Hur leva med någon som har myalgi ?

Tack för ditt svar, ska kolla länken direkt

Han har tramadol hexal & triptysol (osäker på stavningen, men den heter ngt sådant iaf) som han tar för det mesta. Ibland vill han "avgifta" sig & är utan en kort period. Ibland tar han naproxen & ibland citodon. Jag har ärligt talat inte koll på exakt hur han tar sina mediciner eftersom han är så instängd i sig själv. Han delar inte sitt liv med oss i familjen, utan han lever sitt eget liv helt & hållet. Har han möte med läkare, försäkringskassan eller arbetsförmedlingen så får jag inte veta vad dom har sagt, om jag inte själv följer med på mötet.

Läkaren på vc har han bara kontakt med när sjukintyget behöver förnyas eller han behöver nytt recept. Sjukgymnast hade han tidigare, men han slutade gå dit eftersom han ansåg att han inte klarade av det. Kurator har han aldrig haft kontakt med vad jag vet.

Han motionerar inte alls, men blir han godissugen på kvällen så kan han få för sig att gå till ica & handla. (lätt att gå dit, uppförsbackar hela vägen hem) han äter onyttigt, lever mest på helvitt bröd med ost & medwurst & mängder med tropicanajuice. Middag äter han nog bara när vi äter hela familjen (alltså när jag är hemma & ser till att vi äter) Lunch blir aldrig av eftersom han sover hela dagarna & äter frukost vid lunchtid eller senare.

Det som är jobbigast är juh det faktum att han inte delar med sig av sitt liv, han berättar ingenting & kan inte diskutera någonting utan att bli sur & grinig & börja höja rösten, eller så blir han knäpptyst & sätter sig vid datorn. Han kan verkligen inte prata om någonting, vare sig det handlar om hur vi ska få förhållandet att fungera eller hur vi ska lägga upp semesterplanerna. Han vill leva sitt liv helt för sig själv & jag ska inte lägga mig i känns det som..

Vi bråkar nästan dagligen, enda gångerna vi inte bråkar är när jag bara finner mig i allt & håller käften. Sen spelar det ingen roll hur dåligt jag mår, det bryr han sig inte om.

Usch vad långt det blev, hoppas du orkar läsa.. Jag har liksom inte haft någon att prata med om detta under dom här 5 åren & nu känner jag att jag inte orkar mer...

CeeJay: Tack för ditt svar ! Jag förstår precis hur du menar. Har funderat fram & tillbaka i flera år på vad jag ska göra, hur jag ska bete mig osv.

Jag hade själv en extremt jobbig graviditet med foglossning osv från början till slut. Så där fick jag juh veta lite hur det känns att leva med ständig värk. Grejen är att jag inte gav upp livsgnistan som han verkar ha gjort.

Han vill verkligen inte göra någonting förutom att sitta vid sin dator (tyvärr har han ett ENORMT datorintresse & har ett antal datorer står & går hemma i sitt lilla rum. Där inne parkerar han så fort han vaknar tills han går & lägger sig. han vill inte umgås med varken mig eller sonen. Har inga vänner i närheten heller, så han sitter för sig själv jämt. Han har verkligen ingen livsgnista alls & det skyller han på mig.

Försöker jag prata med honom om problemen som är & även dom som har varit under alla år, så blir han skitsur. Jag ska inte dra upp gammalt, utan bara bry mig om framtiden. (Vi har haft en hel del problem som inte gått att bearbeta pga att han vägrar prata om det, både sådant som rör han sjukdom & annat i förhållandet)

Jag tror helt ärligt att han har gett upp helt, han vill inte kämpa för ngt. Han struntar i om han förlorar sin familj osv.

Prata med någon skulle han verkligen behöva, men frågan är vart han kan vända sig ? (eller rättare sagt, vart jag kan hjälpa honom att vända sig, för han skulle aldrig ta tag i det själv)

Usch vad negativt allt låter, men det är så mitt liv ser ut..
Vi har inget som helst samliv, det är ett under att sonen kom till (planerat & första försöket) Vi pratar inte med varandra som två vuxna människor, vi gör ingenting tillsammans. Förutom handlar en gång i veckan & tittar på film någon enstaka gång när han hittar en film HAN vill se. (han har väldigt udda filmsmak) Väljer jag film så sätter han sig vid datorn.

Hela mitt liv går ut på att hålla mig undan, bita ihop & försöka låta bli att gnälla.
jag orkar inte så mkt mer, för vad jag än gör så är det fel.......

Det är precis det jag också funderar på, HUR i allsin dar klarar han av ALLT när jag är borta ? Visst, jag kan komma hem till ett bombnedslag för att han spenderat sin lediga tid (när sonen är på dagis) framför datorn, men han tar sig upp ur sängen, han går till dagis, han rastar vovven, han hämtar på dagis, han serverar sonen middag & nattar honom.. Dagen efter, när jag är hemma.. så ligger han i sängen till sent in på eftermiddagen ! Och varje gång jag säger åt honom att kliva upp så svarar han att han sträcker lederna för att kunna ta sig upp. (han kan alltså ligga & snarka, men ändå sträcker han lederna)

Jag blir tokig av att ha det så här !
Trodde verkligen på honom när han sa att det skulle bli så annorlunda & bra när vi fick barn.....

Den frågan har jag ställt mig miljoner gånger senaste åren tyvärr, har suttit & räknat på ekonomin (om jag skulle ha råd att bo kvar i lägenheten osv). Kikat efter ny lägenhet åt honom, osv osv osv.. Dom gånger jag har sagt åt honom att jag har fått nog & inte orkar längre, så blir han bara arg & säger "jaja, det är upp till dig, då flyttar jag väl då om det är det du vill" & sen går han & sätter sig vid sin stora riktiga kärlek DATORN......