Problem med att gå ner i arbetstid..

Du har all rätt att gå ned i arbetstid!! Stå på dig!! Ring facket!

Hej, Tack för svaret :) Men finns det någon lag som säger att jag har rätt till det? Jag har läkarintyg på att min son är så krävande att det är praktiskt taget omöjligt för mig att arbeta heltid, men har inte hittat någon lag som stöttar upp oss med Diagnos-barn? Vet att man har rätt att gå ner i tid då man har barn upp till 8 år, men min son är ju 10 år =( Ska prata med vårt fackliga ombud i morgon får jag se vad hon säger.. Tänkte att det måste ju finnas fler som mig, då jag fått höra både från Bup och FK att vanligtvis är det svårt att arbeta heltid med t.ex. AdHd-barn därför att det blir så långa dagar för dom och utbrott pga mental utmattning hos dom osv. Min son har iaf fungerat bättre då jag var sjukskriven och han har fått komma hem tidigare på dagarna och inte har så långa dagar med både skola och sen fritids.

Du har rätt att gå ner till 75% när barnet är under 8, med äldre barn vet jag faktiskt inte hur det ser ut

Kan du inte vända på det? Om arbetsgivaren säger att alla har rätt att jobba 100% så säger du att Ja, kanske det men just den personen här vill inte jobba mer än 70%. Eftersom det är MIG vi pratar om nu. Faktiskt.
Det kanske finns fler på företaget som skulle kunna tänka sig att ändra sin arbetstid så han kan plussa ihop till den där ersättaren som han hade tänkt sig.
Det är inte ditt jobb, utan chefens problem att sköta planeringarna. Hade det varit ditt jobb så hade du haft hans tjänst

Hoppas ni får mer i VB efteröverklagan och lycka till med jobbet.

Haha, ja det var faktiskt ett bra svar att vända på det..=) Hans 'ursäkt' var att han hade ett dilemma därför att 'Tänk om alla helt plötsligt ville gå ner i arbetstid - och jag då tar in ersättare. Och tänk sen vidare om alla ångrar sig och vill gå upp i heltid igen! Då har jag problem eftersom alla har rätt till heltid!'.. Jo...nog finns det kanske folk som är avundsjuka på mig som går hem från jobbet tidigare, men jag tror knappast folk skulle vara lika pigga på att gå ner i arbetstid om jag gick runt med min lönespec och frågade folk om dom ville ha den också..*s* Nej...vi får se hur morgondagen blir, men säger han krasst nej, ja då går jag vidare på sjukskrivning. Kanske rentav på 100% igen då det är konstanta motgångar hela eviga tiden. Inte ett endaste gnutt är det som bara 'flyter på', utan det är eviga strider om allt. =(

Lycka till idag!

Tycker mest det låter som om du har en arbetsgivare som inte VILL eller KAN lösa problemet... Låter som om han är lite osäker... Det är väl klart att det vore ett problem om ALLA ville gå ner i arbetstid samtidigt, likväl som om det vore ett problem om alla blev sjuka samtidigt, eller alla vill stå först i kaffekön... Vet han sin roll som chef så ska han hjälpa till med lösningarna, och behålla eventuella problem för sig själv. Varför berättar han ens dem för dig? Hade han tänkt att du skulle hjälpa honom att lösa dem?

Som någon ovan sa... Kolla med facket, om du är med.

Tack för alla svar.. Jag hade med mig vår fackansvarige idag och vi fick höra ungefär samma visa som jag fick själv under gårdagen...dvs alla hans problem ifall jag gick ner i tid, om vi skulle få mycket mer jobb än nu osv. Som det ser ut idag så klarar vi gott och väl av produktionen som det är, och det har gått bra även då jag var heltidssjukskriven. Bra fråga faktiskt om varför han berättar sina problem för mig, men antagligen för att man ska känna sig liten och besvärlig, det brukar vara hans taktik...tyvärr. =( Vår fack ansvarige tog även upp det faktum att arbetsgivaren egentligen är skyldig till rehabiliterings åtgärder då folk blivit sjukskrivna (som i mitt fall Utmattningssyndrom/Utbränd), men det ansåg han inte alls att dom hade någon skyldighet till i mitt fall - då min utbrändhet var relaterad till mitt PRIVATLIV och min SON och inte till arbetet. Nåväl, det är ju en sanning med modifikation då KOMBINATIONEN av heltidsarbete och min son som är är mer krävande, har gjort att jag gått in i väggen. Hade jag inte haft ett jobb alls att sköta så hade jag med största sannolikhet inte gått in i väggen då jag kunnat lägga all fokus och energi på min son. Precis som jag troligtvis inte gått in i väggen om jag inte haft min son utan bara haft ett heltidsjobb. Men det står även i mitt läkarintyg under 'åtgärder' som behövs för att jag ska bli återställd att jag behöver kortare arbetstid... Dessvärre är den här inhyrda chefen rätt hopplös att ha att göra med.. Jag ska gå till jobbet i morgon så får vi se vad han och personalansvarige har att säga om det hela. Låter dom mig inte gå ner i arbetstid så går jag tillbaks till 100% sjukskrivning med omedelbar verkan. Jag kan liksom inte förmå mig att anstränga mig för ett jobb med en chef som skiter högaktningsfullt i mitt mående och enbart vill skylla allt på min son - utan bara ser till företaget.

Hoppas du får ett gyllene tillfälle att tala om för chefen att du har lösningen på problemet. MEN då måste du ha hans lön.

Jag var sjukskriven vid den här tiden förra året, har en son som har ADHD och atypisk autism. Men eftersom jag inte har någon anställning så fick jag gå till någon på VC för rehabilitering.
Gav iofs inte så mycket för jag lyckades nog inte riktigt förklara för henne där hur det är att ha en med ADHD & autism i hemmet. Tex så gick hon på hela tiden om att vi skulle få måltiderna lugna, med hela familjen. Tvångskommenderade till bords. Sonen äter hellre ensam, för då blir alla lugnare och han med. Så jag gav upp att gå till henne.

Hur har du det annars, bra stöd från BUP/HAB? Alla hjälpmedel som finns? Sover han bra? Ger du Omega? Medicineras han? Många frågor, du behöver inte svara om du inte vill

Hej igen alla, Jag blir helt enkelt inte klok på den här situationen...jag tycks inte kunna få ett svar från min arbetsgivare och min sjukskrivning går ut sista februari, bara en vecka kvar..=( Vad gör man när dom två personerna som ska besluta om jag kan gå ner i arbetstid sitter ner för att diskutera det hela men tydligen är helt oförmögna om att fatta det beslutet? Känns fullständigt horribelt alltihopa.. Känner igen det där att det är svårt att få folk att förstå hur det är i hemmet och hur krävande situationen är. Speciellt som sonen är helt hopplös att få iväg till skolan också uppe på allt. =( Bra stöd från Bup/Hab kan jag inte säga att jag har heller. Bup har jag inte haft någon kontakt med alls sen han fick sina diagnoser i våras förra året. Det var ungefär "Här är hans diagnoser - lycka till!". Då hade jag själv varit tvungen att få en akut-tid dit så han åtminstonde fick börja på Ritalin då utredningen dragit ut så mycket på tiden och allt var kaos så den läkaren fick sjukskriva sonen 2 veckor, sätta honom på Ritalin och jag fick vara hemma med honom då jag helt enkelt inte fick iväg honom till skolan. =( Hab har jag inte varit i kontakt med över huvudtaget, enda förslag jag fick från sköterskan på Bup var i höstas då jag fick gå en utbildning på 3 tillfällen (ca 2 timmar per tillfälle) om barn med AdHd. I mitt tycke var det ett enormt slöseri på min tid då det i princip endast diskuterades HUR dom här barnen är, inte ett gnutt om HUR man överlever vardagen som förälder eller vad det finns för hjälp att få mer än medicinering. Jag vet för guds skull hur min son är - jag behöver hjälp med vardagen som jag helt enkelt inte får att gå ihop med ett jobb! =( Pratade med hans läkare på Bup för några veckor sen och det lät som att 'Hoppsan, har jag inte skickat en remiss till Hab...? Nåja...jag gör det nu då...' Så nej, Hab har jag inte haft kontakt med än iaf. Han äter Ritalin och det funkar bra. Har provat Concerta då det skulle sitta i lite längre tid än Ritalin, men det funkade inte alls på honom - han hade dagliga utbrott och bröt ihop för allt och ingenting så vi fick gå tillbaks på Ritalin igen. Omega 3 använder jag inte, har gjort tidigare men det gjorde varken till eller från på honom. Sover gör han sisådär. Han är trött som ett monster på morgonen, trots att han kommer i säng på kvällen. Han har svårt att somna på kvällarna dock men han är aldrig uppe och springer eller vaknar nattetid. Har varit i kontakt med kommunen nu, dom som har hand om LSS, och skulle få beviljat avlösarservice i hemmet 3 timmar i veckan och sen stå på kö för Kortis men har inte hört något mer sen jag var där för ett par veckor sen. Helst hade jag velat haft hjälp på morgonen med att få iväg honom till skolan, då det är en av dom tuffaste tiderna på dygner för mig, men det trodde hon inte att man kunde få avlösarservice till. Vet inte alls vad jag ska göra. Sonen vägrar allt som oftast att gå upp på morgonen och vill inte gå till skolan alls och jag själv är som en dränerad wettex när jag väl lyckas få upp honom och skjutsa honom till skolan. Finns nog inte en enda morgon sen jag började jobba halvtid vid nyår som jag inte kännt att "Jag skiter i det här - jag säger upp mig!!" när jag åkt till jobbet efter att ha fått iväg honom till skolan. Helt enkelt för att jag är så jäkla slut och det är sånt bråk varje morgon för att få honom att ens komma ur sängen! Vad gör man när han liksom vägrar gå till skolan? Han är 10 år och det är skolplikt och han är fysiskt för stor för att jag ska kunna ta honom under armen och bara knata iväg med honom. När han väl är i skolan så funkar han bra, men det är ju långt ifrån varje dag som jag lyckas få iväg honom. Det hänger mest på vem som vinner kriget om huruvida han ska gå upp - och många dagar ORKAR jag helt enkelt inte kriga =( Jag får helt enkelt inte mitt liv att gå ihop med ett arbete och min son, samtidigt som man måste arbeta för ekonomins skull. Nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till då det tycks omöjligt att få ett svar från min arbetsgivare - samtidigt som jag egentligen känner att jag inte har orken att jobba alls. I natt somnade jag bortår 2-tiden och vaknade 4.44 trots att jag är så trött så jag vissa kvällar bara ligger och grinar av trötthet men inte lyckas somna. Borde kanske ta en heltidssjukskrivning igen, men det känns så otroligt dumt när jag samtidigt försökt kämpa på och nu velat gå ner till 70%. =( Känns som jag bara stöter på motgångar i ALLT. Vad har ni andra gjort? Det kan ju inte bara vara jag som (förvisso är ensamstående) inte får arbetslivet att gå ihop med livet med ett barn med diagnoser?