småsyskon till en ängel.. hur tänker ni?

Jag har aldrig varit med om detsamma hemska men en person kan aldrig ersätta en annan och varför skulle någon tro det eller tycka att det var fel OM du tror att ditt psyke klarar en graviditet till. Ingen kommer väl att tro att du sörjer mindre för att du vill ha ett barn till? Jag kan själv inte förstå varför det skulle vara fel om du tror att ditt psyke klarar av detta.

Men samtidigt har ju inte jag haft erfarenhet av dessa känslor.

Känn hur du och din man känner enbart!

Beklagar så att din dotter inte fick stanna.
Jag tror inte det finns några rätt och fel. Man måste nog själv fundera ut vad som känns bäst för en själv. En del väljer ju att försöka bli gravida igen så fort som möjligt, menans andra inte är känner sig redo att försöka igen på en väldigt lång tid.
Jag tänkte mycket på att bli gravid igen efter ha förlorat min son i nov. På nått vis kändes det som det var min ända möjlighet att få bli glad igen. För min del så tänkte jag nog snarare att jag måste bli gravid snart, för dröjer det för länge kommer jag inte våga, jag tror rädslan hos mig skulle växa med tiden, och rädslan kommer nog finnas där oavsett hur lång tid det har gått efter man förlorat ett barn. Den kommer inte försvinna.

Jag testade positivt i maj igen och nu är mina känsloir vädligt splittrade. Jag är jätte glad över att vara gravid, samtidigt som jag är vettskrämd. Att vänta barn kommer aldrig mer bli så okomplicerat som det en gång var, jag tar ingeting förgivet längre. Men jag hoppas så att denna grav slutar lyckligt.

finns väl inget rätt eller fel. Jag kände på en gång när vi förlorat Agens (v22) att jag ville få ett syskon till henne så fort det bara gick. Men det var inte helt enklet. Blev gravid två månder efter men miste detta barn i v8 vilket bara gjorde allt mycket jobbigare. Nästa gång jag blev gravid, gick det bra. Men det fanns mycket oro där om farför allt hände, ingen hade ju hittat några fel och med flera tidiga mf bakom mig fanns även en oro för att detta skulle ske igen. Men med en del extra koller så gick det vägen. Väntar nu syskon nummer två, Isabell blir ca 16 månader när denna tittar ut. Men jag känner i hella kroppen att denna gravdidet är jobbig orkar inget och har nu blivit sjukskriven pgr av foglossningar och en del andra besvär och dessa kommer sig säker av att jag har haft många graviditeteter tätt in på varandra. Men det är inget jag ångar, allat har varit värt det för att få dom finna barn jag har och detta som jag väntar nu.
Vet inte om detta gör den enklare för dig . Men det är bara du som kan känna när det är rätt.

Vi förlorade vår son när han var 19 dagar gammal. Han dog den 8 maj. 9 veckor av totalt mörker. Samma dag som han dog bestämde vi att vi skulle skaffa ett syskon så fort som gick. INTE för att ersätta Arvid. Det går aldrig. Men för att vi vill ge storebror ett syskon att ta hem. Och för oss, ett barn vi får ta hem. Ett barn vi får mata, söva, ta med ut och gå osv. Vi fick ju aldrig göra det med Arvid. Inte så mycket iaf. 
Vad jag saknar också är allt "plock" man gör med ett litet barn. Nu sitter jag här hemma och känner att jag borde göra allt det där. Men det finns ingen att göra det med, eller för. Storebror kräver inte sånt omhändertagande längre.
Vi försöker för fullt. Fast sen har jag pco så det där med att skaffa barn är itne så lätt för oss. Det är ytterligare en sorg. Arvid var planerad in i minsta detalj.

Följ din magkänsla. Det är nog det enda du kan gå på. Ingen här inne kan tala om för dig vilket du ska göra. Men jag förstår din tråd. Jag har också startat en sån för ett tag sedan. 

Vi började försöka direkt efter vår son dött, ville inte vänta o det har tagit oss 14 månader att plussa, i maj väntas hampus småsyskon komma:D