Tänker ni någonting när ni ser en funktionshindrad förälder?

Du skulle förmodligen bli lite av en förebild för mig.

Jag är själv funktionshindrad och drömmer om att få barn.  

Praktiska saker löser man. Jag tror det bor en MacGyver i oss alla.

Att de är precis lika bra som vi andra, jag är ju uppvuxen i neurosiodyngenerationen, dvs det finns en hel del funktionshindrade som har fått barn i min generation och fixat det bra.
För ett bra tag sedan såg jag på TV om funktionshindrade föräldrar, en del av dom hade assistens, men de hittade metoder som fungerade bra i deras föräldraskap.

*Lite generat*, mest funderar jag på hur de fick till det så det blev ett barn.

Varför skulle inte funktionshindrade kunna ha sex?

En av mina bästa vänner är döv och hon har tre barn. Hon är som vilken annan mamma som helst. Hon vill inte att andra ska bli dalta med henne. Hon har tex en vibrator som hon knipsar fast i byxlinningen/fickan som vibrerar när bebisen skriker. Den sätter hon på sig även om jag som är hörande (jag skulle ju kunna säga till när bebisen är skriker) är där. Hon vill fixa sånt själv. Det är likadant i andra situationer. Om vi tex är ute o fikar så vill hon beställa själv och skriver på en lapp vad hon vill ha istället för att jag tolkar och beställer till henne. Jag är ju hennes kompis och inte hennes assistent.

Hej. Jag har en grav synskada. Inte blind men ser ca 10-20%. Jag har en son född 07 och en man som är synsvag och ser 40%. Vi klarar av att ta hand om våran son och hus precis som alla andra. Vissa saker som att vara ute själv med sonen på lekplats eller så klarar jag inte riktigt själv. Brukar ha honom i sele och med sådan där gul väst. Medans min man bara släpper honom då han kan se vad sonen hittar på. Vi åker alltid komunalt då ingen av oss inte kan köra bil Detta funkar toppen. Personalen på förskolan informerar mer för oss om sonen har slagit sig eller har smutsiga kläder eller dyligt. Annars så är vi som vilken familj som hälst.

Jag skulle hysa beundran för en funktionshindrad förälder. Jag tycker att mammaskapet är det bästa men också det absolut svåraste åtagandet någonsin i mitt liv och att därpå ha ett funktionshinder som försvårar vardagen.. Fantastiskt!

Önskar dig lycka till med allt!

Tja, förmodligen hade jag tänkt "gullig unge" eller nått i den stilen.

Det kvittar väl om det är ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder, klarar man det så klarar man det.

Jag skulle inte tänka något annat än att det är en förälder. Min sambo är funktionshindrad och jag drömmer om den dagen då vi får barn.

Har själv ett psykiskt funktionshinder och bryr mig inte om vad folk tycker och tänker det gör bara vardagen svårare.
Men vill säga tack för att du tog upp ämnet och roligt att se så mycket possitiva svar :)

Det kommer säkert gå bra ska du se :)

varför skulle inte rullstolsburna kunna vara föräldrar precis som alla andra?? så svar nej, jag tänker inte mer om de än om andra föräldrar dvs knappt något alls.

Ingen förälder är perfekt, alla är vi lite funktionshindrade Man gör sitt bästa med sina barn och det är det som räknas.
Jag blir glad när jag ser föräldrar som pratar med sina barn och inte är stressade. Om jag dömer någon så är det mer för just sådana saker än hur de ser ut, så länge de bryr sig om sina barn spelar det ingen roll om de saknar både armar och ben.
Sedan, oberoende av vad andra tänker och tycker, så innebär det säkert lite mer jobb om man t.ex. är rullstolsbunden men det gör det ju utan barn med så skillanden är säkert inte så stor.

fast egentligen, varför skulle det vara mera jobb att vara förälder som rullstolsburen?? De som är det har ju liksom utvecklats i livet och lärt sig livets färdigheter utan fungerande ben precis som jag har lärt mig med ben. Jag är så facinerad av en kompis barn. Han är blindfödd och är superduktig med käppen och att läsa blindskrift. Jag tycker det är skitbra att han utan syn fixar livet. Men för honom är det inget konstigare att lära sig läsa blindskrivt än att mitt barn lär sig vanliga bokstäver för han vet ju inget annat, han är född så och har lärt sig leva sitt liv så det är inte konstigt i hans värld

Så glad jag blir över din ts! Kan berätta att min mamma är rullstolsburen efter en cancersjukdom. Hon är den bästa mormor som finns och min son som är 3 avgudar mommo. Jag tycker det är fantastiskt hur naturligt barn tar på annorlunda saker. Han tror att mommo har en egen typ av häftig moppe. Dessutom lyssnar han MYCKET bättre på henne än mig, han vet att hon inte tar sig fram lika snabbt.

Det beror helt på vad det är för funktionshinder. Att vara rullstolsburen gör väl ingen skillnad alls?

Däremot har jag sett föräldrar som har varit döv-blinda och föräldrar som varit helt förlamade och inte kunnat kommunicera eller sköta någon mikroskopisk del av det praktiska som det innebär att vara förälder. Då tycker jag att beslutet att få barn har varit för själviskt. Även om det låter väldigt krasst och diskriminerande. Livet är inte rättvist.

Jag skulle tro att i den senare fallet du beskriver så har nog handikappet uppstått efter förlossningen istå fall.

fast ett barn till en förälder som är dödblind eller helt förlamad bor nog knappast hemma med föräldrar. Och skulle det ske så är det nog med VÄLDIGT mycket stöd. Jag tror inte att någon socialtjänst i hela landet skulle lämna HELT förlamade föräldrar eller dövblinda ensamma med omhändertagande av ett barn.

Jag tänker antagligen "kommer en fysiskt handikappad förälder med sitt barn" på samma sätt som att jag tänker "där kommer en blond kille med blå jacka gående, han såg rätt alldaglig ut", alltså skit som flyger genom hjärnan när man ser människor utan att man tänker på det.
Jag känner en handikappad tjej som har barn så jag har nog inte en massa fördomar om sånt. 

Jag får ett leende på läpparna när jag ser funktionshindrade med barn. Så härligt att se att de inte lät sig stoppas av andra eller av sitt funktionshinder. Det inger hopp.