Förhör med barn?

Min dotter blev förhörd ang övergrepp när hon var fem. Dom får frågor som "har någon sagt åt dig att berätta det här?" "har någon påverkat dig att säga detta?" etc. Så det bästa är att inte säga något alls angående det hela. För din sons skull. För om du skulle säga exempelvis "du ska få prata med en snäll farbror om vad som hänt..." i all välmening så kan det bli så att sonen berättar om misshandel men sedan svarar att du har sagt att han ska berätta. Det är lätt gjort att barn förväxlar och tolkar in saker i det man sagt. Då kommer sonens berättelse aldrig att hålla vid ett eventuellt åtal. Så säg inget. Det är det allra bästa rådet jag kan ge dig. Sen om du kanske kan prata lite smått om misshandeln dagarna innan så han har det "färskt i minnet" så gör ju inte det nåt. Men se till att inte säga åt honom att berätta för någon annan eller så...

Massa kramar och lycka till! 

Kan tillägga att jag inte var med. POlisen hämtade henne på dagis, jag hade ingen aning. Fick veta först efteråt.

Däremot vet jag att man som förälder brukar få vara med om barnet är litet. Förutsatt att man inte är den misstänkte... 

Jepp, precis så gick det till. Kändes förbannat obehagligt när jag först fick veta. Men jag förstod att hade jag fått veta eller kanske till och med åkt dit med henne själv så hade hennes vittnesmål betytt mycket mindre. Nu pratade hon om övergreppen, men det räckte ändå inte till åtal. Hon var "för liten" för att hennes ord skulle betyda något. Dessutom svarade hon "jag vet inte" på många frågor, vem som helst fattar att det var på grund av att hon inte ville prata om det. Hon mår förjävligt av att tänka på vad han gjorde mot henne. Trots det berättade hon relativt detaljerat om övergreppen. Är så stolt över att hon var så modig. Inte alla barn som vågar berätta om sådana traumatiska saker. Det svåra är hennes frågor om varför fadern inte sitter i fängelse "ska inte vuxna som gör barn illa sitta i fängelse?" är en fråga jag ofta får. För barn är allt svart eller vitt. Omöjligt att förklara hur rättsväsendet fungerar när man knappt förstår själv. Dagens Sverige. Barn är rättslösa. Kan till och med ifrågasättas, även fast dom tar modet till sig och vågar berätta. Förjävligt.

Hoppas det går bra för din son TS. Och hoppas verkligen att det leder någonvart. 

Har hört och läst att sifforna är cirka 1 på 10 som leder till åtal beroende på var du bor. I vissa fall 4 av 10. Det är verkligen förjävligt. Som om barn skulle dikta upp dessa historier? Om det dessutom finns fysiska  bevis i form av läkarundersökningar eller foton etc så måste väl folk ändå fatta att det verkligen har hänt. Ändå går förövarna fria. Finns inget som gör mig så förbannad!

Precis så gick det till. Jag visste ju att min dotter fått en särskild företrädare och att det skulle bli ett förhör. Men inte när och inte hur. Jag trodde förstås att jag skulle komma med henne och vänta utanför men så blev det alltså inte. Men som sagt. Jag förstår varför dom gjorde som dom gjorde.

Jag fick veta genom dagispersonalen när jag skulle hämta. Hon hade då kommit tillbaka från förhöret men det hela var väldigt snopet. (Fadern som begått övergreppen var vårdnadshavare så jag antar att det var därför dom gjorde så.) Sedan ringde förhörsledaren och berättade. Han bad om ursäkt att han inte ringt tidigare. Dottern var väldigt uppriven efteråt då hon har stora problem att lita på vuxna människor efter det hon varit med om. Det skulle varit skönt av den anledningen att fått veta det lite tidigare så jag hade varit förberedd. Men det gick nog rätt bra ändå. Hon var samtidigt glad eftersom hennes far enligt henne nu skulle "hamna i fängelse för jag har berättat för polisen om vad han gjort".

Komplicerade fall. Men barnens rättigheter kommer i skymundan. Dom har ingen talan. Ingen som tar dom på allvar. Och det är förbannat allvarligt. Det är så många barn som inte vågar berätta. När dom sedan gör det så hjälper det ändå inte. Min dotter har, trots sitt vittnesmål till polis samt till socialen och förskolan, tvingats ha umgänge utan kontaktperson efter det. Det är förjävligt. Detta pågick under två års tid. Jag satte mig emot, men blev stämd på verkställighet gång på gång. Risken med att neka umgänge är att det blir en vårdnadsöverflyttning och det skulle leda till ett helt liv av övergrepp. Det kunde jag inte riskera.

Nu har jag fått ensam vårdnad och umgänget är struket. Dottern har aldrig mått bättre.Även om såren från övergreppen lever kvar. Mardrömmar och annat som förföljer henne genom livet. Men nu är hon åtminstone trygg från sin förövare. Men dom två helvetesåren kommer jag aldrig glömma. Tyvärr inte heller min dotter...  

(åklagare): Jag läste någonstans om lagändringar från och med den 1 oktober 2010 som skulle innefatta frågor som dessa. Vet du något om det?

Det stämmer. Jag tog upp det som ett alternativ men återigen kan det vridas och vändas mot mig (och således dottern). Det skulle ju också kunna vara så att den föräldern som inte är misstänkt ändå sätter sig emot att förhör ska hållas så det är nog därför dom oftast väljer en utomstående. Så i vårt fall blev det en jurist från en lokal advokatbyrå som blev särskild företrädare. Dom gör oftast inget specifikt förutom att skriva under papper på att förhör ska få hållas. Jag försökte kontakta henne för att få hjälp med umgänget som dottern mådde så dåligt av, men hon sa att hon inte hade några befogenheter att göra något åt saken. TROTS att det pågick en förundersökning gällande våldtäkt mot barn och min dotter hade vittnat mot sin far så skulle alltså umgänge ändå ske. Idiotiskt. En ändring måste verkligen ske! Så många barn får fara illa innan samhället griper in, och som förälder till ett barn som utsatts för misshandel/övergrepp av sin andre förälder har man inte mycket att säga till om. Umgängesrätten är så otroligt stark.

Hur går det TS? Gäller misshandeln en vårdnadshavare? Hur löser det sig isf med umgänge etc för er del? Jag hjälper dig gärna så långt det går...