Ser att det var ett tag sen någon skrev här men kopierar in mitt inlägg från BF feb tråden i hopp om att någon med egen erfarenhet har lust att kommentera...

Är så att jag haft problem med återkommande UVI hela graviditeten. De två senaste gångerna nu under okt/nov har det varit pga GBS. Hade en tid bokad med en läkare ang. detta idag, varför förstår jag inte, helt meningslöst och kunde ha klarats av per telefon på ett par minuter... blev rätt uppgiven och såhär i efterhand riktigt förbannad över nonchalansen kring detta!!

Den här läkaren menade att eftersom mina bakterier/UVI bara kommer tillbaka i vilket fall så är det ingen mening med att behandla dem något mer. De vill göra en kontrollodling efter senaste kuren om någon vecka, sen ska vi strunta i det resterande del av graviditeten (är i vecka 32 nu) menade hon, om jag inte får väldigt allvarliga symptom.

Och inte heller då tycker hon att ev bakterier faktiskt ska behandlas om det inte handlar om något ANNAT än GBS. Jaha så jag ska alltså gå och dra på UVI kanske i ett flertal veckor med den oro, sammandragningar och övriga synnerligen obehagliga symptom som det ger?! Kan ju säga att jag definitivt inte tänker acceptera detta. Efter så många UVI som jag har haft det senaste året så känner jag nog min kropp och symptomen bäst själv. I h*lvete heller att jag som höggravid och ansvarig för både min egen och barnets hälsa tänker sitta och invänta symptom på njurbäckeninflammation (det sa hon inte uttryckligen men räknade upp symptomen på detta som exempel på det hon betecknade som "allvarligare") innan jag får hjälp!

Undrade även över det här med antibiotikadropp under förlossningen.
- Nä sa hon, det behövs inte om man inte tidigare fått ett barn som drabbats av sepsis pga GBS i efter förlossningen? VA??? Det är knappast okänt att GBS kan bli livshotande för spädbarn som infekteras. Att det "bara" är ca 120 barn i året varav 5-10% av dessa som dör tycker jag är helt orelevant. VARFÖR i hela friden skulle man behöva uppleva att ett barn drabbas, i värsta fall dör innan man får rätt till adekvat behandling?! Läser man Socialstyrelsens rekommendationer så står det klart och tydligt att har man någon riskfaktor, varav en är att man haft GBS i urinen vid aktuell graviditet så SKA man ha antibiotika vid förlossningen.

Funderar på att kontakta förlossningen på det sjukhuset vi tänkt åka till, för att se vad de har för policy kring GBS. Det skulle kännas lugnare om man fick känna sig hyfsat säker på att man kommer slippa oroa sig och strida för detta när man väl åker in...

Jag har haft 4 konstaterade UVI under graviditeten, de två sista gångerna pga GBS. Att det varit GBS är dock inget de informerat om utan jag har bara fått höra att "det handlar om mycket vanliga bakterier som alltid finns i tarmfloran och är ofarliga"... helt otroligt att man ska behöva bli närmast dumförklarad och få tvinga till sig enkla faktauppgifter. Har uttryckligen fått fråga om det varit GBS vilket det alltså varit nu och vid dessa tillfällen har en markant ökning av sammandragningar varit främsta symptomet. Då blir man inte speciellt lugnad över att få höra att sammandragningarna är ofarliga så länge det inte blir ett regelrätt värkarbete av dem... så långt vill man väl för sjutton inte att det går när man har flera månader kvar till BF! Inte när det kan undvikas med en enkel antibiotikakur!

Vid dessa tillfällen har jag iaf fått Amimox (GBS:en försvann, men kom tillbaka 2 veckor senare) och nu sist Kåvepenin som jag inte vet om den har hjälpt. Men som det lät på doktorn skulle det inte spela någon roll, även om GBS:en är kvar/tillbaka vid nästa odling så vill hon inte behandla mer om jag inte får mycket allvarliga symptom...

Tack för era svar, kommer absolut försöka stå på mig och ska kontakta förlossningen som jag sa. Tyvärr har jag inget större förtroende heller för min BM, hon verkar lika oinsatt kring detta hon, men lyckas man inte få något gensvar på MVC så får man väl helt enkelt vända sig till gynakuten eller förlossningen på "stora" sjukhuset (i en annan stad). Där fick jag i alla fall fint bemötande i somras då jag kontaktade dem pga en blödning. Enda kontakten med vården jag haft under denna graviditeten som INTE haft en underton av "lilla vän" i bemötandet... (sorgligt)

Beklagar så, er som det gått illa för.

För oss gick det bra. Vår son föddes 1 februari, det startade med vattengång och vi åkte in direkt. Förlossningen tog ett dygn och jag fick intravenös antibiotika var 6:e timme. Bemötandet kändes väldigt tryggt.

Det här är ju vårt första barn, vet att vi vill ha fler så småningom och det som skrämmer mig mest inför en ny graviditet är helt klart GBS:en! De ständiga urinvägsinfektionerna, obehaget, oron, väntan på svar från odlingar, brottas med okunnig vårdpersonal osv osv tärde verkligen på psyket. Men även om utgången av min första graviditet var lycklig så borde man väl kunna kräva någon form av regelbundna kontroller vid en ny graviditet, eller? Det kan ju inte vara rimligt att man ska behöva förlora ett barn för att få adekvata kontroller vid senare graviditeter.

Det gjordes en cervixodling på mig en vecka efter födseln (då jag fick åka in igen på en koll pga feber) och den odlingen visade riktig växt av GBS. Det fick jag dock inte veta förrän alldeles nyligen då jag fick hem mina journalkopior. Vad innebär det, om man i framtiden skulle försöka bli gravid medan man har aktiv GBS i underlivet? Går det ens och finns det någon möjlighet till lyckad utgång? Det är något jag aldrig läst om, huruvida GBS kan göra det svårare att bli gravid/vara orsak till tidiga missfall, men ni som har mer erfarenhet kanske vet något om det?

Har också funderat på om det kan vara så att min sambo är bärare av bakterierna (läst att man kan vara det) och det är därför jag får tillbaka det hela tiden? Eller är det så att har man en gång blivit koloniserad av GBS så har man det alltid, aktivt eller vilande?

Ja mina besvär började just förra våren när vi började försöka bli gravida och alltså slopade kondomerna... dock har jag inte haft några underlivsbesvär och vi behövde inte mer än 2 månaders "försök" men tycker ändå att det är lite för mycket sammanträffande. Nu efter graviditeten så har vi använt kondom fram tills att avslaget var helt borta, sen slopade vi dem och surprise, nu har jag UVI-känningar igen *suck*

Är dock svårt att diskutera detta med vården tycker jag då ju GBS/UVI inte "betraktas" som något sexuellt överförbart. Självklart vore jag bara glad om det nu är så att det inte alls har något samband utan bara är sammanträffande för det är ett VÄLDIGT trist inslag i sexlivet att det hela tiden finns i bakhuvudet att man kanske blir sjuk av det... Men jag är ytterst tveksam till att det inte skulle ha något samband som sagt. Skulle vilja ha sambon ordentligt uppkollad men det är inte något han är så sugen på så länge det inte finns någon läkare som säger att det bör göras...

Såg att ni kämpat länge för att bli gravida, håller alla tummar för att allt ska gå bra för er! 

Hade ständiga problem med urinvägsinfektioner (GBS i urinen 3 av gångerna) förra graviditeten och har nu plussat igen. Glad över det men fasar lite för att åter tvingas in i denna värld av oro och urinodlingar. Sist fick jag ringa och tjata varje gång jag hade UVI-känningar, vilket var typ hela tiden. Denna gång skulle jag vilja ha överenskommet att man får lämna odlingar regelbundet oavsett symptom eller ej, just för att fånga upp ev GBS i tid... Är det omöjligt tro? Borde man ringa MVC och varsko dem om graviditeten snarast för att ha "nånstans att ta vägen" om man känner nåt kanske?

Jo jag har ringt nu och fick första tiden hos BM på måndag. Det känns bra, då finns man noterad i deras system iaf och jag tänker ringa och kräva att få lämna odling direkt om jag känner nåt. Men jag skulle vilja få ett ok på att lämna regelbundet, inte längre än med 4 veckors mellanrum även om jag inte känner nåt, undrar om de går med på det, om man förklarar hur jobbigt man hade det sist.

Jag har tyvärr aldrig märkt att någon av "husmorstipsen" man rekommenderas mot UVI skulle hjälpa ett dugg. Det enda som gör någon skillnad på mig är avhållsamhet! Men det är ju lite tråkigt i längden.... kondom gör också skillnad, då får jag mer sällan besvär.

Jaså ok, det har jag aldrig fått höra. Och det verkar lite tråkigt att frysa samlivet i 9 mån + ett tag efter förlossningen... Men jag tänkte vi skulle testa att vara konsekventa med kondom nu ett tag och se om det gör någon skillnad. Lite trist men om det hjälper så är det allt värt det...

Japp jag fick dropp under förlossningen var 6:e timme, hann med några omgångar då det höll på ett dygn. Fick även pc vid positiva odlingar men då hade jag också symptom varje gång så det var inget snack... Och allt gick ju bara fint med sonen tack och lov! Träffade dock ett stolpskott till läkare på MVC som tyckte att det inte var någon mening med att behandla något mer då "bakterierna ju ändå verkar komma tillbaka", då var jag i vecka 33 tror jag... inte tyckte hon jag skulle ha antibiotika under förlossningen heller, det var bara för de som tidigare haft ett barn som fått GBS-sepsis... ÖH... nu står det ju i socialstyrelsens riktlinjer att man SKA ha det om man haft GBS påvisat i urinen under grav och det var heller inget snack från förlossningspersonalens sida, där tog de det på största allvar och när min förlossning började med vattenavgång var det inget snack om att jag fick stanna och att sonen skulle ut...

Precis men det verkar inte varesig läkare eller BM på min MVC tycka vilket inte känns bra. Första UVI jag hade förra grav fick jag ljuga om att jag hade sveda för att få behandling. Jag har ALDRIG sveda vid UVI så hur sjutton kan de gå på bara det?? Så jag sa som det var först och fick höra att men då behandlar vi inte. Ringde tillbaka dagen därpå och sa att jag fått sveda = fick medicin. Efter det lärde man sig vad de ville höra... Imorgon har jag första träffen med BM denna grav, tänker trycka på att denna problematik var det klart jobbigaste under förra grav och att jag vill ha bättre support denna gång, åtminstone inte bli motarbetad...

Tack men jag vet Har ju redan varit igenom en graviditet med eländig UVI-plåga. Och sa naturligtvis då också att UVI hos gravida SKA ju alltid behandlas.... näää tyckte de, man ska minsann inte överanvända penicillin. Nu vet jag iaf hur "spelreglerna" ser ut, kommer se till att få lämna odlingar regelbundet (har man inga symptom så får man väl säga att man har, krasst men sant) och jag tänker inte acceptera att gå med några obehandlade infektioner denna gång.

Trött och less. Lämnade första urinodlingen för denna grav i förra veckan och visst, GBS igen, bara att hämta ut kåvepenin. Är bara i vecka 14 (13+) det är måånga månader kvar att oroa sig... Min BM var inne på att jag kanske skulle lämna en gång per månad och det tänker jag definitivt trycka på nu för att ha koll på skiten, hoppas bara det är tillräckligt.

Tack, du ger mig hopp om att allt ska gå bra! Det man är mest orolig för är ju det man inte kan kontrollera. Som att bakterierna ska äta hål på hinnorna och orsaka för tidig vattenavgång, eller ta sig in till fostret och infektera det i livmodern. Såna tankar som är läskiga. För vad jag har förstått så brukar det vara ganska höga halter då det väl börjar ge symptom som uvi och sammandragningar. Men man får väl vara superlyhörd och begära att få lämna odling så fort man misstänker något. Men efter att man börjat "misstänka" tar det ju i regel närmare en vecka innan man får svar på odlingen och kan börja behandla (om man tänker att man lämnar in odlingen dagen därpå och får svar 3-4 dagar senare beroende på helger osv). Ytterligare ett stressmoment...

När du säger att du behandlades nästan hela graviditeten, menar du att du gjorde täta odlingar och fick en kur så fort det var positivt, eller fick du någon form av understödjande behandling? För jag har läst om vissa som till slut får antibiotika graviditeten ut, någon form av underhållsdos.

Ok, selexid är ju ett vanligt bredspektra, men Kåvepenin är väl annars vanligt mot streptokocker. Minns att jag fick selexid vid ett tillfälle förra grav och det hjälpte inte, symptomen försvann aldrig och nästa odling visade GBS, så då fick jag Kåvepenin.

Här är rutinerna lite annorlunda, de skriver inte ut något förrän man fått svar på odlingen och den skickas till en annan stad så det tar ju någon dag extra pga det. Sen vill de inte ha kontrollodling efter behandling förrän 3 veckor efter avslutad kur...

Blev lite förvånad över att inte hitta någon aktiv GBS-tråd? Nu är det iaf aktuellt för mig igen, gravid i vecka 12 med tredje barnet, förra veckan började jag känna "den" känslan från underlivet och visst... GBS igen, så har börjat äta en Kåvepeninkur på 10 dagar. Känns såå himla dystert att ha en hel graviditet till framför sig med det här eländet

Ja, en till alldeles nyligen, ska lämna in kontrollodlingen nu till veckan. Är i v 27 nu. Har iaf varit på Specmvc och fått klart att om jag får ytterligare en positiv odling till så kommer jag att få understödjande långtidsbehandling.

Har man haft GBS i urinen under graviditeten så SKA man ha profylax vid förlossningen, det är Socialstyrelsens riktlinjer så det är inget att fundera på. Men se till att vara övertydlig, be din BM att skriva ut det tydligt i din journal och acceptera inte att stanna hemma för länge med värkar eller alls om det skulle starta med vattengång.

Självklart ska du ha kur! Vad baserar hon det på att du inte ska ha det? GBS i urinen ska behandlas - bakterier i urinen öht ska alltid behandlas hos gravida. Jag har haft mina första positiva odlingar lika tidigt som du, v 12 i grav nr 2 och v 10 under denna graviditet...

Stå på dig!

Jag hade nog ringt på måndag, om du inte har uttalade besvär.