Förhör med barn?

Mycket bra poäng tycker jag (trots att jag själv tycker att jag vet mycket om detta, men det kan ju inte TS vara säker på ).

Nej då. Kunde dock inte låta bli att svara TS lite översiktligt eftersom jag förstår att frågorna kan snurra i huvudet så här sent på kvällen.

Kan tillägga att jag inte var med. POlisen hämtade henne på dagis, jag hade ingen aning. Fick veta först efteråt.

Däremot vet jag att man som förälder brukar få vara med om barnet är litet. Förutsatt att man inte är den misstänkte... 

Jepp, precis så gick det till. Kändes förbannat obehagligt när jag först fick veta. Men jag förstod att hade jag fått veta eller kanske till och med åkt dit med henne själv så hade hennes vittnesmål betytt mycket mindre. Nu pratade hon om övergreppen, men det räckte ändå inte till åtal. Hon var "för liten" för att hennes ord skulle betyda något. Dessutom svarade hon "jag vet inte" på många frågor, vem som helst fattar att det var på grund av att hon inte ville prata om det. Hon mår förjävligt av att tänka på vad han gjorde mot henne. Trots det berättade hon relativt detaljerat om övergreppen. Är så stolt över att hon var så modig. Inte alla barn som vågar berätta om sådana traumatiska saker. Det svåra är hennes frågor om varför fadern inte sitter i fängelse "ska inte vuxna som gör barn illa sitta i fängelse?" är en fråga jag ofta får. För barn är allt svart eller vitt. Omöjligt att förklara hur rättsväsendet fungerar när man knappt förstår själv. Dagens Sverige. Barn är rättslösa. Kan till och med ifrågasättas, även fast dom tar modet till sig och vågar berätta. Förjävligt.

Hoppas det går bra för din son TS. Och hoppas verkligen att det leder någonvart. 

Anonym (i samma sits) - Det är tyvärr en väldigt svår fråga att svara på. Direkta vittnen finns knappt aldrig så det står inte och faller på det. Till stor hjälp är det om eventuella skador är dokumenterade på något sätt och om barnet har berättat för någon - gärna i anslutning till att det hänt - kan man höra den personen som vittne också trots att h*n inte bevittnat något direkt. Men den här typen av mål ÄR jättesvåra. Tyvärr.

 

Minomin - Det man gör från åklagarens sida är att gå in med en framställan om särskild företrädare för barn till tingsrätten. Den personen (en jurist) tar då över vårdnadshavarens ställning under/beträffande förundersökningen och polisen kan därmed med dennes godkännande höra barnet utan att vårdnadshavaren tillfrågas. Fullt tillåtet med andra ord och i många fall en nödvändighet för att den här typen av brott överhuvudtaget skall kunna utredas.

Tja, det är givetvis ett olyckligt scenario som skulle kunna inträffa men man försöker givetvis ha koll på vilka tider barnet brukar vara på förskolan så att detta ska undvikas och direkt efter förhöret ska vårdnadshavarna underrättas om att ett sådant har hållits.

Minomin - Självklart är det inget som används "i onödan". Främst av respekt och hänsyn till barnet och vårdnadshavarna men även p g a att det ju kostar samhället pengar (den särskilda företrädaren ska ju ha betalt av statliga medel). Kort sammanfattat används det i de fall där de misstänkte gärningsmannen är vårdnadhavare eller närstående till vårdnadshavaren.

Det finns en särskild lag om särskild företrädare för barn.

Jag fick veta genom dagispersonalen när jag skulle hämta. Hon hade då kommit tillbaka från förhöret men det hela var väldigt snopet. (Fadern som begått övergreppen var vårdnadshavare så jag antar att det var därför dom gjorde så.) Sedan ringde förhörsledaren och berättade. Han bad om ursäkt att han inte ringt tidigare. Dottern var väldigt uppriven efteråt då hon har stora problem att lita på vuxna människor efter det hon varit med om. Det skulle varit skönt av den anledningen att fått veta det lite tidigare så jag hade varit förberedd. Men det gick nog rätt bra ändå. Hon var samtidigt glad eftersom hennes far enligt henne nu skulle "hamna i fängelse för jag har berättat för polisen om vad han gjort".

Komplicerade fall. Men barnens rättigheter kommer i skymundan. Dom har ingen talan. Ingen som tar dom på allvar. Och det är förbannat allvarligt. Det är så många barn som inte vågar berätta. När dom sedan gör det så hjälper det ändå inte. Min dotter har, trots sitt vittnesmål till polis samt till socialen och förskolan, tvingats ha umgänge utan kontaktperson efter det. Det är förjävligt. Detta pågick under två års tid. Jag satte mig emot, men blev stämd på verkställighet gång på gång. Risken med att neka umgänge är att det blir en vårdnadsöverflyttning och det skulle leda till ett helt liv av övergrepp. Det kunde jag inte riskera.

Nu har jag fått ensam vårdnad och umgänget är struket. Dottern har aldrig mått bättre.Även om såren från övergreppen lever kvar. Mardrömmar och annat som förföljer henne genom livet. Men nu är hon åtminstone trygg från sin förövare. Men dom två helvetesåren kommer jag aldrig glömma. Tyvärr inte heller min dotter...