påtvungen flyttning

Hej!

Jag är förstföderska och 36 år gammal. Beräknade tiden är den 9. april.

Vi bor på en ö i skärgården (inte Sverige) och det innebär att vi har ungefär två och en halv timme resetid till sjukhuset. Färjorna går inte heller hela tiden, så i värsta fall tar det oss om vi missar sista kvällsfärjan tills vi kan vara på sjukhuset hela 17 timmar!

På grund av det här och för att dom inte vill att skärgårdsbor skall använda helikopterresurser på väg till förlossningen så vill hälsovårdaren att jag skall flytta och bo nära sjukhuset från och med två veckor före beräknad tid. Visst förstår jag deras resonemang. Men för mig är den absolut största stressfaktorn att inte kunna vara hemma i min vana omgivning med min sambo och våra djur. Jag är skräckslagen inför att måsta bo i en främmande liten lägenhet ensam och vänta, bara vänta, de sista och tyngsta veckorna. Förutom det så får vi ingen ersättning för extra boendekostnader. Jag är också väldigt rädd för att min sambo inte skall hinna vara med. BB har vi fått bekanta oss med, men jag känner inte barnmorskorna (rådgivningen sker här lokalt hos hälsovårdaren) och har definitvt väldigt dåligt förtroende för en av läkarna, som gjorde vårt första ultra till en traumatisk upplevelse, så jag vill under inga omständigheter komma dit ensam.

Andra kvinnor här som har fått barn har också tyckt att trycket att måsta flytta är väldigt obehagligt och många har flyttat först en vecka före beräknad och gått långt över tiden.

 

Vad tycker du som har erfarenhet av hur stressen påverkar en gravid och förlossningen, hur skall jag göra? Jag känner mig som en spelbricka hos myndigheterna, som inte alls beaktar hur jag känner inför detta stora steg i mitt liv.

 

Hoppas du kan råda mig.

 

MVH,

 

E.