När skaffade ni syskon

Hej!!

Förstår precis dit behov av att fylla tomrummet efter er älskade tös. Vi förlora vår son när han var 3v för ca 1,5år sedan. Vi blev gravida ca 2 mån efter hans död, vi kände att vi var tvungna att fokusera på nått nytt för att kunna gå vidare. Jag är evigt tacksam att vi fick vårat barn innan sonens 1års dag för den var fruktansvärd.

För oss så kändes det helt rätt att försöka få ett syskon så fort som möjligt, jag tror nog att man ska känna efter vad som passar en själv bäst. Det är bara ni som vet hur ni bäst ska kunna gå vidare. Vilket beslut ni än tar så förändras inte saknaden, man måste nog gå igenom sorgens olika faser.

Beklagar verkligen att ni blivit änglaföräldrar.

Varma kramar/Madde

Först och främst beklagar jag från djupet av mitt hjärta det inträffade. Vi själva har turen att ha ett barn innan vi fick vår ängel så vi har kunnat fokusera på honom varför tomrummet inte blev riktigt lika stort. Mitt svar på din fråga hur länge man ska vänta är att svaret finns inom dig själv och din man. Låt ingen styra över ert val.

Hur många barn ni än skaffar kommer de aldrig att kunna fylla tomrummet efter er dotter. Ni kommer alltid att tänka att ni skulle ha ett barn till. Man kan glädjas över ett väntat barn samtidigt som man sörjer över ett barn man förlorat.

Vi fick rådet att vänta åtminstone ett år, men dels är vi för gamla för att vänta, dels behöver vår son ett syskon och dels vill vi ha barn. Så vi struntade i det och gjorde som vår psykolog sagt, att skaffa barn när vi kände för. Vi väntade i 4 månader och jag blev gravid direkt. Anledningen till att det blev just 4 månader var för att vi ville vänta tills utredningen om dödsorsaken var klar. Beroende på vilket svar det blev kanske vi hade övervägt att avstå från fler barn, men det var ingen genetisk orsak så vi körde.

Men det är tufft, är utom mig av oro emellanåt och inte blev det bättre av att en vän till mig fick MA också. Men livet går vidare och man får försöka se till det man har och blicka framåt, men glömmer gör man aldrig och det ska man inte göra heller.

Hej!
Vill beklaga er enorma sorg, så otroligt orättvist att himlen fått ännu en liten ängel.

Vi förlorade vår pojke (i PSD) i oktober förra året och vi blev gravida igen efter en månad ungefär. Många sa innan till oss hur vi skulle göra, en del tyckte att ett "nytt" barn var det bästa som kunde hända oss och andra ojjade sig och tyckte att vi borde vänta. De som var snabbast att ge råd om hur vi skulle göra var konstigt nog de som inte själva förlorat ett barn.

Så här kände vi iaf: Winston var ju vårt första och enda barn. När han dog så förlorade vi ju dessutom hela vår identitet som föräldrar när vi helt plötsligt inte hade ett levande barn att ta hand om. Så att han skulle få ett syskon inom mycket snar framtid blev en självklarhet. Vi sa att det blir när det blir, jag blir gravid när min kropp är fysiskt och psykiskt redo. Och det tyckte väl min kropp att den var direkt för det räckte med ett enda oskyddat. Tyvärr så hann ju jag få kalla fötter och ångra mig om att vilja ha fler barn och jag kände att jag inte var redo att låta någon annan "konkurera" med W. Så när jag plussade fick jag panik och vi funderade på abort. Men jag visste att jag inte skulle kunna leva med det beslutet i framtiden så vi valde att behålla.

Jag träffar psykolog en gång i veckan ungefär och vi jobbar paralellt med sorgen och saknaden efter W och anknytning till den i magen. Jag hoppas att jag kommer att kunna göra lite plats för hans lillsyskon inom en snar framtid. Min sambo tar nog till sig barnet i magen lite lättare och ser så fram emot att få ett andra barn i familjen. Dock är vi båda otroligt oroliga och det kommer vi väl få kämpa med resten av livet.

Så här var/är det för oss och andra känner på sitt sätt och gör på sitt sätt. Vi visste inte hur det skulle kännas förrän det blev verklighet och nu tar vi det utifrån det.
Jag tycker att ni ska göra som ni själva känner och inte lyssna så mycket på andra.

Sorry, nu fick du en hel novell till svar men hoppas det hjälpte lite i funderingarna.

Kramar / Jenni

Tack så mycket för era tankar om syskon, skönt att läsa om hur andra har tänkt

Det är bara ni som vet när det är dags att försöka igen.

Vi förlorade vår ena tvilling i PSD enbart 2 och 1/2 månad gammal för lite mer än ett år sedan. Vi vet att vi kommer att försöka få syskon igen, men först om ännu ett eller ett par år. Vi har två andra barn att fokusera på, så vi tar an på den här tiden för att hämta oss och må bättre innan vi börjar på bebisverkstan igen. Det är så himla individuellt det där - låt ingen styra ert val.

Värme !