Forum Hundar - Husdjur
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min katt är döende!

    Lör 6 mar 2010 00:40 Läst 9411 gånger Totalt 53 svar
    Lör 6 mar 2010 00:40

    Min sjuåriga katt, min högt älskade vän, min lilla pälsbebis är döende.
    Igår var vi hos veterinären med honom då han magrat mkt på sista tiden och börjat dricka mkt mer. Det visade sig att hans njurar håller på att lägga av, de var nere på 25% funktion och det finns inget att göra. Vi ger honom nu specialkost för att förhoppningsvis vinna lite tid med honom, men veterinären var inte hoppfull, hon sa att det bara handlar om månader nu, kanske bara n´gra veckor, innan han blir så dålig att han måste få somna in!

    Jag fixar inte det här! Sisu har alltid funnits där för mig, jag skaffade honom som 18åring, när jag bodde ensam och hade inte mkt till vänner. Men han fanns där, alltid glad när jag kom hem, sovandes varje natt bredvid mig, kom och gosade när jag var ledsen. Vi har idag fyra katter allt som allt men just han är extra speciell för mig, det kommer aldrig finnas någon som min Sisu!

    Hur orkar man? Hur kan jag göra hans sista tid så bra som möjligt och hur göra vid avlivningen för att det ska vara så ostressande som möjligt för honom?

    Han får nu extra mkt kärlek, får sova inne hos oss i sovrummet varje natt och så men vad mer kan vi göra? Jag kommer aldrig komma över det här, den här katten är bara ett ytterst litet snäpp under min son i mitt hjärta, jag älskar honom så mycket!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-06-01 02:32
    Tänkte bara skriva att Sisu nu har fått somna in... Han blev till slut så dålig att jag inte kunde dra ut på det mer, han var fortfarande tillgiven och kelen men sov så mkt och sista beviset för hur dåligt han mådde kom när han kissade i sängen, något han aldrig någonsin gjort, inte ens som kattunge innan han lärde sig gå på lådan. Så för två veckor sen fick han stilla somna in i min famn hos veterinären. Vi har begravt honom bland blommorna vid vårt lantställe i en fin papp-kista som veterinären gav oss, med sig fick han en nalle (han tyckte om att bära runt på nallar i munnen) och ett foto på matte&husse. Vi har gråtit så mkt men det känns fortfarande overkligt. Han har ju funnits hos oss i nästan åtta år ändå!

    Jag kommer aldrig glömma min Sisu, en katt som han får man bara en gång i livet, han var perfekt på alla vis. Tack för ert stöd!

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Sön 14 mar 2010 21:38 #41
    Buster78 skrev 2010-03-13 18:07:48 följande:
    hoppas du läste länken du fick av Isnogood, där står klart och tydligt att du när det är dags,  kan gräva ner din sisu vid din svärfars sommarhus! Skänker dig en tanke, och massor med styrka, vet vad du går igenom!
    Ja jag läste det och det känns bra att veta att jag kan göra det som känns bäst, skulle kännas hemskt att lämna honom hos veterinären som om han inte vore något värd, jag vill att han får vila där jag kan besöka honom och minnas honom.

    Det är så orättvist, varför redan nu, han som alltid varit den starkaste och friskaste av mina katter...

    En stor kram till alla som stöttat och jag skänker en tanke åt alla av er som oxå förlorat ett älskat djur, det är en sån hemsk tragedi som man inte vill behöva gå igenom men som ju tyvärr är nåt man måste ta när man skaffar husdjur...snyft.
  • Filifj­ona
    Visa endast
    Sön 14 mar 2010 21:46 #42

    Tyvärr har djur ofta mer ont än vad de visar. Ett djur visar ofta inte att de har ont förrän de verkligen har jätteont. Ett djur som visar att det har ont är ett lätt byte för rovdjur, därför väntar de inn i det längsta.
    Min hund lekte med en boll fast hon hade livmoderinflammation, och var så full av var i livmodern att hon vare sig kunde bajsa och kissa. Fick låta avliva henne på eftermiddagen.

    Men. Livet är en gåva. Jag tror att jag skulle vilja leva lite till om det gick även om jag hade ont och var sjuk. 

Annat innehåll

  • Probab­ly the best in the
    Visa endast
    Sön 14 mar 2010 22:24 #43
    Filifjona skrev 2010-03-14 21:46:18 följande:
    Tyvärr har djur ofta mer ont än vad de visar. Ett djur visar ofta inte att de har ont förrän de verkligen har jätteont. Ett djur som visar att det har ont är ett lätt byte för rovdjur, därför väntar de inn i det längsta. Min hund lekte med en boll fast hon hade livmoderinflammation, och var så full av var i livmodern att hon vare sig kunde bajsa och kissa. Fick låta avliva henne på eftermiddagen.Men. Livet är en gåva. Jag tror att jag skulle vilja leva lite till om det gick även om jag hade ont och var sjuk. 
    Men hur vet vi det?
    Kan vi översätta mänsklig smärta till hur djur upplever smärta?
    I våra ögon mätt måste din hund lidit oerhört av att ha så mkt var i magen så det stoppar upp urin och avföring. Men hunden såg en boll och det var viktigare för henne att leka! Din hund kanske där och då inte upplevde något lidande? Sen att det skulle bli ett grymt slut för henne om hon inte blev avlivad är det säkert inget tviviel om. Jag är lessen för din skull.
    Men när då katter som fått diagnosen njursvikt, som vi pratar om här i tråden, ändå är som vanligt! Min katt upplever vi tom har blivit mer social, hur ska jag kunna säga, troligen har hon jätteont men hon visar det inte....Varför skulle hon ha ont? Vad är det i fysiologin som gör att hon skulle ha ont? Inget enligt mig.
    Däremot har jag upplevt min katt när hon verkligen har ont, dels efter ett kejsarsnitt när hon fick infektion i magen med stora sammanväxningar som följd, då bet hon efter sina kattungar, hon verkligen försökte låta dom dia men hon klarade det inte. Sen en gång då hon hade en mkt stor abcess i rumpan. Då morrade hon så fort hon såg mig och gick och gömde sig.
    Det finns tydliga tecken när våra djur lider! Sen finns det mindre tydliga, i vissa fall kan man med en diagnos avgöra att det är dax att djuret ska avsluta sina dagar innan det blir värre. Det finns andra diagnoser när man vet att de trots allt kan leva ett gott liv länge.
    Och om man är en vettig djurägare som lever med sina djur som familjemedlemmar och respekterar dom som djur så vet man när dom inte längre mår bra! Det är tamdjur vi har!

    (min 12 åring med njursvikt sen 5 år drar just nu järnet i hallen i sällskap av en leksaksmus...ska jag tro hon upplever svår smärta pga sin njursvikt?)
  • Kickan­s mamma
    Visa endast
    Sön 14 mar 2010 22:34 #44

    USch min katt gick bort för snart ett år sen fick han när jag var 11 o o han blev 17 år o 11 mån.... saknaden är enorm o jag skulle såååå gärna vilja ha en "ny" katt men då är maken o dottern allergiska....ta tillvara på tiden o tänk på kattens bästa. Vår katt fick väldigt aggresiv cancer i halsen. det tog 2½ v från att han visa symtom till att han var borta vi fick 3 dagar hemma med smärtstillande för att få ta farväl o låta tanken sjunka in. Han magrade mkt fort o eftersom cancern satt i halsen kunde han inte äta.....Livet går vidare men jag kan fortfarande gråta när jag tänker/pratar om honom.


    Flicka 04, Pojke 05 och BF Maj 2010
  • Tis 1 jun 2010 02:31 #45

    Tänkte bara skriva att Sisu nu har fått somna in... Han blev till slut så dålig att jag inte kunde dra ut på det mer, han var fortfarande tillgiven och kelen men sov så mkt och sista beviset för hur dåligt han mådde kom när han kissade i sängen, något han aldrig någonsin gjort, inte ens som kattunge innan han lärde sig gå på lådan. Så för två veckor sen fick han stilla somna in i min famn hos veterinären. Vi har begravt honom bland blommorna vid vårt lantställe i en fin papp-kista som veterinären gav oss, med sig fick han en nalle (han tyckte om att bära runt på nallar i munnen) och ett foto på matte&husse. Vi har gråtit så mkt men det känns fortfarande overkligt. Han har ju funnits hos oss i nästan åtta år ändå!

    Jag kommer aldrig glömma min Sisu, en katt som han får man bara en gång i livet, han var perfekt på alla vis. Tack för ert stöd!

  • Sanna här
    Visa endast
    Tis 1 jun 2010 02:59 #46

    Vad sorgligt, vet hur det känns

  • Tis 1 jun 2010 10:56 #47
    Terppa skrev 2010-06-01 02:31:02 följande:
    Tänkte bara skriva att Sisu nu har fått somna in... Han blev till slut så dålig att jag inte kunde dra ut på det mer, han var fortfarande tillgiven och kelen men sov så mkt och sista beviset för hur dåligt han mådde kom när han kissade i sängen, något han aldrig någonsin gjort, inte ens som kattunge innan han lärde sig gå på lådan. Så för två veckor sen fick han stilla somna in i min famn hos veterinären. Vi har begravt honom bland blommorna vid vårt lantställe i en fin papp-kista som veterinären gav oss, med sig fick han en nalle (han tyckte om att bära runt på nallar i munnen) och ett foto på matte&husse. Vi har gråtit så mkt men det känns fortfarande overkligt. Han har ju funnits hos oss i nästan åtta år ändå! Jag kommer aldrig glömma min Sisu, en katt som han får man bara en gång i livet, han var perfekt på alla vis. Tack för ert stöd!
    Skickar massor av styrkekramar då jag vet hur ont det gör att mista ett djur man älskar högt.
    Kom alltid ihåg att du är helt unik. Precis som alla andra.
  • Ons 2 jun 2010 14:10 #48
    Echidna skrev 2010-06-01 10:56:41 följande:
    Skickar massor av styrkekramar då jag vet hur ont det gör att mista ett djur man älskar högt.
    Tack snälla!
  • Capt Janewa­y
    Visa endast
    Ons 2 jun 2010 15:36 #49

    *kram*

    Skönt att höra att han levt ett gott liv hos er.

  • Ons 2 jun 2010 22:46 #50
    Terppa skrev 2010-06-01 02:31:02 följande:
    Tänkte bara skriva att Sisu nu har fått somna in... Han blev till slut så dålig att jag inte kunde dra ut på det mer, han var fortfarande tillgiven och kelen men sov så mkt och sista beviset för hur dåligt han mådde kom när han kissade i sängen, något han aldrig någonsin gjort, inte ens som kattunge innan han lärde sig gå på lådan. Så för två veckor sen fick han stilla somna in i min famn hos veterinären. Vi har begravt honom bland blommorna vid vårt lantställe i en fin papp-kista som veterinären gav oss, med sig fick han en nalle (han tyckte om att bära runt på nallar i munnen) och ett foto på matte&husse. Vi har gråtit så mkt men det känns fortfarande overkligt. Han har ju funnits hos oss i nästan åtta år ändå!

    Jag kommer aldrig glömma min Sisu, en katt som han får man bara en gång i livet, han var perfekt på alla vis. Tack för ert stöd!
    Ni har mitt deltagande. Vet precis hur det känns då jag som sagt fick ta bort min Tusse i mars. Då var han 14,5 år gammal och jag hade haft han sedan han var unge. Det känns fortfarande tomt och trist hemma. Ibland kan jag nästan känna hans närvaro, hur han smyger in i rummet där jag befinner mig, hur jag kan se han i ögonvrån, känna tyngden på täcket vid fotändan, skum känsla men jag kan inte förklara det.
  • Fre 4 jun 2010 00:54 #51
    bitte67 skrev 2010-06-02 22:46:03 följande:
    Ni har mitt deltagande. Vet precis hur det känns då jag som sagt fick ta bort min Tusse i mars. Då var han 14,5 år gammal och jag hade haft han sedan han var unge. Det känns fortfarande tomt och trist hemma. Ibland kan jag nästan känna hans närvaro, hur han smyger in i rummet där jag befinner mig, hur jag kan se han i ögonvrån, känna tyngden på täcket vid fotändan, skum känsla men jag kan inte förklara det.
    Ja det är konstigt hur fäst man kan bli vid en katt, det blir som en slags fantomsmärtor, jag tycker mig oxå bara vänta på att han ska komma gåendes med sin nalle i munnen eller att han ligger o sover i mitt knäveck när jag vaknar till på natten... Katter är verkligen underbara djur, man får en sån otroligt fin relation till dom om man har tur och intresset såklart. Jag kommer nog aldrig vilja leva utan katt, tur att jag har mina andra katterr som kan ta mig igenom den här svåraste tiden efter min Sisus bortgång. Hade nog varit 1000ggr värre om jag inte hade nån katt alls längre...
    Capt Janeway skrev 2010-06-02 15:36:54 följande:

    *kram*

    Skönt att höra att han levt ett gott liv hos er.


    Tack! Jo jag gjorde mitt bästa för honom men alltid kommer jag nog undra om man kunde gjort något mer... Men ja, han fick mkt kärlek och bra mat och rena lådor... Vad mer kan man egentligen ge?
  • Fre 4 jun 2010 09:12 #52

    Jag var i samma sits som du TS, med avmagring, skyhöga värden och tilltagande epilepsi så var det inte mycket att göra. Efter 9 ½ år tillsammans så somnade hon in .

    Den här skänker lite tröst när det är som jobbigast.

    "Regnbågsbron

    På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

    När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
    så kommer det till Regnbågsbron.
    Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
    så att de kan springa och leka tillsammans.

    Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
    och våra vänner har det varmt och skönt.
    Alla djur som har varit sjuka och gamla
    blir återställda till hälsa och vigör;
    de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
    precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider. 

    Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
    de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
    Alla springer och leker tillsammans,
    men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

    Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
    Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
    hans ben bär honom fortare och fortare.
    Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
    i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

    Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
    dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
    och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
    som så länge varit frånvarande från ditt liv
    men aldrig från ditt hjärta.

    Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans"

  • Sön 6 jun 2010 23:30 #53
    DropDeadUgly skrev 2010-06-04 09:12:19 följande:
    Jag var i samma sits som du TS, med avmagring, skyhöga värden och tilltagande epilepsi så var det inte mycket att göra. Efter 9 ½ år tillsammans så somnade hon in .

    Den här skänker lite tröst när det är som jobbigast.

    "Regnbågsbron

    På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

    När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
    så kommer det till Regnbågsbron.
    Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
    så att de kan springa och leka tillsammans.

    Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
    och våra vänner har det varmt och skönt.
    Alla djur som har varit sjuka och gamla
    blir återställda till hälsa och vigör;
    de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
    precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider. 

    Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
    de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
    Alla springer och leker tillsammans,
    men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

    Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
    Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
    hans ben bär honom fortare och fortare.
    Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
    i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

    Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
    dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
    och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
    som så länge varit frånvarande från ditt liv
    men aldrig från ditt hjärta.

    Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans"
    Ja det var en fin dikt, verkligen! Tänk om det vore så... Ledsen att höra att din katt hade det lika jobbigt och inte heller fick bli gammal innan det vart dags...