Mola/Druvbörd

Louise 71 - glad att du hittat hit! Glöm bara inte att sörja det barn du skulle fått! Låter kanske knäppt, men själv var jag bara fokucerad kring själva molan och alla värden .. glömde bort att min själ behövde sörja. Nu, två månader senare är jag mycket ledsen och sörjer mitt förlorade barn! Det kan ju vara så att man behöver den tiden innan man kan sörja .. men för mig behövdes det en kurator för att påminna om att det var det som var orsaken till mina symtom av hjärtklappning och ångest .. instängd sorg!

Vanna - tack för dina ord! Ja, det där med sorgen är verkligen sant. Jag är inte alls redo för nytt ännu, men jag har känt ett pyttelitet litet korn till det. Men min sorg har också blivit som försenad. Har handlat så mycket om kroppen, hälsan, undersökningar och värden. Helt klart. Det är nog först sista 3 veckorna det börjat komma mer ordentligt. I den processen finns både gråt, djupt vemod men också ilska och besvikelse. Över det förlorade barnet men också över förlusten av vad själva graviditeten gjorde med mig, positivt sett. Sen var det tjoff, borta. Det är ju märkligt, svängningarna, otroligt existensiellt. Jag o min kille har prövat nu 2 ggr att gå tillsammans till kurator på sjukhuset, det har varit bra för oss. Vi liksom har hamnat lite i otakt med varandra o i kommunikationen, inte så konstigt.

Jag tror att det också kan vara det som påverkat att jag haft ont i bröstet.

Oups, en läkare som säger fel. Jag vet inte vad min läkare fick dom siffrorna ifrån, det stämmer ju helt klart inte med de uppgifter man får när man läser om det. Kanske menade hon i min stad, det låter mer rimligt.

Louise71, tack för mattips, det får bli lite mer sånt framöver helt enkelt. Äter järntabletter också, magen tar det ok, men det är ju inte jättekul. Folsyra ska man äta ett tag innan man blir gravid och under hela graviditeten för att undvika att fostret får ryggmärgsbråck och även andra knasigheter.

Man borde väl kunna be att de gör ett ultraljud om man känner sig orolig, utrustningen finns ju där... Och Louise71, tyvärr tror jag det är så att det kan börja växa igen även om "graviditeten" är borta, det är därför man gör så täta kontroller. Kan det stämma ni som varit med ett tag?

Känns bra att läsa om att vissa blivit gravida igen efter alla kontroller etc. Ett litet hopp om att det faktiskt kan bli nåt är bra att ha.

Om jag har förstått min läkare rätt så är kroppen gravid tills hcg é nere under 5.

Jag åt vitaminer, folsyra, vaccinerade mig inte mot svininfluensan, däremot blev jag gravid på en gång efter uttag av min p-stav...när jag blev gravid tänkte jag att tänk om det blev nåt konstigt med ägglossningen..att det blir fler ägg, att det é nåt fel på dem pga den tidigare staven mm...den tanken besannades...
Om 28 dagar var det egentligen tänkt att vi skulle få vårat andra barn och det gör ont...precis som några har skrivit tidigare var jag så fixerad av molan och att gå ner de 9 kilona jag gick upp(känns ytligt men för mig så var det viktigt för att få bort sorgen över den stora magen) att sorgen över barnet kom i andra hand..nu har vardagen kommit igen men nu börjar det bli jobbigt igen eftersom datumet närmar sig...försöker tänka att det inte var rätt barn...att min 2 åriga son har all min uppmärksamhet...mitt i hans värsta trots...;)

Kraaam!

Jag hade ett missfall månaden före min mola. Ett tidigt, i typ v 6. Vi tog pergotime både då och månaden efter. Läkaren tyckte att vi kunde göra det, så vi körde på. Kan ändå inte låta bli att tänka att vi kanske forcerade för mkt, tvingade fram ägg som kanske inte skulle ha kommit, av sämre kvalitet, och att det blev en mola därför.
Logisk sett tror jag inte det ändå. Tror det beror på slumpen, eller ödet.
Hoppas ni får lite hopp trots allt i och med att det bevisligen går att ta sig igenom "skiten" och blii gravid igen!

Styrkekramar och hopp till alla som behöver det!

Hade en mola för fem år sen. Blev helt förtvivlad då jag har svårt att bli gravid. Molan upptäcktes i v.16, men jag hade inte ont eller blödningar. Fick tid för skrapning dan efter.
Fick hög feber två veckor efter, det visade sig att de inte fått ut hela molan. Blev skrapad igen med narkos eftersom livmodern var infekterad. Blev helt förtvivlad över graviditetsförbudet efter, hade inte hört talas om det. Är ju dessutom 35+.

Men nu sitter jag här med lillebror 2 år i knäet som vi lyckades få till med hjälp av Pergo (lite svamligt inlägg därför) 

Ang. järnvärde: jag nästan "missbrukade" fikon och dadlar under mina graviditeter, hade bra järnhalt hela tiden.

Lycka till alla som kämpar med blodprover och allt efter molan!!

Härligt att höra att det tillslut går bra för alla    

Jag hade inte heller någon blödning innnan molan upptäcktes. Efter första skrapningen visade det sig att det fanns lite rester kvar. Jag fick med mig tabletter hem som skulle göra att jag fick ut "skiten" själv. Och det kan säga var absolut det värsta jag varit med om. Jag har aldrig haft såna smärtor i hela mitt liv och som varade i ca 5 timmar. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö av smärtorna. Hade jag vetat om det innan så skulle jag defenitivt legat kvar på sjukhus och tryckt i mig morfin men hellst hade jag gjort ytterligare än skrapning istället.

Nu fem månader senare är jag inne på min tredje cellgiftkur. Jag mår ok och Hcg värdet rasade till under 2 första behandlingsveckan. Jag frågade min läkare varför jag ändå måste få injektionerna ända till sista April. Hon svarade att hon inte helt säkert litade på provsvaret gällande hcg provet. Hon tycker att det är märkligt att det sjunkigt så fort när hon samtidigt ser rester av molan på UL. Hon har skickat mitt urinprov till något speciall labb i Finland för att få det absolut rätta provsvaren.

Det känns fortfarande tungt och nu kan jag inte ens få glädjas att hcg värdet är så lågt. Det känns därför väldigt hoppfullt och roligt att höra att många andra iaf får barn tillslut. 

Önskar alla här en GLAD PÅSK! 
  

Jag é så lycklig!!!!!! Har äntligen fått tillbaka min mens!!!!! Bästa påskpresenten!!! Mys nu alla, vår tid kommer!!!!! Kraaam!