Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?

Många säger att de som kan få barn inte borde få adoptera. Men alla som adopterar kan ju få barn! Adopterade barn.

Jag håller med tex Cerdrica om att det här lätt blir en tävling om vem det är mest synd om. Och vad är det som säger att den barnlösa alltid är den som lider mest? Är det säkert att möjligheten att bli förälder värderas exakt lika av alla människor? Kan man inte åtminstone tänka sig möjligheten att någon längtar mer efter sitt andra barn än en annan gör efter sitt första? Och hur ska vi klassa olika förstagångsföräldrar? Ska den som redan försökt få barn (oavsett sätt) i tio år få förtur framför den som bara försökt i tre år? Har den som är villig att ta emot en handikappad sexåring bevisat att den längtar mer än någon som bara kan tänka sig en baby utan skavanker?

Om det funnits obegränsat med tid och resurser och om alla adoptionsländer vore överens om regler och processer så borde förstås alla som vill adoptera stå i en kö. Utredningarna skulle vara extremt grundliga och så skulle varje väntande adoptant matchas mot det barn i världen som bäst behövde just en sådan förälder. Några skulle ha tur och matchas direkt, andra skulle kanske aldrig bli något barns bästa alternativ. Men barnen skulle få "rätt" adoptivföräldrar. Nu är förstås inte ett sådant system möjligt att genomföra och då är nog ändå köer det mest rimliga, oavsett om man redan har ett eller sju barn eller kanske är helt barnlös.

Jag svarar utan att vara Betania.

Jag har fått barn på båda sätten. Nu funderar vi på en trea. Troligtvis skulle det vara väldigt svårt för mig att bli gravid igen (att det hände en gång kom som en stor överraskning för både oss och läkarvetenskapen). Men även om jag haft lättare att bli gravid skulle jag lika gärna ha valt adoption igen i alla fall.

Dels var då inte min graviditet någon glädjefylld upplevelse. Först när jag gått drygt 20 veckor vågade vi hoppas på att det alls skulle kunna sluta med ett levande barn och även då var vi oroliga. Vi visste att jag skulle föda för tidigt, frågan var bara hur tidigt. Nu klarade sonen att hålla sig kvar i magen i nästan 34 veckor och allt gick bra, men han hade lika väl kunnat födas tio veckor tidigare - eller slutat som missfall. Bara för att man lyckas bli gravid behöver det inte gå som på räls att sedan få barnet.

Jag håller dessutom med dem som skriver att en graviditet är minst lika mycket rotande i intima detaljer som en adoption. Vår utredare är väldigt trevlig och vi kände oss aldrig kränkta eller onödigt granskade. Hon är så tydlig med att hon vill något bra. Hon vill att barnet ska komma till väl förberedda föräldrar och hon vill att föräldrarna ska veta vad de ger sig in på. Hon får en att tänka, helt enkelt. Jag kan inte minnas någon enda fråga kring sexlivet, annat än att hon undrade om vi alls har något. Och det tycker jag är relevant. Många som väljer adoption har först gått igenom diverse behandlingar för att bli gravida. Det kan ta kål på vilket sexliv som helst och om man inte lyckas hitta tillbaka till varandra som man och kvinna finns nog en risk att hela äktenskapet havererar. Att inte leta efter sådana risker vore ansvarslöst av en adoptionsutredare. Däremot är det nog ovanligt att utredaren vill ha mer detaljer än så.

Men om barnlösa par skulle prioriteras av rättviseskäl så skulle adopterade barn aldrig få syskon. Är det rimligt ur barnperspektiv? Jag tror visserligen att det går att skapa ett bra liv även för ett ensambarn, men jag är samtidigt övertygad om att syskon, i de allra flesta fall, är en fördel för barnet. När det gäller adopterade barn finns ju också möjligheten att syskonet blir den enda i familjen som har en liknande bakgrund eller samma etniska ursprung. Vari ligger "rättivsan" i att förneka barn en sådan möjlighet? Jag har till och med hört vuxna adopterade säga att det borde vara obligatoriskt att adoptera minst två barn.

Att prioritera barnlösa handlar bara om vuxnas önskemål, inte om barnen. Visst finns det sannolikt tillräckligt många lämpliga helt barnlösa bland de adoptionssökande idag (i alla fall om vi ser till svenska familjer, går vi utomlands verkar det beydligt vanligare att adoptera först när det är dags för tredje eller fjärde barnet). Men det innebär ju inte att de familjer som redan har ett eller flera barn är sämre. Det viktiga för barnet är att komma till lämpliga och väl förberedda föräldrar. Sådana föräldrar kan vara barnlösa eller ha fyra barn sedan tidigare.