J*vla haggor som bara lägger sig i

mitt nya blogginlägg:

http://ladydahmer.blogg.se/2010/april/ar-det-ok-att-tvinga-ett-barn-oavsett-alder.html

barn med stark vilja ska uppmuntras. Inte kuvas.

och nej, alla metoder hjälper inte på alla barn. Det finns inga recept för lyckad uppfostran. Däremot finns det ganska tydliga sätt för en misslyckad sådan och det är alla metoder som går ut på att kränka och kuva och utöva sin makt.

Inom förkolan så jobbar jag på individnivå - jag anpassar pedagogiken efter varje enskilt barn. men aldrig någonsin så använder jag mig av aktoritära metoder. Skulle jag tvinga ett barn - oavsett ålder - att sitta still i en timma så skulle jag fått sparken så fort att huvet flygit av.

Jag kan märka ibland att jag faller in i en "så-här-ska-det-vara"- fälla där jag på ren automatik faller in i gamla nedärvda mönster och "sanningar"; Barn får inte göra si eller så. Barn ska lyda. Barn ska lära sig. Barn ska ha tydliga regler och gränser. osv.

Och det resulterar ofta i onödiga konflikter och utdragna maktkamper och efteråt känns det aldrig bra.

Och jag iakttar andra föräldrar som tjatar sönder sina ungar. Som skäller konstant. Som hela tiden ger instruktioner. Jag ser nannymetoder och frustration. Och jag blir otroligt stressad av all negativitet och av alla ljud och höga röster. Jag kan tänka mig hur stressad barnen blir.

Och jag har börjat förstå varför så många ungar lärt sig stänga av. De orkar inte lyssna till slut.

Förbud och aja baja i all ära, men jag tror man kommer längre med kommunikation.

Nu för tiden så har jag insett att det inte är nödvändigt att göra en sak av allt. Man måste inte bråka om allt, man får välja sina strider. So what om ungen kladdar med maten? So what om ungen häller ut alla tops på golvet? Frågan jag ställer mig hela tiden är; Gör det nåt? Och oftast gör det inte det.

Nu är jag mer tillåtande. Jag vill vara det. Jag vill samarbeta med mitt barn. Kommunicera med henne. Uppmuntra kreativitet och framförallt lita på henne.

Jag låter ungen härja runt lite. Kladda med grejer, äta kattmat, utforska lådor och rum, riva i papper, klättra där man inte får vara, leka vattenlekar vid vardagsrumsbordet. Det gör liksom ingenting! Och jag har märkt en mer harmonisk stämning hemma. Ett lugn. Ett samarbete.

en dask i baken kan vara mindre skadlig än det du gör.

Tycker många av er som jobbar med barn inte ser skillnaden mellan jobb och privat.

Ni talar om att ni inte skulle göra si eller så på dagis för då skulle det hända si eller så. Hur skulle ni göra hemma? Som sakt: barn är inte lika dana mot sina föräldrar som de är mot sina dagis "tanter" eller grannen.

Jag fattar också att man som dagis "tant" måste hålla samma linje och att man kankse inte kan ta till vilka metoder man vill, just pga att olika föräldrar har olika syn på uppfostran. Annvänder då en dagis "tant" en metod som någon förälder inte gillar blir det säkert ett J***a liv.

Tack Lady Dahmer för att du ändrade i bloggen, men kom ihåg att kolla fakta nästa gång och sluta annta saker som att hela min uppfostran baserar sig på detta exempel.

Nu tror jag att jag slutar diskutera detta, om ni vill får ni fortsätta, men detta ger mig inget att försöka försvara eller förklara nått jag gjorde för 3 år sedan. Jag vet att mitt barn inte tog nån skada av hur jag uppfostrade henne, jag skulle kanske ha kunna använda någon annan metod ja, men man vet ju inte kanske man skulle ha haft 20 andra som tykt att den metoden varit dålig då.

Ha det bra kanske vi får debatera i någon annan tråd, nån annan gång, med nått annat ämne.....

det handlar om förhållningssättet och grundsynen man har på barn. Det följer med på jobbet och i hemmet. Det följer med allt.

Det är lustigt att argumentet "men det fungerar" ofta kommer upp.
Tacka fan att det fungerar.
Ger jag på min man en välriktad karatespark kommer han säkert att lyda han också, men jag föredrar att samarbeta med honom, be honom att vara sjyst att gå och handla för att jag är för lat.
Det samma gäller min dotter, jag sysslar inte med order, jag vill samarbeta med henne också, som en jämlik.
 
Jag tror att folk helt enkelt handlar utifrån vad de själv har upplevt.
Alltså, en normalisering.
Det kan man inte döma folk för men man kan utmana andra att tänka om.
I och med det blir det en förändring istället för en militäranläggning.

Jag slipper många, då menar jag många konflikter genom att tänka So what.
Draken river en tidning i mikro minimala bitar.
Ok, det må vara drygt att plocka upp skiten men är det egentligen en sådan big deal?
Ungen vill inte äta.
Ok, tämligen drygt det också eftersom jag får testa igen om kanske en halvtimme men att sitta och insistera, gräla och ha en urusel stämning lär knappast reta aptiten.
Visst gör hon saker hon helt enkelt inte får som att försöka gå mitt ut i vägen.
Det är givetvis ett no no.
Det finns andra exempel också men jag bekräftar hennes känsla, ilska. Jag förstår henne men jag säger ändå nej.
Jag tar henne helt enkelt fysiskt ifrån situationen.

Jag vill också nämna att Draken har en oerhört stark vilja och ett sjujävla temperament.
Jag ser det som något positivt även fast det kan vara en pain ibland, som med TS dotter, hon är en viljestark unge.
För fan, ta till vara på det!

Det här med att säga tack är väldigt viktigt tycker jag. Jag har det hemifrån, min mamma tyckte det var väldigt viktigt. För några år sedan sa en kompis mamma att hon mindes hur imponerad hon var av att jag som mindre alltid tackade så fint, sa ja tack och nej tack etc. Jag kan dock inte alls minnas hur min mamma "lärde" mig att tacka. Inte genom att på något vis hota eller tvinga mig iaf.

Nu har jag själv ett barn. Jag har tydligen lyckats göra som min mamma men inte heller jag genom att tvinga honom att säga det. Jag märker tydligt att han lär sig av mig, att han gör som jag. Jag tackar honom ALLTID när han hjälpt mig eller någon annan tex, och jag hör hur han låter precis som jag. Om jag tex har köpt en ny tröja till honom så säger han "tack mamma, du är snäll du". Det värmer alltid lika mycket. Han berömmer mig t.om. när jag gjort något bra i hans ögon. Jag blir glad av det, för då betyder det att jag berömt och tackat honom.

Jag tvingar inte fram ett tack, det kommer självmant, som ett resultat. Om han inte tackar för maten varje gång spelar mig ingen roll faktiskt. Han är liten.

Har varit med om samma sak måååååååååååååååååååååånga ggr under mina snart 6 år som ung mamma... det börjar bli lite bättre nu och speciellt nu när jag har två barn. Då antar dom väl att jag ändå är myndig om jag hunnit klämma ut två barn (fyller 24 år i år).
Men kärringar, speciellt kring 40+ och sen även tanter kommer oftast med de här enormt jäkla kränkande och onödiga kommentarerna! Finns till och med kärringar som kommit fram och typ dragit ner mössan på min son... jag tror att dom här människorna har sånt jäkla kontrollbehov att de måste gå över gränserna och liksom ta över andra människors liv. För visst, det finns folk som har sagt och gjort saker men man känner att det inte är illa menat utan att de bara vill hjälpa till...
Nää, jag önskar bara att jag kunde fräsa till ordentligt nästa gång det händer att jag får en sån där "kommentar" från någon "bättre" mamma än jag.