Tänker ni någonting när ni ser en funktionshindrad förälder?

 Om jag skulle tänka något så skulle jag beundra den föräldern. Det är svårt att hinna med barn när de är små fast man har friska ben eller armar, så hur de med handikapp gör förstår jag inte!
 

Såg en tjej i rullstol med sin bebbe med säkerhetsbälte i knät. Såg så coolt ut när hon i snabb takt tog sig fram hur lugn som helst. Bebben njöt - det syntes.
Min tanke var alltså: beundran. Ett sådant funktionshinder ska inte förhindra ett bra föräldraskap. Lyft och sådant kan man få hjälp med men kärleken till sitt barn måste man kunna fixa själv och det kunde denna mamma absolut!!!

Det svåra är att svara på frågan som många ställer, nämligen "hur kommer du klara det?". Jag vet inte! Jag vet bara ATT jag kommer klara det. Hela mitt liv består av det, att hitta lösningar. Det tar ofta längre tid men jag kan göra allt jag tar mig för ändå. Med lite hjälp ibland och med lite mer planerande. Sen är min sambo frisk som en nötkärna så det jag inte kommer kunna göra kan han. Så ja, tvivlar gör jag inte. Det enda som oroar mig i detta är som sagt andras syn på det hela. Men som någon skrev här, människor har alltid fördomar.

Så föräldrar med depression är dåliga föräldrar?

Jag har träffat på flera föräldrar som har psykiska svårigheter, och deras barn har det väldigt dåligt :(
Förälderna ligger bara och gråter på soffan tex hela dagarna.
Så jag önskar att de hade väntat med att skaffat barn tills de var i psykisk balans.

En rullstol tex ser jag inte som ett problem för barn.

Däremot en utv störd bör inte ha barn, då barnen ofta i väldigt ung ålder får lära sig att betala räkningar, handla, laga mat osch städa, de får ta hans om sina föräldrar, som saknar kunskap, otroligt sorgligt.

Jag var faktiskt på en föreläsning en gång om en man som råkat ut för en olycka och sedan skaffat två barn. Hans ena ben och hans ena arm var så gott som förlamade, han kunde gå (hasa) sig fram med en käpp i den friska armen. Han berättade lite om sitt liv som förälder och jag blev så himla fascinerad, det var efter detta jag bestämde mig för att våga skaffa barn själv. Första gången han var ensam med sin nyfödda dotter så satt hon i babysittern och bajsade såklart ner hela sig själv. Då sa han "På något sätt fick jag upp henne på skötbordet, jag vet inte hur. Sen bytte jag en kladdig bajsblöja på en sprattlande bebis med en arm. Hon skrek och var otålig, jag tog tid. När jag var klar tittade jag på klockan: 58 minuter hade det tagit. Efter lite övning fick jag ner det till 8minuter. Idag har jag världens tålmodigaste barn."

Sen berättade han lite om barntrots osv. Ingen av hans döttrar har någonsin sprungit ifrån honom. Dom har trotsat på andra vis, genom tal helt enkelt. Käftat emot. Men hans fru som är frisk har dom dock sprungit ifrån mååånga gånger. Tycker det är så häftigt att barn kan förstå sånt där! Att dom är så anpassningsbara.

Absolut inte! Min lillasysters man är uppväxt med två blinda föräldrar och fick därför när han var liten bla. ha koppel på sig för de kunde ju inte se om han sprang iväg. Hans föräldrar är UNDERBARA människor och deras handikapp gör varken till eller från när det gäller detta. Självklart har deras funktionshinder hindrat vissa saker när de gällt deras son. Tex har de ju aldrig kunnat övningsköra med honom osv av förklarliga själ men sånt går alltid att ordna!

Jag ser föräldrar med handikapp som alla andra. "Dömmer" dem efter samma kriterier jag "dömmer" andra (för ALLA människor har förutfattade meningar) och hoppas och tror att handikappade föräldrar gör sitt bästa som alla andra människor borde!

Ingen förälder är perfekt, alla är vi lite funktionshindrade Man gör sitt bästa med sina barn och det är det som räknas.
Jag blir glad när jag ser föräldrar som pratar med sina barn och inte är stressade. Om jag dömer någon så är det mer för just sådana saker än hur de ser ut, så länge de bryr sig om sina barn spelar det ingen roll om de saknar både armar och ben.
Sedan, oberoende av vad andra tänker och tycker, så innebär det säkert lite mer jobb om man t.ex. är rullstolsbunden men det gör det ju utan barn med så skillanden är säkert inte så stor.

Det beror helt på vad det är för funktionshinder. Att vara rullstolsburen gör väl ingen skillnad alls?

Däremot har jag sett föräldrar som har varit döv-blinda och föräldrar som varit helt förlamade och inte kunnat kommunicera eller sköta någon mikroskopisk del av det praktiska som det innebär att vara förälder. Då tycker jag att beslutet att få barn har varit för själviskt. Även om det låter väldigt krasst och diskriminerande. Livet är inte rättvist.