Det är bra att ni talar svenska med barnen. Ge inte upp även om de svarar på det andra språket. Säg till dem att "hemma talar vi svenska" eller så. Jag har sett så många halvsvenska barn utomlands som nästan inte talar någon svenska för att föräldrarna inte är konsekventa. Och det blir definitivt inte bättre när de kommer upp i tonåren, som en del föräldrar till yngre barn tror. Det är också väldigt svårt när partnern inte kan svenska, för han (det är ofta han, för om det är en hon, är hon - i alla fall jag känner till - väldigt mån om att barnen ska bli tvåspråkiga) känner sig utanför. Det är nog bra att försöka få pappan att utveckla svenskan medan barnen är små. Visserligen går de så småningom om honom ifall de verkligen blir perfekt tvåspråkiga, men det gör ingenting. Pappans inställning är viktig.
När det gäller "svenska skolor" i utlandet, så är de flesta bara kompletterande. Det innebär inte att föräldrar ska lita på att barnen lär sig svenska på en eftermiddag i veckan av icke-utbildade lärare i de flesta fall. Kompletterande undervisning är dock väldigt bra för att barn ska få tala svenska och leka med andra svensktalande och se att de inte är de enda i världen. Men ställ krav på "lärarna"! Kolla upp att de inte låter barnen tala det andra språket hela tiden för att det går lättare! Kolla upp att de gör något meningsfullt! Engagera er i föreningsstyrelsen och ifall lärarna inte är utbildade, vilket är vanligt, låt dem inte tuta i er att de har högre kompetens än ni, vilket en del också försöker med. I föreningarna är det föräldrarna som ska se till att undervisningen fungerar. Om lärarna inte gör ett meningsfull jobb, byt ut dem!
Jag vet inte hur läsinlärningen i svenska fungerar t ex i Frankrike och England, där skriftspråket (uttalet av detta) är annorlunda, men i Tyskland behöver man inte direkt lära barnen att läsa svenska, eftersom tyska läses på samma sätt som svenska, i princip rakt upp och ner.
