• tjötas
    Äldre 22 Jan 14:45
    8015 visningar
    66 svar
    66
    8015

    Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?

    Jag har mer eller mindre alltid tänkt att jag vill adoptera "när jag blir stor". Nu är jag stor, har en biologisk dotter och försöker oss på nummer två. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att adoptera ett barn till sen och min man är också öppen för idéen.

    Pratade med vänner om det som ansåg att när man kan få egna barn inte ska "ta" adoptivbarnen eftersom det är såpass svårt att adoptera, långa väntetider osv. Alltså borde vi låta de som är ofrivilligt barnlösa adoptera istället när vi ändå är välsignade med biologiska barn.

    Tycker ni att det finns fel anledningar till att vilja adoptera? Och om ett par med biologiska barn vill adoptera, tycker ni då att det är fel enligt ovanstående resonemang?

    Tacksam för era tankar!

  • Svar på tråden Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?
  • tjötas
    Äldre 30 Jan 18:33
    #31
    MingTian skrev 2010-01-30 11:55:00 följande:
    Hej Betania, jag skulle vilja ställa ett par frågor till dig istället som kanske kan hjälpa dig lite med perspektiv på din situation. Varför skulle man vilja utsätta sig för en granskning av soc av ens intimaste detaljer, läs t ex sexliv, för att få ytterligare ett barn om man inte är tvungen? En graviditet tar nio månader och är för det mesta en glädjefylld, förväntantsfull upplevelse. En väntan på adoptivbarn är att pendla mellan hopp och förtvivlan i flera år. Det kan sätta oerhörd press på förhållandet. Varför utsätta sig för det om man inte behöver?
    Ärligt talat, jag har aldrig satt mig in i hur det funkar att adoptera, hur processen ser ut, vad man måste gå igenom. Jag har bara haft en odefinierbar längtan efter att adoptera barn, jag kan inte förklara det. Om det nu vore möjligt att adoptera trots bio-barn och om vi nu bestämde oss för att vi verkligen ville försöka adoptera skulle jag inte ha några problem med att utsätta mig för dessa granskningar, trots att jag rent teoretiskt skulle kunna göra ett till biologiskt barn istället.

    Jag kan inte förklara det bättre än så och detta är verkligen bara tankar och funderingar än så länge, därav frågorna i trådstarten.

    Nu har jag haft dessa tankar kring adoption sedan långt innan vi fick vår dotter men så här i efterhand kan jag säga att en graviditet kan vara långt ifrån en glädjefylld, förväntansfull upplevelse. Jag fick hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående), låg inlagd på sjukhus med dropp, medicinerade hela graviditeten och mådde ändå konstant illa och kräktes hela vägen till förlossning. Risken att drabbas igen är 70-100% så jag förbereder mig på en likadan graviditet (men hoppas såklart på motsatsen). En nio månader lång kräksjuka har också rätt stor inverkan på förhållandet... Så varför utsätta sig för det, om man inte behöver, egentligen? Helt galet, eftersom jag nu försöker bli gravid igen, längtan efter barn överväger helt enkelt...
  • mammam­ys06
    Äldre 30 Jan 19:20
    #32
    tjötas skrev 2010-01-30 18:33:26 följande:
    Ärligt talat, jag har aldrig satt mig in i hur det funkar att adoptera, hur processen ser ut, vad man måste gå igenom. Jag har bara haft en odefinierbar längtan efter att adoptera barn, jag kan inte förklara det. Om det nu vore möjligt att adoptera trots bio-barn och om vi nu bestämde oss för att vi verkligen ville försöka adoptera skulle jag inte ha några problem med att utsätta mig för dessa granskningar, trots att jag rent teoretiskt skulle kunna göra ett till biologiskt barn istället.Jag kan inte förklara det bättre än så och detta är verkligen bara tankar och funderingar än så länge, därav frågorna i trådstarten.Nu har jag haft dessa tankar kring adoption sedan långt innan vi fick vår dotter men så här i efterhand kan jag säga att en graviditet kan vara långt ifrån en glädjefylld, förväntansfull upplevelse. Jag fick hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående), låg inlagd på sjukhus med dropp, medicinerade hela graviditeten och mådde ändå konstant illa och kräktes hela vägen till förlossning. Risken att drabbas igen är 70-100% så jag förbereder mig på en likadan graviditet (men hoppas såklart på motsatsen). En nio månader lång kräksjuka har också rätt stor inverkan på förhållandet... Så varför utsätta sig för det, om man inte behöver, egentligen? Helt galet, eftersom jag nu försöker bli gravid igen, längtan efter barn överväger helt enkelt...
    Håller med, jag kräktes i 30 veckor, inte bara på morgonen utan under hela dagen dagtid, hade Hb som låg under 70 hela graviditeten i snitt, någon gång låg det över 80...var väldigt orolig över missfall (haft det tidigare) och ja, det påverkar relationen. Nu har vi gått igenom en adoptionsprocess som blev väldigt långdragen innan graviditeten som resulterade i vår underbara son så vi var van vid motgångar och prövningar innan (även av andra jobbiga saker som sjukdomar och liknande) så vår relation var ju stark och tur var väl det för det blev han som fick göra ALLT hemma och jobba och ta hand om vår son medan jag låg däckad hemma i princip 9 månader! Så nej, det behöver absolut inte bli lätt att föda barn- ändå är jag beredd på att göra om det igen! Och det är likadant med adoption, det är en jobbig process men det är sååå värt det! Förstår dig helt och hållet, Betania!
    Lycklig nybliven tvåbarnsmamma!
  • glasbu­bblan
    Äldre 30 Jan 19:27
    #33

    Utan att ha läst alla kommentarer kommer två reflektioner (min man är adopterad, så jag har viss connection till företeelsen.)


    - Jag skulle tycka att det vore tragiskt om mina svärföräldrar adopterat min man för att göra en god gärning, för att de tyckte synd om ett stackars föräldralöst barn. Det är i mina ögon att betona och framhäva adoptivbarnet som ett offer, eller i alla fall ett före detta offer. 
    - Nu vet jag inte om det är som ovan i min mans fall, men hur som helst har han två SMÅsyskon som är biologiska barn till föräldrarna. Har sett papprena och de var tydligen ofrivilligt barnlösa, men det gick visst över sen... 
  • Äldre 30 Jan 19:31
    #34
    Jag förstår andemeningen i ditt inlägg... att det verkligen inte är någon lätt och hastig dans på rosor att adoptera.. 

    MEN jag måste (som alltid, när det handlar om att jämföra graviditet med adoption) inflika om det där med att en graviditet är 9 månader, glädjefylld osv. Det är högst individuellt! Det går ALDRIG att jämföra, däremot kan vi nog alla enas om att slutprodukten, ett eget älskat barn blir exakt detsamma i slutändan. Där skiljer det sig inte sättet åt i adoption/graviditet.

    Jag skulle inte, men några adoptionsköer i hela världen, kunna föredra graviditet framför adoption efter det jag gick igenom när jag väntade min dotter. Jag har fortfarande så sargade minnen av det att jag förstår att jag är för alltid förändrad av det traumat. Hela anledningen till att vi ska adoptera nästa barn, är inte infertilitet, utan läkares avrådan från att sätta mig i samma sits igen. OCH vårt förnuft att inse detsamma. OCH vår vetskap, om att gener inte betyder ett skit i ett föräldraskap, för våra barn är våra hur vi än får dem.

    En granskning av soc om vårt sexliv? Det är en fis i rymden för mig, det är ingenting! Skulle kunna ställa mig med en megafon på taket och berätta: Vi får ju ett barn! Och inget av det kan göra att jag blir stelopererad och invalid för all framtid, som en graviditet kan för just mig. Att pendla mellan hopp och förtvivlan? Jag har ännu inte hamnat i ngn förtvivlan, för vi ska få skicka till ett land i vår (wiiiieee !!), men förtvivlan hade jag till min dotter var sex månader gammal, och vi inte visste om jag någonsin skulle kunna gå själv igen/bära henne/gå på toaletten själv/behöva steloperera mitt bäcken. Ren förtvivlan från graviditetsvecka 14. Så.. det beror på vem du frågar om vad. Det går aldrig att jämföra de två olika sätten och vad de innebär..

    MingTian skrev 2010-01-30 11:55:00 följande:
    Hej Betania,jag skulle vilja ställa ett par frågor till dig istället som kanske kan hjälpa dig lite med perspektiv på din situation.Varför skulle man vilja utsätta sig för en granskning av soc av ens intimaste detaljer, läs t ex sexliv, för att få ytterligare ett barn om man inte är tvungen?En graviditet tar nio månader och är för det mesta en glädjefylld, förväntantsfull upplevelse. En väntan på adoptivbarn är att pendla mellan hopp och förtvivlan i flera år. Det kan sätta oerhörd press på förhållandet. Varför utsätta sig för det om man inte behöver?
  • Stargi­rl
    Äldre 30 Jan 19:34
    #35

    Det finns barn att adoptera och det känns kanske lite ego att gå igenom den processen och adpptera då man tar plats i "kön" från andra som kanske inte kan få biologiska barn. Därmed kanske ngn blir utan barn.....det är bara så jag tänker.

    Om jag nu skulle adoptera och hade dörren öppen för flera länder skulle jag då med flit välja ett land som är svårast att adoptera ifrån. Om jag har "perfekta förhållanden" så kanske det inte står så många i kön vs länder som har friare regler....men jag vet inte om det är korrekt tänkt.

    Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja ha en kinesisk liten flicka....efter att varit i kina blev jag ännu mer förälskad i dessa söta små saker. Men det är just det det är. Egosim, då jag inte skulle vilja ta emot ett barn med handikapp eller sjukdom. Alltså vilket barn som helst duger inte. Då är jag inte värdig. Så ser jag det. Om man begränsar sig till att vilja ha ett "vitt" barn eller ett "friskt" barn så kan man vara utan.
    Hörde talas om ett par som väntat på att få adoptera en andra gång från Ryssland. När de beviljats och fått ett barn tilldelat så skelade hon pga att mamman förmodligen druckigt under grav. Då tackade de nej till barnet då barnet kanske hade ngn sjukdom eller var försenad i utvecklingen. Då kanske ngn annan skulle varit mer värdig detta lilla barn.


    ♪♫?*¨*?.¸¸♥ ¸¸.?*¨*?♫♪ www.minmolly.se ♪♫?*¨*?.¸¸♥ ¸¸.?*¨*?♫♪
  • strand­snäcka
    Äldre 30 Jan 20:57
    #36
    swisch skrev 2010-01-28 20:25:28 följande:
    Lätt för dej att säga som redan är förälder. Jag är inte alls säker på att det är bättre för ett adoptivbarn att komma till en familj där det finns bio barn.
    Förlåt om jag lät krass. Vi fick också kämpa för att få vårt biobarn (som kom via ivf). Det var inte min mening att låta okänslig. Men barnets bästa är ändå det som står i fokus, och jag hävdar att det KAN finnas fördelar med att man som par redan har erfarenhet av att ta hand om ett barn tillsammans. Det är inte en dans på rosor alla gånger och det kan slita på förhållandet - men det är (som någon skrev) såååå värt det. Swisch, vilka nackdelar tror du kan finnas med att det finns biobarn i adoptivfamiljen? Det skulle vara intressant att ta del av dina tankar om det.
  • mammam­ys06
    Äldre 31 Jan 07:45
    #37
    Stargirl skrev 2010-01-30 19:34:06 följande:
    Det finns barn att adoptera och det känns kanske lite ego att gå igenom den processen och adpptera då man tar plats i "kön" från andra som kanske inte kan få biologiska barn. Därmed kanske ngn blir utan barn.....det är bara så jag tänker.Om jag nu skulle adoptera och hade dörren öppen för flera länder skulle jag då med flit välja ett land som är svårast att adoptera ifrån. Om jag har "perfekta förhållanden" så kanske det inte står så många i kön vs länder som har friare regler....men jag vet inte om det är korrekt tänkt.Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja ha en kinesisk liten flicka....efter att varit i kina blev jag ännu mer förälskad i dessa söta små saker. Men det är just det det är. Egosim, då jag inte skulle vilja ta emot ett barn med handikapp eller sjukdom. Alltså vilket barn som helst duger inte. Då är jag inte värdig. Så ser jag det. Om man begränsar sig till att vilja ha ett "vitt" barn eller ett "friskt" barn så kan man vara utan.Hörde talas om ett par som väntat på att få adoptera en andra gång från Ryssland. När de beviljats och fått ett barn tilldelat så skelade hon pga att mamman förmodligen druckigt under grav. Då tackade de nej till barnet då barnet kanske hade ngn sjukdom eller var försenad i utvecklingen. Då kanske ngn annan skulle varit mer värdig detta lilla barn.
    Nej, med en sådan inställning bör man nog inte adoptera, även om man får ett friskst och vitt barn kan det visa sig att barnet senare i livet har något sjukdom som är svårt att hitta när barnet är litet, barnet kan ha anknytningsproblem också och om man ser "kinesiska flickor som en vacker liten sak ska man nog definitivt inte adoptera, det är ingen pryl utan en människa av kött och blod. Man bör nog heller inte få biologiska barn när man har sådana krav på barn, att de ska komma ut perfekta, se ut på visst sätt (kanske har man en önskan om att få en minikopia av sig själv men ut kommer en kopia av morfar eller sin partners pappa) och då vill man inte ha barnet längre eller att barnet man föder inte är helt friskt.

    Barn är ingen beställningsvara ovasett hur man får dem, är man inte ödmjuk inför att bli förälder bör man inte ha barn över huvudtaget är min åsikt, då är det bättre att skaffa en hund man kan styra både ras och temperament.
    Lycklig nybliven tvåbarnsmamma!
  • Äldre 31 Jan 09:44
    #38

    Swich: Skulle verkligen vilja att du utvecklade ditt resonemang om detta? Hur menar du, och varför? Skulle ett syskon som är biologiskt barn till föräldrarna vara sämre än ett som också var adopterat?


    swisch skrev 2010-01-28 20:25:28 följande:
    Lätt för dej att säga som redan är förälder. Jag är inte alls säker på att det är bättre för ett adoptivbarn att komma till en familj där det finns bio barn.
  • strand­snäcka
    Äldre 31 Jan 10:00
    #39
    mammamys06 skrev 2010-01-31 07:45:27 följande:
    Nej, med en sådan inställning bör man nog inte adoptera, även om man får ett friskst och vitt barn kan det visa sig att barnet senare i livet har något sjukdom som är svårt att hitta när barnet är litet, barnet kan ha anknytningsproblem också och om man ser "kinesiska flickor som en vacker liten sak ska man nog definitivt inte adoptera, det är ingen pryl utan en människa av kött och blod. Man bör nog heller inte få biologiska barn när man har sådana krav på barn, att de ska komma ut perfekta, se ut på visst sätt (kanske har man en önskan om att få en minikopia av sig själv men ut kommer en kopia av morfar eller sin partners pappa) och då vill man inte ha barnet längre eller att barnet man föder inte är helt friskt. Barn är ingen beställningsvara ovasett hur man får dem, är man inte ödmjuk inför att bli förälder bör man inte ha barn över huvudtaget är min åsikt, då är det bättre att skaffa en hund man kan styra både ras och temperament.
    Bra skrivet! Att beskriva barn som "saker" ... det ger mig rysningar. Fast man ska nog inte skaffa hund heller. De är också tänkande kännande varelser och inte heller några leksaker som man kan göra sig av med om de blir sjuka!
  • Äldre 31 Jan 10:35
    #40

    Nej, hund går inte heller.. men Porslinsdocka? Finns i kinesiskt utförande, så kan man byta kläder på dem och sätta dem i en bokhylla utan att få obehagliga upplevelser som dagisbaciller och vinterkräksjukor!


    strandsnäcka skrev 2010-01-31 10:00:12 följande:
    Bra skrivet! Att beskriva barn som "saker" ... det ger mig rysningar. Fast man ska nog inte skaffa hund heller. De är också tänkande kännande varelser och inte heller några leksaker som man kan göra sig av med om de blir sjuka!
Svar på tråden Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?