Är människan god, ond eller neutral i grunden?

Jag tror inte att någon föds "ond"... däremot kan man ha anlag för psykisk sjukdom och liknande.

Det är omgivningen och förebilder som formar en och det huvudsakliga ansvaret ligger hos föräldrarna.
Detta gäller allt. Val av förskola och skola, val av fördelning mellan arbetstid och tid hemma, vilken typ av leksaker, vänner och tvprogram barnet utsätts för.

Föräldrars brist på Tid, intresse och ork tror jag är orsaken till att allt fler barn och ungdomar begår dessa hemska dåd.

Man ska inte enligt mig vända andra kinden till och låta folk trampa på en.... jag kommer att lära mina barn att det är ok att slå tillbaka om någon slår dig först... men ALDRIG ok att slå först, ALDRIG!!! Och jag är utbildad pedagog (jaiiks)

Jag tycker framförallt att det är viktigt att ge barnen ett rikt språk och lära sig att "slåss" med munnen. Med argument, aldrig personangrepp!

Idag ligger fokus alldeles för mycket på status i samhället och materialistiska ting.... man jobbar för mycket för att få bättre ställt ekonomiskt så man kan ge barnen allt det där man själv kanske aldrig fick.... men man berövar dem på det de verkligen behöver då... nämligen tid och uppmärksamhet.
Barn behöver tydliga gränser och regler, men de måste vara rimliga och inte medföra straff, bara rimlig konsekvenshantering
(om du slänger en vas i golvet så får du sopa upp skärvorna och ev försöka limma ihop den,,, givetvis beroende på ålder och storlek på skärvor hahaha)

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag svammlar på alldeles för mycket.
God natt!

Väldigt intressanta frågeställningar, Lady!

Jag är inte pigg nog att gå djupare in på dessa just nu men jag vill åtminstone dela med mig av min allra första tanke när jag läste tråden:

Det är ju känt att psykopati och brist på empati grundläggs redan i späd ålder. Ett barn som växer upp i ett torftigt och kärlekslöst hem lär sig inte förmågan till empati eller får den kontakt de behöver för att utveckla ett samvete. Detta kan repareras senare om barnet hinner få en bättre relation men någonstans är det ju försent! En form av behandling som vuxna psykopater kan få är att man börjar om från början s.a.s. De får jobba på att lära sig de känslor de saknar men det är svårt. Man kan inte lära gamla hundar sitta, heter det ju!

Frågan är då exakt när man kan anses som färdig i denna utveckling? När är det för sent att reparera skadan? Det skiftar säkert individuellt. Jag tror dock att vi alla föds med förmåga till både gott och ont. Även en psykopat kan leva hela sitt liv utan att begå några direkt onda handlingar (ur de perspektiv samhället klassar som ondska). En frisk människa som lärt sig både empati och respekt för lagar och regler kan ju också trots allt begå ett hemskt dåd. Skillnaden är väl hur personen hanterar sin gärning i efterhand. Psykopaten sover gott om natten medan den friske tyngs av sitt samvete.

Handlingen i sig är fortfarande ond! Frågan är vem man kan definiera som mest ondskefull? Psykopaten som förstår att det är en olaglig gärning han begår men inte förstår konceptet av ondska i gärningen. Eller den "normala" gärningsmannen som både förstår det orätta enligt regelboken och enligt sitt samvete.

Man kan spinna vidare på såna här ämnen i all oändlighet och det kommer säkert att läggas fram många spännande synvinklar och funderingar på dessa frågor. *kryper mot sängen*

Oj, det var många frågor - många intressanta.

Jag tror inte människan föds "ond" däremot med en överlevnadsinstinkt som leder till, eller tar sig i uttryck som "egoism". Fast nog finns det våldshandlingar som typ går utanför gränsen för egoism, att man gör det för att tjäna på det själv.... fast när jag funderar är det nog också egoism på ett sätt. Maktlystenhet är väl det, och det kan väl sägas vara en typ av egosim?

Sen handlar det väl om man har empati eller inte, om man kan ställa egoismen vid sidan om och inte gå på den hela tiden. Och det är väl här de som begår våldshandlingar o.l brister.

Jag tror att man föds med både goda och kanske inte onda men mindre goda sidor, resten är en utveckligsfråga och ett ställningstagande!
Omständigheter spelar nog oxå väldigt stor roll, det finns saker som man inte riktigt kan rå på, som i sin tur kan leda till en handling man normalt inte skulle utföra eller ställa sig bakom!

Tex; den mest harmlösa kvinna eller man som mister sitt barn i en trafikolycka där rattfyllan tar barnets liv, kan förvandlas till den mest hämdgiriga människa man kan tänka sig.
Detta beror ju inte på att han/hon är född sådan, utan händelsen gjort detta honom/henne sådan.

Naturligtvis har man alltid en möjlighet att stå emot dessa förtärande, elaka sidorna hos sig själv men det är inte alla som klarar det.

Sedan finns det dom som är rent onda, dom som saknar empati och moral. Det finns säkert människor som föds med det sättet men jag tror att det mesta ändå är en fråga om omständigheter och erfarenheter.
Ett barn som växer upp i en miljö med våld och elakheter ser det som naturligt att vara sådan, och det kanske inte (åter igen) är alla som klarar att bryta mönstret, utan själva för det vidare.

Lika så är det ju med dom som anses vara goda, det handlar om omständigheter och erfarenheter för dom oxå.
Har man växt upp i en miljö med snälla omtänksamma och kärleksfulla människor, ja då tar man ju det med sig och för över det på de sina.

Kanske lite mycket svammel, men verkligheten är inte svart eller vit, god eller ond. Gråzonerna finns och är såååå många!

oj..mycket på en gång...
jag tror att händelser präglar personligheter hos alla,och brist på konsekvenser gör att brott begås oftare.en pedofil som begått grova barnpornografi-brott hamnar på psyket istället för det "vanliga" fängelset
(hade han hamnat på det vanliga hade han/hon snabbt fått lära sig att sånt beteende accepteras INTE)på psyket pratas det och pratas mera,tills pedofilen släpps ut i vardagen igen,och lär sig att dölja sina "behov" bättre,och åker inte fast igen,fastän han/hon fortsätter kanske i större utsträckning...
alla har både de goda och onda sidorna inom sig,vilken av dom man sedan bejakar är upp till var och en.Jag personligen växte upp i en mycket tolererande miljö,kärleksfulla föräldrar,syskon,u name it...
när jag som nästan vuxen(17) träffade en kontrollerande,svartsjuk och misshandlande pojkvän som jag stannade hos i 6 år,fick en underbar dotter med,killen som fortfarande trakasserar mig och min nuvarande sambo,har jag utvecklats till en känslokall,hämndlysten och misstänksam vuxen som inte litar på någon,som tror att ingen är snäll utan att ha en baktanke,som utan tvekan skulle döda exet om det visade sig att han gör illa min dotter på något sätt.....jag skulle dessutom göra det plågsamtför honom,utan dåligt samvete.

upp

Jag orkar int riktigt gå in så djupt på det här just nu. Men jag tycker att alla föds neutrala. Det finns inget egentligt "gott" eller "ont". För i så fall, vem bestämmer vad som är det? Vem bestämmer vad som är fel och vad som är rätt? Om du uppfostrar ett barn att bara göra sånt som anses fel av resten och säger till det barnet att det den gör är rätt. Då kommer det barnet tro det också. Så tror jag. Det är alltså vi som lär de yngre vidare vad vi tycker är rätt och fel. Annars föds vi alla neutrala.

Se ett exempel, en liten pojke i en sandlåda sitter och leker med en spade. En annan liten pojke kommer och tar spaden ur handen på pojken - rätt eller fel? Pojken som tog spaden behövde den han med och det fanns bara en spade. I de flestas ögon är det här beteendet fel. Men vem har bestämt att det är fel? Vissa mänskor tycker ju att det är rätt att ta för sig även om andra blir lidande. Så jag tror bara att det är en fråga om inlärning.

existensialism- läs Kirkegaard!

Jag kan inte tänka på något annat än dina placeringar av frågetecken. Jag stör mig så in i helvete på just det