Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?

Jag tycker det är en stark sak att familjer inte behöver bestå av blodsband utan att det räcker med kärlek. Om man tittar på hur en adoption ser ut över hela bardomen så är det barnet som gör en stark insats. Barnet har inte bett om att bli adopterat. Adoptivföräldern däremot har adoption som sin högsta dröm i livet hoppas jag.

Vi som köar till adoption ska vara tacksamma att möjligheten finns och jag tycker inte det är upp till mig att bestämma vem som ska få adoptera. Om det bedöms att en familj med två barn är för adoptivbarnets bästa så varför inte?

Rotande i intima detaljer hör ju även till när man utreds som barnlös och går igenom IVF osv. Fråga nr 1 är "har ni sex och hur mycket?". Jag är rätt okänslig av mig och tycker det är ok att ligga uppfläkt och bli petad i vid det ena VUL-et efter det andra, och det kanske blir lättare eftersom det inte hittats några fel på oss. Men man kan ju tänka sig en massa saker som skulle kunna upplevas som jobbigt. T ex att lämna spermaprov, att mannen kan ta det hårt om provet är dåligt, att läkare påpekar att man väger för mycket osv. Och sen om behandlingen lyckas så får man allt det andra jobbiga med graviditet ovanpå... Även om man föder sina barn så kan det komma en massa frågor från BM som ska hålla koll så att det inte finns psykisk misshandel i förhållandet eller liknande. Vissa BM tar i alla fall detta väldigt allvarligt. Och är man inte gifta så får man gå och bekräfta att man legat med varandra vid rätt tidpunkt... Även om man fött ett provrörsbarn... Bäst att inse att inget sätt är enkelt. Men det är nog väldigt olika från person till person vad man upplever som obehagligt.