man överlever även fast det är hårt många ggr.

KRAM

Förlorade vår malte i 7 maj 2009 i v 34+1, han bara slutade att sparka..(PSD)

Och Ja du hur går man vidare? De första månaderna går man som i en dimma och allt är mörkt man tar en halv dag i taget, ibland bara några timmar, sen tar man en dag i taget, varannan, börjar sakta glädjas åt små små saker, man börjar se framåt lite smått.. det e inte lätt.
Jaag har varit sjukskriven heltid och deltid hela året, har haft god kontakt med försäkringskassan doktorer och annat ang sjukskrivningen, hoppas ni med får samma stöd..

Styrkekramar

Förlorade en son i vecka 20 för en månad sen. Livet är inte rättvist. Ta hand om dig. Skriv gärna om du vill prata av dig, vi är många som gått igenom samma sak som du. KRAM!

Jag vill börja med att beklaga på din/eran sorg, jag förlorade mitt barn den 13 September, han somnade i min mage i v40+, var beräknad att komma samma dag som han dödfödd. jag tycker att det är det hemska upplevelse som en mamma kan vara om det.den dag blev mitt svartast dag i mitt liv. som du vet så vad det inte mina förväntningar. jag blev helt enkelt förkrossad

Jag vill börja med att beklaga sorgen, det är en fruktansvärd upplevelse att behöva missta sitt barn. Jag misste min älskade Oliver i vecka 38+1, den 17 juni 2009. Den första tiden levde jag i en dimma, jag grät så mycket att jag tillslut inte hade några tårar kvar, kunde inte äta inte sova igenting klarade jag av själv, jag tyckte livet var så fruktansvärt orättvist, sen kom ilskan jag var så arg på allt och alla, jag var fruktansvärt arg på denna världen som tagit bort det vackraste jag någonsin haft,min son, jag blev arg för minsta lilla. Men jag kämpade på jag kommer aldrig glömma eller sluta sörja det kan man inte men jag kan idag leva med sorgen, jag klarar av att gå upp på morgonen och gå till jobbet men inom mig har jag hela tiden en klump i bröstet jag försöker svälja ner den men det går inte jag får helt enkelt lära mig att leva med detta vilket vissa dagar är fruktansvärt svårt att göra!! Jag har idag börjat jobba heltid igen vilket funkar ganska bra, min chef vet om vad jag går igenom och hon har fullt förstående om jag skulle ringa mig sjuk pga att jag inte orkade just den dagen. varje dag saknar jag Oliver, tänder nästan varje kväll ett ljus för honom framför kortet på honom. Änglarum har hjälpt mig enormt mycket jag fått kontakt med en del andra änglamammor som verkligen förstår våran situation. Du får sörja precis hur mycket du vill och tro mig det kommer ta lång tid men efter varje dag som går så känns det lite lättare. Jag vill ge dig en massa styrka och önskar att du iaf kan finna lite tröst här på änglarum. Inboxa om du vill prata mer privat.
Kram Isabelle

Beklagar så att ni förlorade er efterlängtade dotter. Jag vill också gratulera er till att ha fått henne, ni har blivit mamma och pappa. Ingen ta ta henne ifrån er, då hon alltid kommer att finnas i era hjärtan och minnen.
Den 30 september 2008 förlorade vi vårt första barn, en liten dotter som fick namnet Ester. Vi hade varit på vanlig kontroll hos bm dagen innan och hjärtslagen slog så fint och allt var bra....Dagen efter ( v.40+2) fick jag värkar och åkte till förlossningen, då ctg lades hittades inga hjärtljud och efter en extrakoll med ultraljud konstaterades att vår dotters hjärta slutat slå :(
Jag kände som att jag själv dog och jag ville inte leva vidare. Jag hade också svårt att acceptera att hon inte fick leva och har det än idag. Att vakna på morgonen var hemskt då man fort slogs av verkligheten att vår älskade bebis inte var med oss. Jag grät och skrek, jag sörjde. Jag sörjer än idag, men för varje dag så lever jag vidare med henne med mig. Man hittar ett sätt att leva vidare och det gör inte så där förtvivlat ont hela tiden som det gör i början av sorgen. För mig tog det lång tid att komma så långt som att inte gråta flera gånger om dagen. Känn det du känner, gör allt du känner för. För mig var det så viktigt att vårt barn fick vara synligt, jag pratade om henne och gjorde väldigt mycket symboliska saker. Vi ordnade allt själva med begravning och jag har även gjort minnesvideo och skrivit mkt om mina tankar och känslor.
Jag blev efter ca 4 månader gravid igen och Ester har fått en lillebror. Jag lever med den största sorgen och den största lyckan på samma gång. Jag har glädje i livet igen. Man blir aldrig densamma, men man finner ett nytt jag och bär med sig sitt "förlorade" barn. Jag är en stolt tvåbarnsmamma till två älskade barn.

Ta hand om er. Massor av kramar....
Jag vet att det gör så ont, man tror inte att man kan överleva, men man gör det. Fortsätt andas och ta en minut i taget, sedan en timme i taget...en dag i taget....Ljuset finns där, även om man inte tror eller ens vill höra att det gör det när man är i början av denna oerhörda sorg. Jag minns så väl hur jag hade det för ett år sedan och det smärtar mig att ni är där nu. Önskar jag kunde bära en del åt er....

tack till alla som delar med sig av denna mkt mkt hemska erfarenhet. så jobbigt att se att vi är ngr st som drabbats av detta.. känns så otroligt grymt, vi borde vara så många färre av vad vi är, allra helst noll st!!

våra älskade änglar leker nog för fullt tillsammans just nu.
dem har det bra tillsammans..
men det är väl en klen tröst då vi alla vet att dem borde vara tillsammans med oss, föräldrarna.

ni är så j*vla starka! vet ni det!
jag avundas det.. men tiden kanske läker alla sår, men just nu är det hemskt tungt.

kram till alla ni underbara änglaföräldrar!

Vi förlorade vår dotter i somras i vecka 38+5, rätt som det var var det bara helt lugnt i magen. Det kändes som om jag också dog av beskedet. Eftersom vi har ett barn sedan tidigare fortsatte vardagen så gott det gick, jag var sjukskriven i 2,5 månader. Kändes hårt att börja jobba igen, obarmhärtigt. Känns som om jag går på "halv stång", jag skulle ju vara hemma med lillan nu och är inte direkt inspirerad. Jag ser tiden som en transportsträcka inför att vara hemma igen med barn. Jag är gravid igen, bf i slutet av sommaren.

Lillan dog av E.coli via moderkakan. Har aldrig hört talas om något liknande fall. Jag har alltså oralt intagit något olämpligt, eller via ett sår. Jag var aldrig sjuk själv, men lillan dog av blodförgiftning. Har fått veta att det inte är helt ovanligt att äldre personer dör av det jag har haft, men jag märkte som sagt ingenting.

Var så ledsen du vill och låt sorgen ta sin plats. Var beredd på att du kommer att bli bemött med oförståelse ibland men försök att inte bry dig. En bitter människa sa åt mig rätt upp i ansiktet att "bygga en bro och komma över skiten". Trevliga människor det finns, va?