misshandlar han mig psykiskt?

Men Herre Gud! Han och hans ex pratar genom advokater???

Han uppvisar ju alla varningstecken för en våldsam man och du känner honom egentligen inte alls efter ett halvår tillsammans.
Om jag verkade hård förut så är det för att jag har levt med en sådan man själv och jag får kalla kårar av din beskrivning.

Kolla tingsrätten!!!!

Anmäl honom till soc om du är orolig för hans barn men ditt enda ansvar i det här är egentligen ditt eget barn som kommer att må mycket dåligt om du inte går NU. Det är din skydlighet som mamma att skydda din son från den här mannen. Han kommer att göra exakt samma sak mot din son om inte värre. 

Det skrämmer mig att du involverar dig så mycket i en man på så kort tid när du har ett barn. Var det han som var pådrivande? I så fall var det varningstecken nr 1.

Läs den här artikeln och fundera på vem du har att göra med. Sedan tycker jag att du ska kontakta en psykolog och jobba med din självrespekt. Allt det här låter extremt osunt.

  http://www.drjoecarver.com/clients/49355/File/IdentifyingLosers.html

Åh TS jag tycker så otroligt synd om dig! Du verkar vara en god, omtänksam och kärlekstörstande tjej som bara vill ha någon att få lite värme från, som du skriver. Och du är så otroligt ung dessutom! Jag tänker på när jag själv var 23 och levde med min 25-årige pojkvän och vår hund i en mysig men stökig lägenhet. Båda pluggade och vi hade massor av tid att bara vara med varandra och ligga i sängen och gosa, mysa, småprata och njuta av livet. Bjuda hem vänner för små fester och middagar, gå på bio, hundpromenader... Klart det fanns moln på himlen men det handlade om saker som vi inte rådde över. Släktingars hälsa och sånt. Men aldrig att min kille skulle skälla ut mig! Eller kalla mig något fult eller säga att jag inte fattar saker! Eller vända på sanningen så att allt blev mitt fel. Eller lura mig på pengar. Aldrig! Är jag mer värd att ha det så än vad du är? Jag är bara en helt vanlig tjej. Inte snygg, inte supergullig, inte populär bland killar, ingenting. Jag skriver det här inlägget för att påminna dig om att livet kan vara tusen gånger bättre om man väljer en man som inte skapar problem åt en. Att livet som 23-åring kan vara skönt! Du verkar va en tjej med driv och energi, du kan gå långt i livet! Och du har, precis som jag, förmågan att attrahera normala fina killar som är trygga i sig själva och saknar behov av att sätta sig på andra, dominera andra, alltid ha rätt. Fastna inte med den här loosern, du måste vidare! Du har inte träffat den där killen som du ska ha ett underbart liv med än! Eftersom du bär på en stor längtan efter kärlek så måste du vara försiktig, du är ett lätt offer för någon som vill manipulera. För du har lätt att se det goda i människor och du gillar att känna dig behövd. Som nu när hans döttrar behöver dig.

Döttrarna. Jag tycker också jättesynd om dem men du kan inte stanna tills de är vuxna och flyttar hemifrån. Då är hela din ungdom över och din son har fått ha hela sin uppväxt med en väldigt dålig manlig förebild.

Jag hoppas verkligen att du lyckas ta dig ur det här på något sätt, både ekonomiskt och psykiskt välbehållen. Ju förr desto bättre! Jag har ALDRIG hört om ett förhållande som började lite knackligt med att killen manipulerade och skällde ut tjejen under första halvåret men sedan blev han plötsligt till en trygg och bra partner som hjälper istället för att stjälpa. ALDRIG! Det går alltid bara åt andra hållet, tyvärr.

Sköt om dig TS och kom ihåg, du är värd så mycket bättre, du är värd att leva i lycka och harmoni precis som alla andra! Livet ska inte vara ett lidande orsakat av att man valt att leva med en idiot!

Jag har en till artikel du borde läsa. Ett citat ur artikeln:

"Controlling partners have increased the financial obligations/debt in the relationship to the point that neither partner can financially survive on their own."

http://counsellingresource.com/quizzes/stockholm/index.html

min kille var väldigt frammåt, o trotts att jag själv sagt både till mig sjlv o mina vänner att ta det lungt med detta förhållande så har vi på ca 6 mån: konstant typ bott med varandra, startat firma (efter 2 mån) o då leasat en bil, haft trekanter (vilket jag egetnligen inte tycker är fel, men kanske lite tidigt), han frågade i feb om jag ville förlova mig med honom vilket jag ju ville (dock inte hänt nått inom det), han sa även ganska tidigt att han älskar mig, vi har snackat om barn, men jag känner sjäv att dom tre vi redan har att ta hand om räcker för stunden..
han säger även att han med sitt ex inte kände att han älskade henne förrens efter typ 2 år..

kom på en sak när vi bråkade i slutet av förra veckan, jag sa att jag tvivlade på att han verkligen älskar mig, då blev han sur o tänkte gå ut ur rummet, men jag bad honom stanna kvar! han tog verkligen illa vid att jag sa så till honom!

jag har pratat med några vänner om detta, en speciellt vet väldigt mycket om detta o han säger precis samma saker som ni, att jag lever i ett osunt förhållande o det som händer mig ska INTE hända om man har en bra o sund relation..
vill berätta för min mamma, men vågar inte ens det.. vad ska hon då tänka om mig :( honvet om att min ekonomi är lite kracklig dock..
vill så gärna att hon ska läsa den där boken, så hon förstår, o typ skriva en lapp om att jag känner igen mig nå sjukt mycket i boken...
jag har aldirg varit den som har haft lätt för o prata om mina problem, jag skriver dom hellre!
även tänkt att jag borde visa henne denna tråd (inteför att hon är så kunnig på datorer så hon kommer väl antagligen inte läsa allt)..

jag känner verkligen att jag inte kan lämna detta, jag känner mig låst, fast!
tänker på min son, vill inte att han ska råka illa ut, men vet inte hur jag ska ta mig härifrån heller!
tyvärr har jag varken familj eller vänner här i närheten, så ingen som kan stötta mig på nära håll.. ingen direkt på jobbet heller som ajhg har god kontakt med, ingen jag umgås med utanför jobbet eller på min fritid!
har en gammal kk som jag har väldigt god kontakt med sen i somras (han jobbar dessutom som polis), han vet jag skulle ta mitt parti och stötta mig, men han får jag inte ens ha kontakt med för min kille....

o att ringa kvinnojouren eller liknande känns konstigt.. känns som att jag inte har "rätt" att ringa dit, för det är väl inte tillräckligt illa..

Kvinnojourerna är till för kvinor i din situation. Man fattar det bara inte förrän efteråt hur illa det var.
Jag känner igen det där med skammen och det kommer de också att göra. Det skadar inte att ringa. Vi är många här som hejar på dig här.

Anonym Anna: Vad fint du skrev- jag önskar så att jag hade läst det när jag var 23 och i samma sits som TS. Det lät så mysigt och kanske hade jag fattat att det var en möjlighet för mig. Kan känna mig riktigt sorgsen över att det inte var så för mig i den åldern.

Måste få skriva igen till dig. Jag vet, att det är hur svårt som helst att finna en väg ur ditt "förhållande". Men du måste säga åt honom att DRA! jag trodde inte heller att kvinnojouren var något för mig, det var ju inte så allvarligt, trodde jag... kvinnojouren, tog hand om mig efterår, då jag bröt ihop, när jag insåg vad jag hade gjort mot mina barn. Att jag hade "försvunit" för dem, att de hade måst må dåligt, att de hade varit rädd, oroliga, och så ledsna. Det var underbart att få skrika, gräta av skam, ha någon som höll mig när skammen, vansinnet tog över, . Du kan ringa dom, de tycker absolut inte att du har lite att komma med. Jag hittade en sida på nätet då också, www.fagelfenix.se  . den är jättebra, att få ventilera och få stöd, tjejerna där är helt otroliga, och du börjar inse, vad i all världen du sysslar med, och vilken farlig männsika du har inom dina väggar.... Lycka till  lilla du... Sänder dig massor med kramar och en käleks styrka...

ja vågar inte ringa kvinnojouren.. vet inte vad jag ska säga :( vet inte vart jag ska börja.. vet inte hur jag ska formulera mig..
o skriver bättre än jag pratar, så vet inte om jag skulle få ur mig så mycket...
sen har jag aldirg nån chans o ringa heller, förutom när jag kör till eller från jobbet..
är liksom aldrig ifrån min kille.. tiden jag skulle få ha själv igår tills idag tog han ju ifrån mig, han dök upp hos mig igen utan förvrning.. kändes som att han berövade mig min lilla gnutta fritid själv med min son! jag såg verligen fram emot det, o det tog han ifrån mig också!

En vän till mig var i samma situation som dig, hon och hennes kille flyttade ihop efter några veckor (hans förslag), förlovade sig efter 3månader (han friade) skaffade bil ihop som stog på henne, tog lån ihop som också stog på henne, köpte hus osv innan hon ens viste ordet av var alla hennes vänner samt familj borta (även jag försvan) ingen försvan för att dom ville utan för att han skapade en ohållbar situation och misshandlade henne psykiskt.

Hon lämnade inte honom förns den dagen han misshnadlade henne så svårt att hon låg i koma i 2dagar och en anmälan hade gjorts mot honom. Han sitter nu inne på kåken och kommer ut om 2 månader. Hon ahr flyttat till en annan stad och hennes familj ahr flyttat efter. Hon ahr fått ny identitet så att kille inte ska kunna söka upp henne.
1år efter misshandeln fick jag ett samtal av hennes mamma då hade jag inte pratat med henne på sammanlagt 2år.

Hon är fortfarande "sjuk" efter detta och kommer nog aldrig att lita på någon till 100% igen.

Det jag vill komma fram till är att även fast det är svårt jätte svårt att lämna någon så måste man göra det ibland.
Din mamma kommer stötta dig till 100% och det tror jag du vet för du skulle göra det för din son.
Du har alla möjligheter i världen.

Ring din mamma, polisen, kvinnojouren socialen vem som helst det finns alltid folk som vill och kan hjälpa.

Vad gör han nu? Kan du inte kolla upp om det finns mejl till kvinnojouren eller dyl?Det är ett steg på vägen.