Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ni som haft/har förlossningsdepression, känner ni igen mina symptom?

    Tor 11 feb 2010 12:42 Läst 17249 gånger Totalt 10 svar
    Tor 11 feb 2010 12:42

    Jag har tidigare drabbats av panikångest efter en bilolycka jag var med om men varit bra ett år nu och även fått min son.

    Nu är han 3 månader och jag har börjat få konstiga tankar. Jag tänker att jag inte har riktiga känslor för honom. Att jag bara tar hand om honom för att jag måste. För några dagar sedan fick jag obehagskänslor då jag ammade honom. Jag tänker hela tiden att jag måste ha saker att göra för jag vill inte gå hemma och tänka sådana här tankar. Jag jämför mig med mina kompisar och undrar om jag är lika duktig på att ta hand om mitt barn som de, om jag ger så mycket stimulans och kärlek som de. Jag känner mig som en dålig mamma. Ibland när jag ska ta upp honom kan jag få en slags obehagskänsla och så börjar jag tänka att "nu tar jag upp honom och gullar med honom för att jag ska" inte för att jag vill.

    I bra stunder då jag inte har dessa känslorna så har jag så mycket värme och kärlek för honom och jag älskar att krama, pussa och sjunga och det har vi gjort hela dagarna fram till för några dagar sedan då jag började känna såhär. Ja, jag gör det ju fortfarande för min sons skull men jag har de här känslorna och tankarna om att jag bara gör det för att jag måste. Så fort jag är glad så börjar jag tänka att jag är nog inte glad, jag tycker nog inte om honom som andra mammor gör med sina barn osv.

    Jag tar väl hand om mitt barn, jag har höga krav och ger honom alltid det bästa så ni behöver inte bli rädda att han far illa. Men dessa känslorna skrämmer mig något fruktansvärt! Jag vill ju bara älska honom helt vilkorslöst! Så som jag gjorde tidigare...

    Jag har även tankar om att jag tycker allt är tråkigt och vill göra massa saker som jag inte kan...

    Är detta en förlossningsdepression? Ni som har/haft detta känner ni igen dessa känslorna? När man läser om det står det ingenstans att man kan ha sådana här hemska känslor inför sitt eget barn...bara att man mår dåligt, är stressad osv...

  • Anonym (mmm)
    Visa endast
    Tor 11 feb 2010 21:50 #1

    Jag känner igen känslorna och förstod inte då med första barnet att det var fl depp men nu efter att fått barn två gånger till så har jag förstått att det var d jag hade med första. Prata med bvc ,få hjälp, jag önskar att jag hade fått det och att jag hade sluppit de känslorna då min första vaar bebis.

  • Anonym (En till)
    Visa endast
    Tor 11 feb 2010 22:40 #2

    Jag kände som du men fattade inte helelr då att jag hade förlossningsdepp - fast andra nämnde det för mig - det var bara lite tufft att bli mamma! Nja, har som sagt förstått i efterhand att jag var dålig och efter som jag bara körde på så har det tagit på mig i efterhadn med stresskänslighet etc. Så ta tag i det NU - är mitt råd!

  • Anonym (hoppa­s)
    Visa endast
    Lör 5 jun 2010 21:51 #3

    Känner igen mig och är mitt i min förlossningsdepression.

  • Anonym (haft)
    Visa endast
    Lör 5 jun 2010 21:55 #4

    Jag har haft förlossningsdepression med förra barnet och känner igen mig. Blev frisk då barnet var ca 8-9 månader.

  • Anonym Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 6 jun 2010 15:44 #5

    Oj, det kan ta så lång tid att bli frisk? Ja....han är 7 månader nu och jag är fortfarande inte bra...men lite bättre.... vad hjälpte er att bli friska? Hur blev det med andra barnet?

  • Anonym (vill veta)
    Visa endast
    Tor 6 jan 2011 19:12 #6

    Försöker skaka liv i tråden igen. Hur gick det för er? Vad gjorde ni för att bli bra??

    Jag känner likadant. Min bebis är 7 månader nu och jag tror inte jag känner för honom som man "ska" göra. Jag är en superbra mamma, det vet jag, och han tyr sig till mig jättebra och vi har det mysigt. Men känner mig inte så där lycklig som man borde göra. Har gått hos psykolog ett tag men tycker inte att det hjälper, känns mer som att jag själv borde måste väcka mina känslor till liv, men hur???

  • thelov­echild
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 12:29 #7

    Hej!

    Jag känner igen mig precis i de där känslorna. Hade själv en förlossningsdepression med min son. Han är nu 3 år. Jag fick god hjälp av en anknytningspedagog att komma igen men det tog lite tid. Nu så studerar jag till behandlingspedagog och det är dags för mig att skriva examensarbete. P ga mina tidigare erfarenheter så har jag valt att fördjupa mig i ämnet anknytning och förlossningsdepression. Är det någon som kan tänka sig att dela med sig av vad ni har varit med om för att hjälpa mig i mitt arbete? Hör av er här eller på min mail: smartgirl_80@hotmail.com. Du får vara anonym! 
    Jag skulle vara jättetacksam om någon vill hjälpa! 

  • Fre 15 apr 2011 12:46 #8

    Känner igen detta ganska exakt. Hade själv ångestattacker (fr 7e mån i graviditeten), stark oro, grav nedstämdhet. Skrattade/log inte på flera veckor... Men bara med mina söner, flickan kände jag inga konstiga saker med. Finns ju studier som påvisar att pojkar ger större risk för depressioner än flickor. Varför vet man ej men en teori var att pojkar avger andra hormonhalter. Så det verkar stämma på mig.

    Mkt kopplade jag det till amningshormoner också. Beslutade mig med sista pojken att sluta amma när jag helt plötsligt fick en jätte ångestattack som sköljde över mig och sekunden efter kom utdrivningsreflexen.

    BVC samt MVC är jätteduktiga på detta. Så tala med dom, inget att skämmas för alls! På mitt MVC har de en spec utbildad BM för förlossningsdepressioner.

    Mina problem gick över med att sluta amma :/ men främst av allt med motion. Jag började gå på Friskis och svettis för att se lite folk. Och då ska jag tillägga att jag inte är en träningsmänniska med BMI över 30. Första veckan gick jag fem ggr i ren panik... Och sakta men säkert, vecka för vecka blev det mkt bättre!

    Ni som skriver här och upplevt liknande: fick ni flickor eller pojkar?
    *nyfiken*

  • Anonym (ny på det här..)
    Visa endast
    Tor 26 maj 2011 13:20 #9

    Det är alldeles nyligen jag har börjat förstå att allt inte riktigt står rätt till med mig sedan förlossningen. Vår son är 2½ månader nu.
    När min svägerska plötsligt började hoppa på oss om att vi inte hade varit där sedan förlossningen, skrev jag ett långt sms till henne som svar - det var då jag insåg...För alldeles av sig själv skrev mina fingrar att jag faktiskt inte mått så bra, och inte velat åka runt så mycket.
    Vi har varit hos mina föräldrar, svärmor, och några ytterst få till och hälsat på. De som har velat har fått komma hit.

    Då och då får jag gråtattacker. Även om det känns skönt att gråta, så är det jobbigt ändå, för jag slutar inte..Jag känner inte att sonen är oönskad eller oälskad, men det känns som att det blev för mycket. Jag läste om någon som hade känt att hon inte förstod varför folk skaffade fler barn, när det var så jobbigt och hemskt när man väl fick dem..Så känner jag också. Jag har alltid sagt att jag vill ha stor familj, nu viftar jag bort det så fort någon frågar om det. Och går ofta och tänker på hur jobbigt det hade varit med mer än en...Och hur gööör folk?...
    Jag känner också att jag inte kan göra något, det är mycket sällan jag går någonstans eller åker någonstans. Jo, tillsammans med sambon kan jag åka. Men inte själv, och endast min bästa vän har fått med mig till stan 2ggr, med bussen.
    Idag vill jag inte ens gå på föräldraträffen på MVC.....

    På måndag ska jag på möte på MVC. Tydligen så brukar man ha något möte efter två månader, för att se så att just förlossningsdepp. inte har uppstått? - det känns skönt. Men jag är 110% säker på att jag kommer behöva asböla, och jag hatar att gråta inför folk. Jag gör det bara inte. Så vi får se, om jag egentligen får ur mig allt :S
    Jobbigt är det, att känna såhär.

  • Lör 24 sep 2011 14:14 #10

    Går det att skaka liv i den här tråden igen och få kontakt med några av er som skriver anonyma svar?
    Jag menar inte att ni ska skriva ut era namn här för jag ville själv vara anonym när det var som värst för mig. Ni får gärna kontakta mig via min mejl, hemsida eller på min kontakt här på familjeliv.

    Idag mår jag bra och har påbörjat nästa steg. Jag vill dela med mig av min historia för att hjälpa  mammor och pappor som är mitt i "helvetet". För att kunna göra det vill jag få kontakt med fler som haft det jobbigt för att sammanställa något större som kan hjälpa fler. 

    Hade det  hjälpt dig i din situation om du kunnat läsa och höra om andra som varit i samma situation? Hur det var för dem, vad de tänkte, hur de tog sig igenom och på vilket sätt det har påverkat deras relation till sina barn. 
    Jag önskar det varit lättare att få tag på andras erfarenheter när jag var  mitt i alltihop. Och det vill jag ändra på. Vill du hjälpa mig med det?

    Mejla mig på info@vinnspiration.se eller gå in på min sida http://lakandeforaldrar.wordpress.com/ 

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll