Någon mer som har barn med ADHD & trotssyndrom?

Hej!!
Jag har en 13 årig dotter med diagnoserna ADHD, Asperger syndrom; Trotssyndrom och tidig emotinell störning.
Hon är väldigt krävande och utåtagerande och tar så väldigt mycket energi.
Hon medicinerar men jag tycker väl att det funkar så där.

Å vad skönt att få kontakt med en annan mamma i samma sits.

Min son är oxå tretton och ärligt talat så är det ett helvette.

Bor din dotter hemma?
Hur funkar skolan för henne?
Går hon i"vanlig" skola?

Många frågor, hoppas att det är ok att jag ställer dom.

Min son startade upp me concerta men har tydligen slutat nu för han tappade aptiten och kunde inte sova, men han kan äta om han väl sätter sig och gör det, så jag önskar att han hade gett det lite mera tid.

Min son är LVU:ad på egna beteenden och skolan är en katastrof, eller allt är en katastrof känns det som. Jag har en fruktabnvärd oror för honom, speciellt eftersom jag fått veta att han börjat sniffa nu oxå. Oj, oj vad det kan smärta på i mamma hjärtat...

Kram

Hej, Min son har AdHd, Asperger och ODD (trotssyndrom), han är 10 år och rejält krävande, så du är inte ensam iaf *s*

Jo, Maktlös är nog det bästa ordet att beskriva det på - iaf när man har ett barn med Trotssyndrom.
Jag kan hantera det andra rätt ok, då man kan 'förstå' problematiken som barnet kan ha i och med Aspergern och AdHd:n - men just i Odd:n så är man just 'maktlös'...
Jag kan känna (fast man sällan säger det högt*s*) att jag kan tycka otroligt synd om sonen och ha empatin och allt det där när jag tänker på Aspergern och Adhd:n - men när jag ser trotssyndromet kommer fram så känns det verkligen som att man har ta mig fan Satan själv framför sig...=(
Vet inte om det bara är jag som märker skillnaden i beteendena (man är ju själv expert på sitt barn) och även om Aspergern och Adhd:n kan liksom 'gå in i varann' så märker jag direkt när det är Trotssyndomet som 'talar', så att säga..*s*

Allt det andra gå liksom att 'nå fram' till och ta sig igenom, men INTE trotssyndromet - där är man bara maktlös..
Men du är inte ensam iaf! =) Även om det är en klen tröst *s*

Känner så väl igen mig i det du skriver.

Jag har själv adhd och har en son till som har aspberger, så det kan jag mycket om och jag tycker inte att det är så svårt att hantera, jo givetsvis har det tunga stunder, absolut. Men inte som trotsyndromet. Sonen blir som förbytt, han är omöjlig att nå fram till, oavsätt vad jag säger eller gör.

Han ifrågasätter ALLT, å då menar jag allt.. Han sitter och har sönder saker framför ögonen på mig, äter papper, e ful i munnen, säger nej konstant fast det är så uppenbart att han förstår bättre.

För det gör han, han vet väldigt väl vad som är rätt och fel, vad som är ok och inte, men när trotssyndromet slår till så är det som att han är besatt. Det går inte att få honom att ändra en enda tanke och det går verkligen inte att nå fram till honom.

Det slår till så fort, vi kan sitta och prata och sen bara ser jag hur han försvinner. Det är så obehagligt, för jag förstår absolut inte vad det är som får honom att vända, vad det är jag sagt eller gjort som utlöst det hela. Vet inte ens om det faktsikt beror på mig, eller om det bara är någonting som sker i honom.

Jag kan tycka så fruktansvärt synd om honom, vara så fruktansvärt orolig för honom, vet inte hur många möten på BUP, Soc och skolan som jag gråtit mig igenom, men samtidigt så kanjag bli så arg och less på honom. Efter en timma med honom så är jag helt slut och det är så fruktansvört smärtsamt att känna och säga så om sitt barn, jag älskar ju honom, jag vill ju bara ta honom intill mig, men det är som att han inte finns där. Jag gråter när jag skriver det oxå.

Den största skammen är att jag faktiskt drar mig för att träffa honom, han är LVUad pga eget beteende och är placerad på ett HVB hem. Och jag träffar honom för sällan, så ofta jag orkar, men för sällan. Jag vill att han ska veta att jag älskar honom och att jag aldrig skulle lämna honom, men hur visar jag det när jag så sällan orkar träffa honom?

Oj, det är mycket, mycket smärta i det här. Min lilla, stora, lilla kille.

Och jag kan inte låta bli och lida med honom och förfasas över hur det måste kännas för honom, att vara fast i den här kroppen som reagerar så här? För jag tycker att det är tufft, men jag står brevid, jag får bara ta symtomen, han lever ju instängd i det. Min lilla, lilla vän.

Oh vad jag lider med dig, Elitepearl!  Jag känner igen det du skriver ang att sonen blir som förbytt!
Hur gammal är din son? Har han medicin för något?
Min son är 10 år och äter Ritalin för sin AdHd och jag måste säga att hans Trotssyndrom blev faktiskt mycket, mycket bättre i samband med att han började äta Ritalin!
Nu är det långt ifrån alla barn som har trotssyndrom som blir bättre i samband med Ritalinen, men om inte så är det iaf värt ett försök?
Jag har också grinat mig igenom möten med Bup, läkare etc.... Jag känner mig som en idiot i dom lägena - för oftast blir ju kontakten inte föränn man är helt slut och frustrerad och då känner jag att jag framstår som hur labil själv som helst...*s*
Jag har slutligen fått en remiss till Hab iaf, skulle tydligen ha fått det i samband med att sonen fick sina diagnoser redan i våras förra året men hade av nån anledning trillat 'mellan stolarna' och nån remiss var inte skickad.....

Vi ska få avlösarservice i hemmet 3 timmar i veckan här, hoppas det hjälper lite iaf.  Jag tror det kommer ta lång tid innan jag själv hinner i kapp och börjar må så pass bra att jag kan använda den tiden effektivt - just nu är jag så slut (sjukskriven för Utmattningssyndrom) att det egentligen känns mest jobbigt att ha fler möten att 'stå i'...

Jag vet inte om ni har läst boken "Explosiva barn" av Ross W Greene?
Den har hjälpt oss MYCKET! Framförallt för mig som förälder att förstå vad som triggar igång dessa barn och också hur jag som förälder kan hjälpa mitt barn.

Det gäller att släppa all tanke på maktkamp och skala av ALLT och börja om från början.
Enormt mycket grovarbete - MEN de allra flesta barn blir bra eller iaf bättre.

Jag har haft det lättare då jag har min dotter ensam på heltid, men givetvis kan det fungera väldigt bra i familjer med två föräldrar och även med syskon.
Men, som sagt, man måste lämna ALLA tankar på maktkamp. Man måste komma ihåg att, som ni varit inne på, barnet inte gör det här av egen fri vilja, utan det är något som barnet är drabbat av, ungefär som vilken sjukdom som helst, och vi föräldrar måste försöka bota våra barn.