Min tjej är gravid och blivit ett monster!!!!

Min kille och jag bestämde oss för att flytta isär under min graviditet. Visserligen var det flera faktorer som spelade in, så det var inte bara pga att jag var hormonzilla.

Han "försvann" typ ur mitt liv i 3 månader av min graviditet (typ månad 4-7). Det var skräckblandat, ledsamt och oroväckande. Det var i princip så pass att man funderade på att lämna honom trots att man verkligen ville och behövde ha hans närhet i sitt sårbara tillstånd.

Berättade för honom hur jag kände och mådde, hade accepterat att saker och ting kanske inte skulle bli som man drömt och önskat... men kunde ändå finna mig i det.

Tack och lov förändrades han, och vi hittade tillbaks, nu lämnar han inte ens min sida och idag, den 9e oktober är bf.

Förstår er pappors oro, för ni är så fina och iallafall finns där för era älskade, men att ni inte är uppskattade... Jag hoppas att uppskattningen kommer senare, att de inser hur mycket ni ställt upp för dem :( <3

Lycka till och håll ut!