Fler familjer behövs till Kina!

Det är väl en sanning med modifikation. AC vill att fler skall adoptera SN -barn från listan eftersom de vill tjäna så mycket pengar som möjligt, vilket de gör på adoptionerna de administrerar. Men dessa adoptioner är inte för alla, utan bara de som klarara av att ta hand om ett SN-barn med större behov av stöd och hjälp. Två familjer i vår närmaste bekantskapskrets. Har väntat på SN barn från Kina och de väntade i 2½ år efter LID i Kina !!!. De ansökte alltså om SN barn med mindre handikapp. Av olika anledningar bland annat redan ett adopterat barn med grövre handikapp från Kina orkade de inte ett svårt sjukt barn till.
Jag retar mig lite på rubriken AC har på detta inlägg. Det handlar inte bara om att SN barn behöver föräldrar, vilka som helst, utan speciella barn som behöver väldigt, väldigt speciella föräldrar.
Dessutom går många av barnen till USA, så varför få det att låta som det faller och står med oss svenskar.
Speciella behovs barn med svårare handikapp är det perfekta barnet i den rätta familjen, men alla familjer är inte rätt. Det krävs väldigt speciella förutsättningar och tid och möjlighet kanske att släppa sitt arbete under några år och alla har ju inte den möjligheten. Jag ser bara på vänner hur de har fått kämpa för sina barn och det har blivit jätte bra, men att jobba har för några familjer varit helt uteslutet och en av kvinnorna jobbar istället heltid med sitt barn som behöver träning i form av habiliteringsgymnastik, logopeder, psykologer, läkare i olika specialiteter, sociala aktiviteter, assistenter, specialpedagoger mm  och det handlar om åtminstone ett par aktiviteter om dagen.
Det blir avbräck på ekonomin den blivande pensionen, planerna på det där nya huset man drömde som man skulle bygga när man blev en barnfamilj försvann i fjärran osv. 
Att skaffa SN -barn idag (om man accepterar alla sjukdomar som presenteras för en) är att vara beredd på att släppa alla de planeringarna man har för framtiden. Leva i nuet och veta att man måste satsa 200% på barnet som kommer och inte se på hur andra "vanliga" barnfamiljer runt omkring i sin omgivning har det med nybyggda villor, resor, mm.

Vad jag vill säga med detta är att man inte får springa iväg i sina emotioner, sm man gärna gör när man håller på att längta ihjäl sig efter ett barn. Att få rubriken att fler adoptanter behövs till SN-barn i Kina är hjärtknipande, man ser möjligheten att snabbt få hem sitt barn. Men man måste också inse att det inte alltid är en dans på rosor. Vissa handikapp kan vara jätte svåra (som vi ser i vår bekantskap) och kräva stora arbetsinsatser av föräldrarna och man måste vara beredd på det. Sedan behöver det ju inte bli det svåraste handkapp i alla fall men heller att man har en beredskap för det, än tvärt om!

Fast att de väntat 2,5 år efter LID verkar inte riktigt rimligt ... Var de verkligen öppna för SN från start då? Vet många, många som fått barn under den tiden med just lättare SN ifrån Kina med enormt mycket kortare väntan.

Det är sant när du skriver det..att de väntade ca 6 månader innan de omvandlade det till SN-ansökan - det har du rätt i - men ändå lång väntan i alla fall , ca 2 år.

Nu har det blivit super för dessa familjer och de fick verkligen "rätt barn" för dem.  Men jag vet att de misströstade många gånger och undrade om de verkligen gjorde rätt. "Skulle vi fyllt i fler handikapp?" frågade de sig hela tiden, med lite dåligt samvete, precis som de valde bort ett barn.
Det är det här dåliga samvetet som man måste få bort! man måste som blivande förälder också känna vilken kapacitet man tror man har och är det så man tvekar, är man inte sämre människa ändå. Det är ju barnet i första hand som skall hamna rätt!
Vi adoptivfamiljer är inga hjälporganisationer. Rätt barn på rätt plats det är det viktigaste!

Det som har hänt nyligen är att Kina har skärpt sina regler så att de amerikanska organisationerna inte kan låsa barn lika lätt som tidigare (i vissa fall utan att ha en familj i åtanke), vilket betyder att det nu finns fler barn på listan jämfört med hur det har sett ut det senaste året.Fördelen med Kinas SN-lista är just att man i förhand kan reflektera över och bestämma sig för vilka SN man tror sig klara av. Och här är det givetvis superviktigt att man är extremt ärlig både mot sig själv och sin partner, annars kan det bli hur tokigt som helst! Oavsett hur man får sitt barn, men f a när man adopterar (sn eller inte), så tror jag att det är en fördel om man inte har för exakta bilder av hur man ser sin framtid. Visst ska man ha ambitioner och drömmar, men man vet aldrig vad som händer. För oss var barn viktigare än ett nybyggt hus och dyra resor...

Håller med dig till 100%!

Nej, vi adoptivföräldrar är inga hjälporganisationer, men vi har lyxen att kunna välja om vi är beredda att ta emot SN-barn eller inte och förbereda oss på att göra det. Den möjligheten saknar ofta biologiska föräldrar - de visste inte att de skulle bli  speciella föräldrar. Så jag tror man blir en väldigt, väldigt speciell förälder om man får ett SN-barn, på viket sätt man än får sitt barn.

Och det är klart att AC och den andra organisationerna måste få in pengar. De har anställda att betala lön till och hyror att betala. De är heller inga välgörenhetsorganisationer som arbetar idéellt. De är inte heller myndigheter som finansieras av skattepengar. Jag är glad att de finns och har gett oss möjligheten att få barn - jag hade inte orkat genomföra allt papperarbete på egen hand.

Jamen hallåååå, vad du är NEGATIV. Livet handlar väl inte bara om resor och nybyggda villor "suck". Det finns många familjer som har andra värderingar och andra mål med livet.....

Filosofen Bengt Brülde har skrivit mycket bra och tänkvärt om lycka. Läs hans lista och  begrunda....

Sex saker att sträva efter:

» Vårda dina relationer.
» Se till att livet innehåller många meningsfulla verksamheter, som gynnar andra än dig själv.
» Se till att du får utveckla dina förmågor.
» Gör saker med andra.
» Försök hitta ett centralt livsmål som du brinner för.
» Lär dig lyssna till din inre röst och följ den.

Det här gör oss lyckligare:

» Goda nära vänner.
» Kärleksrelationer.
» Arbete.
» Socialt och fysiskt aktiv fritid.
» Strävan efter meningsfulla mål.
» Ideellt arbete.
» Att göra goda gärningar.

Det här gör oss INTE lyckligare:

» Mer pengar/högre lön (om vi redan har våra mest basala behov uppfyllda).
» Att vinna på spel.
» Att shoppa.
» Framgång.
» Skönhet.
» Att titta på teve.
» Passiva semestrar då vi sitter och inte gör någonting.

Artiklarna finns här:

www.dn.se/livsstil/halsa/gor-nagon-glad-bli-lycklig-sjalv-1.1083427

www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/lycka-ar-att-kunna-gilla-laget-och-sig-sjalv_488295.svd

Vinke vink
från Krickan, som försöker följa Bengts lista, men inte alltid lyckas!

Jag är inte ett dugg negativ. Jag tycker Bengt Bruldes råd är väldigt kloka, men ser vissa vänner som adopterat barn med lite svårare SN förlora mycket av det som räknas upp, kanske vinner de förstås i en annan ände och jag är säker på att de nu när de tvingats in i den situation som de nu befinner sig i , att de inte skulle vilja ändra på något, därför att de villkorslöst älskar sina barn. Men jag kan också höra på dem och de berättar att de är både ledsna, bekymrade, trötta på att alltid behöva kämpa för att få hjälp, men ffa oroliga för hur det skall gå med barnen när inte de vuxna längre finns där och kan försvara barnen i den tuffa värld som vi lever i.
Det de har vunnit är att ha hittat ett centralt mål att brinna för, att försvara. De har säkerligen lärt sig lyssna på sin inre röst och de följer den, men de har sannerligen gett upp det mesta av sitt sociala umgänge för det finns inte längre tid att vårda sina relationer, knappt till de närmaste, de har gett upp sitt arbete, tappat sina arbetskamrater, de har svårt att få ekonomin att gå runt, de sover dåligt på nätterna (flera av dem) mycket oro över framtiden och de har konstant dåligt samvete för att de andra barnen blir åsidosatta. De är trötta och besvikna på vården, de är trötta på experter som säger olika saker. Men de älskar sina barn och skulle gå genom eld och vatten för dem.
Jag är så trött på den naivitet som rör SN-barn idag, där allt är en "baggis" - allt är inte bagateller! Andra vi känner har barn med lättare SN som kom för några år seda från Kina. Dessa barn kan man knappast kalla SN -barn eftersom de är så väldigt enkla och okomplicerade, men det verkar som om det kommer mindre och mindre av de "friska" SN-barnen nu och fler och fler med större sjukdomsbörda lämnar Kina.
Självklart skall alla barn få föräldrar, även de som har svåra handikapp, självklart borde även de barn som snart skall dö också få en varm kärleksfull famn att somna in i - men det får de inte. Det är en orättvis värld vi lever i.
Inga adoptivföräldrar skall dock behöva känna skuld för att de gör ett val. Det är ett svårt beslut att ta, tufft och inte alltid så självklart.Nu kommer väldigt många SN-barn och det är väl bra om man känner att man klarar det, men å andra sidan så föds det inte lika många procent handikappade barn i Sverige som det procentuellt adopteras barn med handikapp till Sverige, så kontentan är att det är så hemskt fult att säga" Jag vill ha ett friskt barn" om man skall adoptera, medan om man som gravid säger "Jag vill ha ett friskt barn!" så är det helt okey och skulle anses konstigt något annat - ffa i land som driver fosterdiagnostiken till absurdum!

Det är klart att alla gravida önskar sig ett friskt barn. Men, om så inte är fallet tror jag det är minst lika, kanske mer, skuldbelagt  att välja bort det "SN-barn" man är gravid med om man har det alternativet.

Så min kontenta är att trots olika förutsättningar står bio- och adoptivföräldrar inför liknande frågeställningar och farhågor. Vi är föräldrar.

(Nu är jag klar. Och det hela började med, ska erkännas, att jag liksom Krickita, reagerade på den negativa ton som genomsyrade inlägget.)

Någonstans önskar sig säkert alla mer eller mindre friska barn, och man önskar f a att alla barn fick vara friska! Men nu ser det inte ut så, det är väl snarare så att de flesta är sjuka då och då och att de flesta av oss har mindre eller större skavanker. Jag anser att det är orealistiskt att tro att man ska få ett helt friskt eller "perfekt" barn, oavsett hur man får sitt barn. Om jag var gravid skulle jag t ex inte kolla om det har DS. Därmed var det ett ganska lätt val att adoptera via sn-listan. Men det är givetvis upp till var och en och inga val ska skuldbeläggas.

Instämmer i detta!
Det är väldigt bra att SN-listan finns! Men som sagt var var och en måste tänka ut vad de tror att de kommer att klara av. Ett barn behöver inte vara friskt för att vara helt perfekt, däremot kanske inte de blivande föräldrarna alltid är perfekta och bästa valet åt alla barn. Vi har alla olika förutsättningar och gåvor som vi bör använda på bästa sätt. Gör vi det så blir det nog väldigt bra!
Och visst skulle man önska att alla barn var friska och att alla barn hade en familj som älskade dem!

M2003, jag tror nog de flesta som asnöker om sn-barn begränsar sig, dvs inte är öppna för precis alla sn.
Vi har adopterat två sn-barn (samt funderar på ett tredje) och känner många som gjort det och jag måste säga att jag inte alls känner igen det du beskriver. Jag tycker inte alls att man måste vara ett enda dugg speciell för att adoptera sn-barn, det är då inte vi och det funkar hur bra som helst. Jag tror man, i de allra flesta fall, växer in i rollen till just sitt barn. Föder man ett barn med lkg, anal atresi eller klumpfot så klarar man i regel av det. Som adoptivförälder är man dessutom förberedd och påläst innan man ansöker om sn, en stor fördel mot de som föder sitt barn och många gånger måste bearbeta barnets särskilda behov precis när man blivit förälder.

Jag vet inte vilka sn dina bekanta var öppna för eller vilket medgivande de hade men det låter helt otroligt att de väntade i två år. Verkligen. Min uppfattning är att Kinas sn-lista funkar jättebra, det är smidigt och de flesta familjer verkar jättenöjda. Att amerikanerna "tar" alla barn är ju knappast heller sant, organisationerna där jobbar helger och kvällar för sina klienter, något de svenska organisationerna också är välkomna att göra om de vill. Ja, det fanns en (eller två) amerikanska organisationer som fuskade vilket upptäcktes och efter detta ändrade man systemet. Att amerikanska adoptivfamiljer vill ha så små barn med så lätta sn som möjligt är ju inte direkt unikt, det vill ju många i Sverige också ha.
Vad som är lätta respektive svåra sn är högst personligt, det kan man bara själv svara på. Håller inte med om att det kommer få barn med lätta sn nu, det vet jag många. Däremot tror jag att familjer idag läser på mer, undersöker olika sn och kanske vågar vara öppna för mer. Så har vi gjort och det har funkat bra för oss (vi är verkligen en helt vanlig barnfamilj!)och många vi känner också. Jag uppmanar alla att verkligen läsa på men samtidigt, bakom diagnoserna finns ljuvliga härliga barn. Jag själv blir lite trött på alla som är så negativa och inte tror på vuxna människors förmåga att förbereda sig och fatta egna beslut.

Däremot kan jag hålla med om att AC (som verkar ta längst tid på sig att matcha sina familjer) formulerat sig lite märkligt i sin uppmaning.

M2003, Det är lätt att förfäras över andra människors situation. Klart är dina vänner har det kämpigt och att dom oroar sig för sina barn. Men, att beklaga sig är ett sätt att lätta på trycket. Att lyssna är att stötta! Och vilken tur att dom har dig som vän, där kan du verkligen göra en insats för nån annan.

Hälsningar Krickan

Här är en till SN mamma som är en helt vanlig mamma som försöker göra mitt bästa... Känner inte alls igen mig i att man ska ge upp allt vara typ vårdare åt vårat barn,,, Vi både reser och har hus,,,,
Man ska självklart känns av vad man pallar med och vad som funkar i ens liv,,

Tycker att det är jätte bra att AC försöker jobba för att ge föräldrar till SN barn,,
Det finns nog många därute som skulle kunna adoptera ett SN barn om dom var lite mera insatta,, Finns så många olika SN i olika varianter..

tycka vad man vill om USA och deras adoptioner men dom gör att många äldre barn får familj vilket vi inte är lika bra på här i sverige,,

Ja, tycka vad man vill om amerikanerna och vilka SN-barn de får. Men på min ena flickas barnhemslista läser jag om familjer från USA som väljer multipla SN för att få ett barn att adoptera, hur de vänder och vrider sig för att bli aktuella för adoption av SN-barn. Jag vet inte hur vanligt det är i Sverige med multipla SN? OCH vad jag ser är familjer som precis som vi som önskar ett barn att älska.
Vi är också föräldrar till SN-barn och jag känner inte att jag får offra någonting för mina barn. Några besök på sjukhuset är lite att "betala" för det jag får tillbaka. Var och en måste på bästa sätt tänka igenom vad man ger sig in i.
Om du är intresserad av hur vissa barn har det i Kina, läs gärna på Lowe wihtout boundaries om barnen med SN. http://lwbstories.com/
 

Hej hej
Nu har jag varit inne och läst lite över Adoptionscentrums lista över vanliga SN. Jag tycker inte att något av de listade SN-diagnoserna verkar vara något att bli så förskräckt över. Det känns inte alls som att Kina försöker bli av med sina "vårdpaket".

Sen vet man ju aldrig vad som händer EFTER adoptionen, men det vet man ju inte med några barn

Jag har lite insikt i hur listan ser ut just nu då jag diskuterat med vår organisation. Det finns masor av pojkar med LKG, som ligger kvar länge på listan. De flesta som adopterar från listan just nu i Sverige får just en pojke med LKG. Sedan kan man naturligtvis tycka olika om hur svårt just det SN är.

USA är snabba på att boka barn från listan men jag tror att det förändrats lite sedan de kinesiska myndighetera blev strängare på regeln att man måste ha LID innan man får ansöka. Efter att under lång tid föjt listan uppfattar jag det som om USA framförallt är snabba på att boka upp flickorna. De önskar i stor utstäckning liten flicka med litet hjärtfel. De adopterar också i stor utstäckning äldre barn, över 6-7 år. Min uppfattning är att kan man tänka sig en pojke med LKG så kan man få barnbesked väldigt snabbt. Kan man dessutom tänka sig att pojken är över 2,5-3 behöver man inte vänta mer än någon dag på barnbesked. Men saker förändras snabbt så det som är läget just nu behöver inte vara det samma till hösten.

Aha, spännade med lite inside info Hoppas de goda prognoserna håller i sig tills det börjar bli dags för oss. Vi vill iof sig helst ha från något afrikanskt land, helst etiopien, eftersom vår gullplutt är därifrån. Men det är skööönt att höra att det faktiskt FINNS barn, det är lätt att misströsta när man ser de hopplösa listorna som aldrig rör sig framåt Och helst skulle jag vilja ha ett barn med klumpfot, eftersom jag har det själv. Men, vi får se vart det bär när hemutredningen är klar!

vinkevink
Krickan