Någon har anmält mig anonymt till Socialen!!!!

hej, jag förstår din oro, tänkte bara skriva lite till dig eftersom jag också har 4 barn och min son på 12 snart 13 år har AD/HD. jag vet hur frustrerande de är =(

Tack för era svar.

Dock är jag jätte orolig ändå, jag har redan magkatarr och hjärtklappning sedan en tid tillbaka pga. andra saker! (Tex. mitt jobb som jag inte trivs med men går dit ändå)

Jag började röka igen igår:(( Så jävla kass är jag...hade varit rökfri helt&hållet sedan 1januari-2010.

Köpte ett WII till barnen igår så dom ev. ska va lite lugnare. Jag sa inte ett ont ord till mina barn igår, dom fick bråka bäst dom ville, vem vågar lägga sig i? Grannen kanske står med kamerani högsta hugg o filmar?!!

Jag vet att det är min granne då vi sällan har besök, det är ifs min bror som kommer över en helg då&då. Han skulle nog inte anmäla mig kan jag aldrig tänka mig.

Men grannen har redan varit ute en gång o tagit bilder n'är vi eldade skräp (ris,löv) ute...det va farligt för miljön osv. tom. när vi grillat på sommaren har hon kommit gående för att kolla så vi inteeldat skräp!

Alltså sen har jag ju som sagt va tagit tag i mina barn i armen och även fått hålla i min äldsta son ibland för att lugna ner honom. Och han skriker ju o gapar som bara den!

Jag skulle vilja filma hur det är här hemma tex. just nu skriker o gapar dom 2 äldsta om spelet, dom kan inte komma överens om det...fan lika bra att skita i hela livet känns det som!

Vår familj blev anmäld till soc av en släkting som vi sagt upp kontakten med.
Hans anledning var att barnen for illa för att han/dom inte fick träffa dom, samt att jag va psykiskt sjuk. (Är deprimerad till och från).

Du behöver inte va nervös.

Vår anmälan la dom ner direkt i telefon, dom kom inte ens hem till oss.

Det handlar bara om att man får förklara sig och att dom är skyldiga till och ta och kolla upp anmälningarna. För i vissa fall kan det ju faktiskt vara så att barn far illa tyvärr.

Försök se det som en chans att få riktig hjälp. Det är inte som att soc kommer att ta era barn bara för att det kommit en anmälan.

Oroa dig inte för anmälan! Soc. måste ju kolla upp alla anmälningar de får in, och de vet att de flesta föräldrar tar hand om sina barn på att bra sätt! De vet också att det kan vara jobbigt att vara förälder ibland, och särskilt till barn med förmodad neuropsykiatrisk diagnos. Berätta gärna det för soc.

Det verkar som om du har det ganska tufft just nu! Ibland blir det så, med jobb, barn i trotsåldrar, osv samtidigt, och då orkar man inte lika mycket som vanligt, och det blir ibland så att man skriker istället för att vara pedagogisk... Det finns väldigt bra föräldrautbildningar i kommunerna, tex. Cope, Komet, osv. På dem får man lära sig sätt att hantera stressiga och jobbiga situationer med barnen, och framför allt - att undvika dem! Man kan tex ha belöningssystem som gör att barnen får mycket och positiv uppmärksamhet när de gör bra saker. Om man är ensamstående är det extra bra att gå en sådan, eftersom man inte har en annan förälder att bolla idéer med hemma. Ofta finns det barnpassning i samband med kurserna. Kolla med BVC, skolan eller soc om det finns något sådant i din kommun!

jOBBIGT, jaa det är bara förnamnet! Men det jobbiga är just min äldsta son!
När han inte är hemma (dom få ggr farmor kan tänkas ha honom) så är det såååå lugnt!
Men så fort han kommer innanför dörren börjar livet igen!

Han lyssnar inte alls och kan inte acceptera något!

Ofta går han ut när han blir arg o skriker o gapar också. (det har säkert grannen hört)

Men vad gör dom alltså brukar dom vilja träffa barnen också osv?

Varför jag e rädd är för att min son brukar skrika att slå mig inte, (har vi aldrig gjort), och min 5-åring har sagt på dagis att om jag inte sover på natten så får jag smisk :S När jag frågar varför han säger så...så vet han inte!

Nä jag vet inte usch lika bra att skita i allt!

Jag har blivit anmäld ett antal gånger och senast kom en socialsekreterare hem för att träffa dottern också - eller se hur vi bodde, vad vet jag. Hon påpekade att samspelet mellan mig och dottern var bra och detta ledde (som de andra anmälningarna) inte till någon utredning. Så hur du hanterar barnen (samt pappan) spelar in massvis, tror jag. Var inte rädd för soc. - de jag träffat har bara velat hjälpa till och dom är människor precis som vi så ta det bara lugnt och var ärlig och sansad så kommer det att gå fint för er. Vad jag vet så brukar det börja med ett möte hos sociala (utan barn) för att sedan ev. bli en hemmakoll. Annars varnar dom inte alls utan göra så fina oväntade besök hemma. Så har det varit för mig och jag misstänker lite grann att det är liknande rutiner i hela vårt avlånga land. Lycka till!