ge barn smisk?

okej men tror du att du har blivit en bätre människa för att du fick smisk, menar att du skötte dig bättre och så änn andra kompisar, bara för du visste att du fick smisk med livremmen ex eller så annars?

Är född 89 så aga var ju borta sen länge när jag växte upp. Blev aldrig smiskad på något sätt under hela min uppväxt och kommer heller ALDRIG kröka ett hår på mina egna barn.

Min mamma är född på 50-talet och blev därför agad, ganska mycket dessutom och jag tror inte hon skulle ha rört oss en om det fortfarande var lagligt. Det handlar ju om att behandla andra som man själv vill bli behandlad och jag lär mig då inget av att bli slagen eller smiskad. Man får inte respekt, man får rädsla och det är fan ingen höjdare.

eh nej.

snarare tvärtom.

Jag var en katastrof. Bråkig som liten och ett problembarn som tonåring. Olycklig. Arg. Våldsam.

Jag utvecklade dessutom en tolerans mot våld. Min mamma fick ta till värre metoder tills hon till slut tappade kontrollen helt och gav upp; det gick inte att styra mig. Jag var inte rädd för stryk.

sedan upprepade jag hennes beteende i de relationer jag gick in i som äldre. Örfilade och slogs med pojkvänner om de inte betedde sig rätt. Ansåg att "lite stryk tar man inte skada av" och var för mild aga på barn. "mig blev det ju inget fel på".

tack och lov så fick jag lite självinsikt och lärde mig ett och annat om barns utveckling och om respekt för sina medmänniskor innan jag själv blev förälder.

okej hur gammal är du då, tillhör du de som växt upp efter 1979?  tror du att du blivit en räddare människa för att du va van att få smiski,  så fort du gjorde fel (eller när du nu fick smisk) senre i livet, för du minns konsekvenserna, av att göra fel, att du då nu sensare blivit mer osäker i att ta beslut/göra fel.

jag kan dessutom tillägga att jag och mamma inte har världens bästa relation. Hon försöker och jag vill... men det går inte. Att bli slagen av den man älskar mest och den man litar på mest skadar tryggheten och tilliten. Jag tror inte man blir en speciellt tillitsfull människa.

lady dahmer
Exakt jag ätnker att är man vad vid att få stryk av olika slag allt från örfilar till lagd över knäet så finns det två alternativ, antingen blir man en tyst och inåtvänd person osäker och rädd eller blir man utåtagerande för man måte få utlopp för sina kännslor på ngt sätt. Sag över knäet och få smisk, en tror jag att det är en skilnad på attfå örfilar eller bli lagd över knäet och få smisk, för i det senare finns dt mer kränkande behandling, vet inte riktigt vad du blev uppväxt med. Och självklart förstår jag att du utveckla en tolerans mot våld, e ju en försvarsmeknaism.

skönt att du har kunnat få självinsikt och en bra syn på respekt på andra människor.

Jag är född 78. Nej jag blev inte räddare men jag tapapde respekten för honom totalt. Det kvittad eju vad jag gjorde, han hittade alltid ngt fel så varför bry sig om regler?
Jag var dessutom betydligt mer våldsam än mina jämnåriga..

Barn gör som vi gör, inte som vi säger.. Slå dem så slåss dem, prata med dem så lär dem sig att kommunicera..

Till följd av min uppväxt har jag en enorm prestationsångest och hade tills för några år sen väldigt svårt för att inte vara alla till lags jämnt.. Så nej inget gott kommer ur "smisk på rumpan" Det är bara kränkande!

nej förstår vad du menar ordet räddae var kanske fel att använda. vad har du för relation till honom som gav dig smisk idag då?? har ni en bra eller ingen kontakt alls?? Tror du att du blev vålsammae för att du visste att vad du änn gjorde så blev det smisk på rumpan att du medvetet eller omedvetet blev mer  vålsamm för konsekvensen blev det samma??

självklart gör barn som vi gör och inte vad vi säger. Hur har din relation varit till andra killar, mena om det är svårt tt skapa kärleksrelationer pga av det som varit, mena att rent emotionellt ty sig till ngn.  Har du ex förhållande idag å så.

har du blivit av med din prestationsångest och så nu??

Idag är den hyffsad, jag har förklarat för honom att han helt föstört min barndom och mina tonår som ska vara fyllda av fina minnen, år jag aldrig får tillbaka.
Jag blev våldsammare för att det var vad jag lärde mig om kommunikation. Jag visste inget annat sätt än att klippa till.. Jag gick sen rätt i in i en vådsam relation som ärrade mig mentalt i många år, det var ju det som var tryggt för mig, det jag kände igen.. Det var otroligt svårt för att klara av att vara i ett lugnt och fint förhållande, kändes totalt främmande..
Jag var i relationer för saken skull men dem äkta känslorna saknades, det var jag för avstängd för då..
Idag skulle jag inte lägga 5 minuter på en konfliktsökande man tack och lov..
Prestationsångestern har jag kvar, något sånär under kontroll men för evigt i bakrunden, det blir väll så när man i en massa år lär sig att man är värdelös.

Jag har aldrig fått smisk och kommer inte att utdela det heller. Jag har fått tre örfilar i affekt och det var varken försvarbart eller bra (eller effektivt), däremot har jag tagit skada av det. Jag blir helt enkelt våldsammare än jag tycker är lämpligt när jag är arg. Inte bra.