Mola/Druvbörd

Jag förstår din lycka helt!! Precis så kände jag när min kom tillbaka. Det tyder ju på att kroppen håller på att rätta till allt med hormoner och sånt!!

Varma kramar och glad påsk

Jag läste nånstans att det är ca 100 kvinnnor som drabbas varje år i Sverige. Men jag tror mörkertalet är större. Det är ju bara de MF som skrapas som undersöks av labb.
Enligt min läkare så rekomenderar Karolinska att ALLA ska röntga lungor, vare sig de har partiell eller komplett mola. Det är dock ingen brådska med det, man kan nog vänta några veckor. Skulle det ha spridits blåsor/mola dit så tar man ju ändå inte bort dem kirugiskt utan avvaktar först att de försvinner av sig själv när Hcg:et sjunker.
Styrkekramar till er alla!

Hej alla.

Skönt att komma in här och läsa er, veta att ni finns. Idag är det sådär. Sovit dåligt och ont i magen. Förrförra fredagen blev jag hemskickad med tabletter för att de hittat mola-rester när de kollade med ultraljud. Som jag skrivit tidigare så hände ju ingenting då, mer än att jag fick ont. Har känt mig jättesvullen och haft halvont sen dess. Tänkte på det där som någon skrev att kroppen är "gravid" ner till 5, kanske därför också jag inte gått tillbaka till min vikt riktigt.

Var tillbaka i torsdags, läget oförändrat och hcg på 36. Läkaren sa att jag själv fick välja mellan ny skrapning och cellgiftsspruta. Ett tredje alternativ var att inte göra något, för att det kan ge sig av sig självt men då ta väldigt lång tid. Kändes jättekonstigt och jobbigt, både att vara tvungen att själv ta beslut om vad som är bäst (jag är ingen doktor..) och att han samtidigt menade att jag kunde göra ingenting. Sen sa han ändå att det är ju bra att försöka få bort det för att få ner hcg. Ingen av metoderna är 100% och ingen mola-patient är den andra lik, sa han också. Nå. Jag o min kille gick o tog en kaffe och tänkte, eller ja, jag visste väl egentligen, jag väljer ju skrapning. Att inte göra någonting känns inte som ett alternativ, och välja cellgiftsbehandling känns som sista hand, om jag inte måste i dagsläget. Jag ska in i alla fall på måndag igen.  Hade kunnat få komma igår, men bestämde mig för att ha lite påskhelg först. Jag tycker det är jobbigt att sövas o skrapas, det är bara så. Jag blir jättetrött. Ledsen också.

Det här med molan o varför den uppkommer. Jag tycker jag fick bra förklarat av den första läkaren jag träffade o som gjorde min första skrapning. Hon sa det som att det är ett genetiskt fel som sker vid själva celldelningen efter befruktning. Men, det är som isolerat till själva graviditeten, dvs, "felet" hör inte till varken kvinnan eller mannen, det är inte ett kromosomfel på så sätt. Det är också därför som nästa graviditet kan bli helt normal, en mola är som fristående till resten men förknippat med just den graviditet den uppstår i.

KAnske jag krånglar till det, minns inte exakt hur hon sa men jag kände att jag förstod o kunde släppa tankar som att om det hade med mig eller min kille att göra. Att dessutom själv påverka ett missfall, alltså typ framkalla ett, är jättesvårt, det skall mycket till har jag förstått. Så t ex promenader o normal träning osv är inte orsak till missfall, utan det är oftast fel från starten när det blir så.

Påskakramar!

Hej!
Har varit inne och läst i era trådar endel och lider med er!
Själv råkade jag ut för partiell mola feb. -08 visste inte hur jag skulle ta mig igenom allt och även stå ut med ett graviditetsförbud på ett halvår. Jag blev gravid snabbt efter förbudet men det slutade i missfall och världen rasadesamman igen och man ville bara ge upp, vågade inte försöka igen. Men blev gravid väldigt snabbt och har nu en dotter på 9 månader och i magen ligger ett syskon som kommer komma i början av augusti.
Så jag vill bara säga till er att ge inte upp, jag var nära på att göra det men är glad att vi vågade försöka igen!

Glad påsk!

påskmiddag hos föräldrarna i kväll. Det var trevligt .. men ..
min systers svärmor var där och hon träffade mig i julas då magen var rund och go. Hon hade inte hört att jag fått missfall .. och mola. Jag visste inte heller att hon inte visste! Hon frågade hur jag mådde .. som typ alla gör . . och jag sa att det går ganska bra nu (trodde att hon förstod) Jag tycker att du är så liten ännu .. sa hon då "det syns inte att du är gravid"!!!!!!!
Jag blev alldeles kall .. alla vid bordet blev halvt obekväma. Åh vad jobbigt... ville bara gråta men sa bara att "nä det blev missfall, men det är ok nu"
sen längtade jag bara tills vi skulle hem .. tungt hjärta*

Jag var med om en liknande. Jag bor i en rätt liten by och nyheter sprider sig fort, så jag trodde ALLA visste vad som hänt oss. Så träffade jag en sån där som man hälsar på på affären men som man kanske inte känner så väl: "Men guuud vad liten du är, det syns ju ingenting!" "Nej, sa jag, det blev inget barn för oss." Trodde nog att det var tydligt nog, men nej nej, "Nej, det kan inte stämma, jag har nog hört att ni ska ha barn" VAD ska man svara på det? Ärthjärna? Man blir ju skitlessen och det här var bara några veckor efter så jag ville bara gråta. Tror nog hon ville sjunka genom jorden sen hon också men hur tydlig måste man vara? Jag ville inte heller prata om hcg värden och risker för cellgifter med HELA världen, utan med  mina vänner och famlilj.

Usch, fruktansvärt tråkig situation. 
Jag känner för dig.

Påsk-kram

Louise - din beskrivning av hur molan uppstår är precis vad jag hört också.

Tyvärr funkar man ju så att man vill ha ett absolut svar på varför detta händer och om det är nåt man påverkat själv. Man tänker tillbaka på om man gjort nåt avvikande. Det där med influensavaccinet har jag inte tänkt på tidigare men jag tog sprutan när jag var i vecka 6 ungefär. Men nu tror jag som sagt inte att sånt framkallar en mola.

Jag fick inte heller någon blödning utan fick bara besked vid första ultraljudet att det helt enkelt var tomt. Gjorde medicinsk abort för att få ut allting och först en månad efter det, när de analyserat missfallet, fick jag besked om mola.
Fattar fortfarande inte varför inte någon läkare någonstans på vägen nämner att det finns något som heter mola och att det kunde handla om det? Hade vi tackat nej till att få missfallet analyserat, hade jag ju inte blivit diagnostiserad och fått rätt behandling!?

Imorgon ska jag lämna blodprov igen. Sist hade det sjunkit från 66 till 32.

Jag mår hyfsat bra i övrigt. Som någon skrev tidigare - vardagen rullar på och det är mycket med molor, jobb, försöker renovera lite hemma... Sen har vi vår lilla tvååriga tjej som inte låter oss tycka synd om oss själva. Man blir påmind om att man trots allt redan är väldigt välsignad.

Men sorgen kommer över en ibland och jag håller med om att det är viktigt att tillåta sig att sörja.
Nu vill jag bara "få tillbaka min kropp"! Jag känner mig jättekonstig i humöret, känslig och lättirriterad. Svårt att veta vad som är situationen i stort, hcg-värde och p-piller...
Sen är jag också irriterad över att kroppen rent fysiskt är helt ur form. Tycker inte det är ytligt att känna så, det påverkar ju hela välbefinnandet och när man nu blivit "blåst på konfekten" så vill man ju gärna bli av med extrakilona och få känna sig så normal som möjligt igen.
Håhåjaja, mycket ska vi stå ut med, tjejer...

Hej alla!
Jag har inte tagit influensavaccinet och drabbades ändå.
Jag har också försökt komma på vad jag gjorde för avvikande för att få molan, om jag åt något speciellt eller blivit kall, varit sjuk, druckit alkohol etc, men har nu accepterat att det helt enkelt bara var slumpen, vi har helt enkelt inte gjort något fel.

Och visst har man fått tänka om, barn är inget man bara skaffar när det passar in i ens liv utan barn är något man får och man ska vara väldigt glad och tacksam när allt går som det ska, för det är ingen självklarhet.

Fortsatt bra dag
// E