Känns som han inte finns där för mig känner mig ensam och oförstådd

Du är fulla med hormoner så därför känner du så.

Samtidigt det är ofta killar reagerar så när dom inte vet vad dom ska göra.
Min man är percis liknad som din.
Han är inte med att handla saker m.m. men vi pratar om det iaf.

Han tar inte i magen o sover inte med mig på nätterna för han ligger på andra säng får det kommer alltid äldsta dotter o vill sova mellan oss och han har svårt att somna för dotter liogger aldrig stilla så hon måste rullar runt o saparka halvsönder honom varje nätt.

Du får prtata med honom om det du skrev.
Alt. skriva en brev o be honom läsa detta sen kan ni prata om det.
Han kanske trodde du ville vara i fred... jaa det finns alltid skäl till varför blivande pappa reagerar så...

Gå o prata med honom om det.

Lycka till.

Min karl är lite likadan också. Oftast känns det osm om det är jag som skall ha barn och inte vi. Det känns osm om han inte vill vara delaktig eller så vet han itne hur han skall bete sig. Jag har haft ett stort behov av närhet och ömhet under hela graviditeten men det förstår ha sig inte på. MIn sexlust har varit på noll vilket han klagar på. Skulle jag få mera närhet och ömhet kanske min sexlust skulle stiga lite men det tycks han inte fatta. KÄnner mig ofta ensam och sitter och gosar med min mage.

Hej! Jag känner igen mig i det du skriver. Här hemma hos oss är det exakt så....han bryr sig inte ett skit.
Jag bryr mig inte om ifall det är hormoner som spökar...jag tycker att har man gjort ngt fint tillsammans så kan väl åtminstone mannen visa sitt stöd.

Trodde att graviditeten skulle vara en underbar känsla som man delar på 2 vuxna...men jag har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv.

Om han inte finns tills om stöd för mig nu...hur blir det sen när jag kanske behöver lite hjälp och stöd när bebisen kommit?

Hej känner igen mej jag okså....

Min sambo var den underbaraste som fanns innan jag vart gravid efter att jag blev gravid så förändrades han totalt, vi pratar knappt med varandra när jag försöker prata med han så säger han bara "jag orkar inte, eller att jag förstår inte" jag är såååå trött på att höra alla dessa ursäkter hela tiden nu är jag i v. 23 o han bryr sej inte för fem öre om någon ting längre..
jag har köpt in allt till bebisen han har varit med o tiitat o kollat ut allt men inte betalt ett öre!!!

Jag har gett upp hoppet om honom nu jag orkar inte mer längre...! så i förrgår bestämde jag mej för att flytta jag pratade med han om hur jag känner o han tycker det är jätte tråkigt självklart men sen var det inte mycket mer =(

Så nu flyttar jag så fort jag hittat något bra boende, har aldrig i hela mitt liv heller känt mej så ensam som jag gör nu o gjort under hela graviditeten förstår inte att han inte kan glädjas åt att han ska bli pappa!

som ni skrev graviditeten ska vara underbar o fylld av glädje min har hittils varit jätte jobbig o ensam är så ledsen över detta känner mej helt förtvivlad av sorg, vet inte vadjag ska göra!!

nu funderar jag massor på hur jag ska klara ut allt men jag bara måste ju det har inget annat val, önskar jag visste att han var sådan innan jag vart gravid annars hade det aldrig blivit så här.

kram från lilla mej osäker, rädd o förtvivlad =(

Oh vad ledsen jag blir när jag läser era inlägg.'Jag är ara i vecka 7, så jag har förståelse för att min sambo inte är så aktiv, men jag har en sån himla oro över att han aldrig kommer att bli det. Graviditeten var inte planerad, så han var inte överlycklig. Jag trodde att jag skulle bli det för jag har längtat så efter barn, men hur ska jag kunna vara lycklig när jag inte har någon att dela det med?

Tänk om detta fortsätter  hela tiden ut?
Han är jättegullig mot mig, men så fort jag nämner nåt om bebis, eller säger att jag mår lite
illa eller har lite ont i brösten, så blir han tyst, knäpptyst!
Säger inte ens "Oh, gå och lägg dig en stund" eller nåt. Utan TYSTNAD.

Det kväver mig långsamt, men jag tror att han ska ändra sig efter UL.
Vi har fått tid för VUL om 1½ vecka, och han jobbar, verkar inte som om han
kämpar för att ta ledigt precis..

Suck, ville nog bara skriva av mig. Hoppas alla män ändrar sig och blir de bästa pappor vi kan tänka oss!

Hej tjejer
Jag känner delvis igen mig i det ni beskriver. Vi har en 3årig dotter och en till bebbe i magen. Känner mej ganska ofta ledsen över att han inte bryr sig om att avlasta mig eller ens fråga hur det känns i kroppen osv. Om jag säger att jag har ont i ryggen så kan han bara kort säga, ja men gå til läkaren då. punkt slut. Man blir helt enkelt sjukt trött på detta.. Man blir avundsjuk på dem som har män som pysslar om dem extra mycket när de är gravida. Tror att det var ungefär likadant vid förra grav. Vi har det jättebra annars, jag älskar honom, men han är så jävla kall ibland och det gör mig asförbannad. Hur svårt kan det vara att fråga hur man har det, om man behöver något?? Det var samma visa när jag hade stukat foten ( riktigt jäkla kraftigt) en gång och inte kunde gå. Då säger han en dag.  men hra du inte lagat mat??? ARGHhH!!!
DEN här sidan av honom avskyr jag verkligen. Sjävklart är ingen perfekt men en sån här sak.. som att visa lite mer förståelse och lite medlidande när man mår dåigt, det tycker jag är ganska viktigt... Snyft på er alla

Hej känner igen mig lite i de ni skriver känns som att ja e ensam om de min sambo har aldrig vart super bra på att visa vad han känner men sen ja blev gravid känns det som han inte bryr sig längre :( och ja känner mig jätte ledsen över detta. så ja vet ärligt inte längre :( känns som jag är i vägen för honom och bara stör honom för han sitter och spelar och ja vill ha hjälp med nåt eller bara frågar vad vi ska äta så verkar han besvärad :(

 

Å vad ledsen jag blir när jag läser allt detta :(
Jag är i vecka 29 och min sambo är jätte snäll och rar mot mig
Tar på magen, oroar sig, bryr sig om mig, pratar mkt om barnet längtar och vi köper
Lite grejer tillsammans..
Skulle dö om han strunta i mig sådär :(((
Hoppas de löser sig för er
Stödjer er gärna med hopp :)
Lycka till
Sara

Åå känner igen mig ! Känns som man är ensam om att vara gravid, saknar verkligen att bli omhändertagen och stöttad i min graviditet:( aldrig någonsin har man behövt kärlek och omtanke som nu. Jag får ofta upp tankar nu när jag är gravid och han är den rätta, som han beeter sig nu, så vet jag inte alls. Eller är det dessa jävla hormoner som spökar så kraftigt:/ gråter en del men vill inte visa det för honom, han bara säger det vidare till sin mamma och vänner och skyller på att det är graviditeten som spökar:( får också göra allt själv, barnvagn, inhandlade lite kläder, sånt som betyder något för mig, han verkar inte det minsta intresserad:( nu är jag ju fast/låst med ett barn, är så rädd!! Som det är i dag och vi bråkar, då sticket han bara när det blir jobbigt, önskar jag kunde göra det samma!! Fån jag hoppas det kommer bli bättre med tiden! Annars vet jag inte vad jag tar mig till !! :(

Sorgligt att läsa hur dåligt flera av er har det. Hur hade ni det innan graviditeten? Vad gjorde ni/Vad pratade ni om - hur såg ni på varandras visioner , planer, drömmar, åsikter etc? Är det omöjligt att hitta tillbaka dit och inkludera lite bebisprat?