Vill bara skriva av mig lite för er som förstår! Har tvillingar på 8 mån som nog har kommit i separationsfasens klor. De gnäller heeeela tiden och igår var pojken livrädd för sin pappa, helt knäppt. Sömn o mat krånglar också. Har en äldre dotter och kommer ihåg denna ålder som jobbig. Men att ha två stycken, det knäcker mig snart.... Jag är inte någon snäll mamma just nu!!
Hej,
Jag har full förståelse!
Har tvillingar som precis blev 10 månader.
J*VLAR vad jobbigt det är!!! 
Älskar mina älsklingar såklart men fy fan, vi är helt koncentrerade på överlevnad här sambon och jag.
Men du, det kan bara bli bättre. Eller?
Anna: Ja, sämre kan det knappast bli! Man undrar bara hur länge det tar innan det vänder... Men 10mån, hur länge har dina varit bökiga? Vet att med min äldre tjej var det jobbigt vid 8 mån och sen kom en ny gnällperiod vid 9-10 mån. Minns inte så mycket av det men har läst mina gamla trådstarter på FL och så var det tydligen. Har dock inte skrivit något om hur länge det pågick....
Mina närmar sig 7 månader och jag har insett att separationsfasen har börjat. Lite jobbigt att inte kunna gå ut ur rummet utan att det blir ett jävla liv, så visst är det påfrestande. Har inte märkt att dom blivit rädda för någon än, och jag hoppas att det inte blir så heller. Dom somnar senare på kvällarna, men äter som vanligt.
Ja 8 månader och så 9-10 månader igen, faserna går i varandra för mina kör inte samtidig utan den ena ligger en månad efter i allt ungefär.
De klänger och klänger och gnäller i det oändliga.
Helst ska jag ligga på golvet och låta dem klättra på mig, dra av mig allt mitt nackhår och peta ut mina ögon...
Ibland får jag nervbryt och klampar in i badrummet och hyperventilerar en stund och då brukar de märkligt nog sysselsätta sig i godan ro under tiden.
Vi har även gått in i en period när båda vill vakna 4 på morgonen och leka.
Det är så himla tröstlöst och stå där och försöka söva om två stycken som bara stör varandra hela tiden.
Osså tänder på g på båda....
Nejmen det kommer bli bättre snart tror jag.
Mina är 8 månader och den ena gnäller också massor! Är sååå tacksam att en är nöjd 
Jag får också nervbryt ibland 
Mina ska dessutom på och riva varandra i ansiktet och ta varandras grejer hela tiden. Detta resulterar också i vansinnesskrik...!
Längtar lite tills de fyller typ 2
Julia: Jag har en 3-åring också och 2- och 3-årstrotsen är inte att leka med...
Nä, men allt blir ju bättre när de kan göra sig förstådda och man vet varför de gnäller. Då kanske det är befogat att bli arg på dem också. Nu känner jag mig som en usel mamma när de irriterar mig till vansinne. Tänk om man bara hade en. Då kunde man ju kånka omkring på det barnet mest hela tiden, o slippa sår i öronen.
ak73 - har också en treåring hemma Fast en mkt snäll sådan som har haft väldigt lite och lindrig trots! Å ja - jag tycker också det blir lättare när man kan resonera med dem.
Ja tänk att bara ha en....bekvämt, men trist Vad skulle vi då göra hela dagarna?
Jag tycker att man ska sänka sina egna ambitioner helt enkelt och glömma sitt ego för ett tag.
Bara acceptera att så här är det just nu och att det är en fas de går genom och att de behöver närhet. Det är ju inget de vill med flit, eller hur?
ortwins: Så sant att det inte är något de gör för att reta sina föräldrar utan en utvecklingsfas, men ibland blir jag galen ändå. Du måste ha ett oändligt tålamod och starka nerver om ett sånt oupphörligt gnäll inte påverkar dig! Det är ju samma sak med trotsåldrarna, det är också utvecklingsfaser, men nog kan min lilla treåring reta gallfeber på mig ibland fast jag vet att det är något hon ska gå igenom. Och det är fullt normalt enl Malin Alvén (barnpsykologen ni vet)!
Precis - man VET ju att de inte gör det för att jävlas direkt. Men trots den vetskapen kan man bli tokig av att höra det konstanta gnället!
ak73- visst freakar jag ut varannan vecka ungefär och blir galen på alla mina 5 barn men jag kommer lixom inget vart med det.
Fy, kommer ihåg hur jobbigt det var! Fattar inte hur vi har överlevt när jag tänker tillbaka på hur det var.. Men man klara ju mer en vad man tror har jag märkt efter att ja fick mina killar som nu e 18mån. (snart för nästa jobbiga period?) Lider med er, men det går över. Sänk amitions nivån! Jag proppsade på att laga ordentlig mat o dona så en dag somnade jag ifrån fisken som Stod o kokade och vaknade av brandlarmet, jag har nog aldrig varit så rädd! de brann inte utan bara massa rök i lägenheten. Då ringde jag hem mamma från Finland och körde bara med burkmat tills den kaosperioden var över. Jag lärde mig iaf att det är bättre att be om hjälp o inte försöka klara allt själv.. De går ju inte! Mitt tips är att bara ligga lågt under den perioden. Göra allt så lätt som möjligt för sig.