• noraa
    Äldre 19 Aug 13:21
    22545 visningar
    303 svar
    +1
    303
    22545

    Vad prioriterar du, sex eller monogami?

    Jag har diskuterat i ett antal trådar här som har behandlat frågan om monogama relationer med otillräckligt, otillfredsställande och uteblivet sex och det problematiska med att söka sig utanför relationen för sex. I en tråd skrev jag att jag ibland önskar en älskare men att jag inte vill att min kille känner till det. Otrohet, sa många. Usch! Lögn! Svek! Detta trots att jag själv bedömde 'skadeverkningarna' för alla inblandade som mindre av det valet än andra val, exempelvis föreslå en öppen relation eller att bryta upp, all things considered.


    När jag var yngre tänkte jag nog som många här verkar göra: om man har lovat sexuell monogami så ska man hålla det löftet, och om man inte kan hålla ett sådant löfte ska man inte lova det.


    Men jag har blivit äldre, mer erfaren och mer ödmjuk och jag har ändrat mig. Jag har hört mycket om sexlösa relationer, eller relationer där sex handlar om att en ställer upp på sex för att behålla relationen med dess ekonomiska och sociala fördelar. Jag har själv upplevt det. Idag vet jag saker om det orättvisa i att förneka sin partner sex, alternativt ge trist oengagerat sex och ändå bli rasande och känna sig sviken när partnern söker sig någon annanstans.


    Och visst, man bryter ett löfte – uttalat eller outtalat - om sexuell exklusivitet när man går till någon annan för sex men jag tycker att man bryter det när man inte tillfredsställer sin partner sexuellt. Monogami är en del av parrelationens överenskommelse, men det är sex också.


    I en perfekt värld skulle alla innan de gick in i en relation tydligt uttrycka sina sexuella förväntningar och önskemål: Do's and don't's and maybes, must haves, och aldrig i livet, minst fem gånger i veckan annars skaffar jag en älskarinna eller bara på lördagen om du super ner mig och köper rosor. Men det är inte så. I verkligheten går vi in i en relation med en mängd dolda förväntningar och önskningar, inte minst sexuellt. En sådan föreställning är monogami. En annan är sex. Det är rimligt att förvänta sig att en romantisk och sexuell relation ska vara sexuell.

    Etik och moral brukar vara en viktig del av diskussionen kring otrohet, det är fult och fel att bryta ett löfte. Man ser otrohet som ett kontraktsbrott. Men när det gäller kontrakt är det ändå så att om en part bryter sin del i överenskommelsen är inte den andra parten skyldig att hålla sin. Om du smiter undan från det ansvar du har tagit på dig genom att lova monogami,, det vill saga ömsesidigt tillfredsställande sex, kan inte du kräva att den andra parten ska hålla fast vid sitt ansvar, det vill saga att inte ha sex med någon annan.


    Om man gör outtalade antaganden om monogami kan man inte bli upprörd om ens partner gör outtalade antaganden om frekvent och fortsatt sex. Och om man bryter den överenskommelsen har man ingen rätt att agera som den sårade parten om ens partner beslutar sig för att överenskommelsen därför inte gäller längre.


    Vuxenlivet är fullt av komplicerade val, sällan finns en självklar moraliskt riktig väg att gå. Livet är fullt av situationer där vi måste väga olika värderingar mot varandra. I debatten här framkommer ofta ärlighet som ett moraliskt överlägset val som alltid ska prioriteras, det är esset som slår alla andra val och överväganden. Ibland hävdas att trohet och monogami är det enda moraliskt riktiga. Vet ni, jag tycker att det är att trivialisera sex och den vikt som vissa människor lägger vid sex. Jag tycker inte att det är rimligt eller rättvist att människor ska offra sex, sexuell njutning, sexuell experimentlusta, eller chansen att bli begärd, åtrådd och uppfylld bara för att försöka leva upp till andra människors moraliska värderingar som ständigt nedvärderar sex till förmån för ärlighet, familj och monogami. 


    Jag blir faktiskt provocerad av den rättfärdighet med vilken människor som inte är intresserade av sex talar om sina val, sina känslor samtidigt som det man lätt pekar ut dom som prioriterar sexuell njutning som svekfulla lögnare. Det upprätthåller bara en unken sexualmoral där sex är lite fult och skamligt, där fina flickor inte knullar och hederliga män aldrig bedrar även om den sexuella aktiviteten är ett mercyfuck på lördag kväll om han har tur.

  • Svar på tråden Vad prioriterar du, sex eller monogami?
  • sextio­talist
    Äldre 19 Aug 13:44
    #1

    Jag förstår hur du tänker och rent intellektuellt så håller jag med dig, känslomässigt inte (men du vet förnuft och känsla).
    Jag har i mitt förra förhållande ställt upp och exprimenterat, fick höra att min dåvarande killes sexbehov skulle bli tillfredställt, att det var han som satte nivån på sexet. Det var fel på mig som inte alls hade denna lust efter expriment etc
     Det slutade med att jag efter det jag bröt, var en period, inte asexuell, utan så illa som antisexuell, dvs sex gav mig avsmak.

    Min sambo, som jag lever med sedan väldigt lång tid, vet jag uppskattar hellre ett samspel framför rätten till att exprimentera och utveckla sin sexualitet. Han vet min bakgrund och vi att om han driver mig för långt, så kanske han även driver mig ifrån honom.
    Med en annan kvinna kanske hans sexliv skulle se annorlunda ut, men både han och jag älskar varandra, där vi inte är lika, där försöker vi mötas.

    Om han någon gång i framtiden skulle visa att han inte är nöjd, så blir nog valet hans, ha kvar mig eller bryta och leta efter en annan kvinna som kan uppfylla hans önskningar.
    Jag vill inte gå igenom det som jag gjort förut och fortfande krävs det inte mycket för att jag skall "tända av".

    Nu har vi nog ett relativt bra sexliv, vi älskar 2-3 ggr i veckan, när vi är ledig något mer. Ibland har jag ställt upp även om jag inte har velat, men det är inte så ofta.
    Det tog ett tag, men jag kan numera tala om för honom hur jag vill ha det och framför allt, han har aldrig antytt på att det är fel på mig eller min sexlust, utan konstaterat att vi är olika där. Men han brukar säga att han är stolt över mig som har bekämpat så mycket att vi är där vi är idag.
    Och rätt ofta säger han att han tror att vi är unika, han tvivlar på att många i vår ålder och efter så lång tid har det så bra som vi har det.
    Så han är nog rätt nöjd ändå skulle jag tro

  • StinaF­ia
    Äldre 19 Aug 14:27
    #2

    Jag förstår också din tankegång, och jag har också varit inne på samma spår.

    Problemet med ditt resonemang är att du drar paralleller mellan logiska resonemang och känslor. Det går inte att jämföra en parrelation med ett kontrakt. Relationer är samspel. Känslor kan inte styras. Kärlek kan inte framkallas med vilja och inte heller kåthet. Vad de berörda än haft för förväntningar då de gick in i relationen kommer de inte att stämma med verkligheten, helt enkelt därför att verkligheten inte är så enkel som vi gärna tror då vi är förälskade.

    Jag upplever att många människor är inriktade på att finna syndabocken i en relation, men det fungerar inte så. Om jag gör/har "fel" gentemot min partner saknar egentlig betydelse. Det är min parters upplevelse av mitt agerande som kommer att få betydelse i vår relation, och vice versa.

    Var och en kan bara utgå från sig själv. Jobba med sig själv. Fråga sig vem han/hon själv är och vad han/hon själv behöver.
    Då vi ska till att göra oss sårbara inför en annan människa har de flesta av oss en benägenhet att önska en försäkring av något slag. "Om jag börjar älska dig ska du inte se åt andra, för då finns risken att du kommer att älska någon annan mer och då blir jag sårad".
    Kärleken dör, eller åtminstone döljs för oss, samma sekund vi försöker fängsla den! Detsamma kan sägas om åtrå (vilket inte är samma sak som sexlust).

    Jag har i många fall förståelse för de som är otrogna. Det betyder inte att jag rättfärdigar deras handlande, men vad jag tycker har mindre betydelse... Det är vad deras partner tycker som är väsentligt. Jag tycker att alla människor ska ges makt över sina egna val och liv. Det man kan göra är att stå för sina egna val, och att inte kräva av andra att de ska bli mer lika en själv utan istället älska dem just som de är.

  • sextio­talist
    Äldre 19 Aug 14:38
    #3
    StinaFia skrev 2010-08-19 14:27:58 följande:

    Jag förstår också din tankegång, och jag har också varit inne på samma spår.

    Problemet med ditt resonemang är att du drar paralleller mellan logiska resonemang och känslor. Det går inte att jämföra en parrelation med ett kontrakt. Relationer är samspel. Känslor kan inte styras. Kärlek kan inte framkallas med vilja och inte heller kåthet. Vad de berörda än haft för förväntningar då de gick in i relationen kommer de inte att stämma med verkligheten, helt enkelt därför att verkligheten inte är så enkel som vi gärna tror då vi är förälskade.

    Jag upplever att många människor är inriktade på att finna syndabocken i en relation, men det fungerar inte så. Om jag gör/har "fel" gentemot min partner saknar egentlig betydelse. Det är min parters upplevelse av mitt agerande som kommer att få betydelse i vår relation, och vice versa.

    Var och en kan bara utgå från sig själv. Jobba med sig själv. Fråga sig vem han/hon själv är och vad han/hon själv behöver.
    Då vi ska till att göra oss sårbara inför en annan människa har de flesta av oss en benägenhet att önska en försäkring av något slag. "Om jag börjar älska dig ska du inte se åt andra, för då finns risken att du kommer att älska någon annan mer och då blir jag sårad".
    Kärleken dör, eller åtminstone döljs för oss, samma sekund vi försöker fängsla den! Detsamma kan sägas om åtrå (vilket inte är samma sak som sexlust).

    Jag har i många fall förståelse för de som är otrogna. Det betyder inte att jag rättfärdigar deras handlande, men vad jag tycker har mindre betydelse... Det är vad deras partner tycker som är väsentligt. Jag tycker att alla människor ska ges makt över sina egna val och liv. Det man kan göra är att stå för sina egna val, och att inte kräva av andra att de ska bli mer lika en själv utan istället älska dem just som de är.


    Mycket sant, och mycket klokt. Jag litar på att min sambo älskar mig och vill leva med mig, eftersom han ändå är kvar hos mig av fri vilja (och jag kvar hos honom av fri vilja)
  • Anonym (vet)
    Äldre 19 Aug 14:49
    #4

    Jag håller faktiskt precis med dig i det du skriver, TS.

    Men det beror ju också på litegrann. Tex, om den ena parten är väldigt sexuell och den andra inte är det.. hur länge har den andre inte varit det? Är det så jämt? Ofta? Eller är det bara ca ett halvår som den andra parten har haft mindre lust?

    Om det skulle vara så att att den ena helt har tappat sug och lust efter sex, för väldigt lång tid, och inte alls lägger någon möda på att få sin partner att känna sig åtrådd eller att tillfredställa denna partners sexuella behov, ja då har ju denna faktiskt brutit sin del av "kontraktet". Denna borde då inte bli arg för att dennes partner tröttnar på att känna sig värdelös och ful, när denna går till någon annan för att få det han/hon behöver.

    Det blev rörigt nu ser jag, men jag hoppas ni fattar lite hur jag menar ändå Glad 

  • StinaF­ia
    Äldre 19 Aug 15:04
    #5
    Anonym (vet) skrev 2010-08-19 14:49:45 följande:
    Jag håller faktiskt precis med dig i det du skriver, TS.

    Men det beror ju också på litegrann. Tex, om den ena parten är väldigt sexuell och den andra inte är det.. hur länge har den andre inte varit det? Är det så jämt? Ofta? Eller är det bara ca ett halvår som den andra parten har haft mindre lust?

    Om det skulle vara så att att den ena helt har tappat sug och lust efter sex, för väldigt lång tid, och inte alls lägger någon möda på att få sin partner att känna sig åtrådd eller att tillfredställa denna partners sexuella behov, ja då har ju denna faktiskt brutit sin del av "kontraktet". Denna borde då inte bli arg för att dennes partner tröttnar på att känna sig värdelös och ful, när denna går till någon annan för att få det han/hon behöver.

    Det blev rörigt nu ser jag, men jag hoppas ni fattar lite hur jag menar ändå Glad 
    Vilket kontakt, undrar jag...

    I relationer där människor inte tillåts växa i sig själva (de kan vara sexuellt eller asexuellt!) kommer antingen relationen spricka, eller så kommer den att vara olycklig.

    Om det är viktigt för den asexuelle med monogami har denne inte brutit ett kontrakt. Om den med mindre lust känner sig tvingad att framkalla större åtrå till sin partner kommer den åtrå som redan finns istället att minska- precis som kärleken minskar om den älskande känner sig instängd.

    Jag sitter inte inne med svaren, för det går inte att generalisera den här frågan. Det jag kan säga är att om någon går till "någon annan" för att bli bekräftad och slippa "känna sig värdelös och ful" behöver den människan jobba på relationen till sin partner och på sig själv.
    Att vilja ha mer sex än partnern vill ge är ett större problem. Personligen kan jag inte se mig stanna i en relation där skillnaden är för stor, vare sig jag får sex utanför relationen eller ej.

    TS; Du menar på att en parrelation per definition är sexuell, och därför ska innehålla ett visst mått av sex. Hur kan du då se dig stanna i en sexlös relation? Även om du får sex utanför relationen kommer din parrelation vara fortsatt sexlös, och därför inte en parrelation i dina ögon, som jag förstått dig.
  • Anonym (vet)
    Äldre 19 Aug 15:13
    #6
    StinaFia skrev 2010-08-19 15:04:23 följande:
    Vilket kontakt, undrar jag...

    I relationer där människor inte tillåts växa i sig själva (de kan vara sexuellt eller asexuellt!) kommer antingen relationen spricka, eller så kommer den att vara olycklig.

    Om det är viktigt för den asexuelle med monogami har denne inte brutit ett kontrakt. Om den med mindre lust känner sig tvingad att framkalla större åtrå till sin partner kommer den åtrå som redan finns istället att minska- precis som kärleken minskar om den älskande känner sig instängd.

    Jag sitter inte inne med svaren, för det går inte att generalisera den här frågan. Det jag kan säga är att om någon går till "någon annan" för att bli bekräftad och slippa "känna sig värdelös och ful" behöver den människan jobba på relationen till sin partner och på sig själv.
    Att vilja ha mer sex än partnern vill ge är ett större problem. Personligen kan jag inte se mig stanna i en relation där skillnaden är för stor, vare sig jag får sex utanför relationen eller ej.

    TS; Du menar på att en parrelation per definition är sexuell, och därför ska innehålla ett visst mått av sex. Hur kan du då se dig stanna i en sexlös relation? Även om du får sex utanför relationen kommer din parrelation vara fortsatt sexlös, och därför inte en parrelation i dina ögon, som jag förstått dig.
    Ok, I see your point. :)
    Jag kanske var lite otydlig i mitt exempel.. Jag tog nämligen mig själv som ett sådant.

    Då jag och min kille var väldigt sexuellt aktiva båda två när vi träffades, så har jag inte gått in i ett förhållande med falska förväntningar. Han hade mer sexlust än jag i början, och jag tyckte bara det var roligt. Men nu vill han så sällan så att ja, tanken har flugit upp att man kanske ska skaffa en älskare. 

    Enligt mig så har han "lurat" mig in i ett förhållande med falska löften om ett rikt sexliv, vilket han vet är väldigt viktigt för mig då jag aldrig sen jag började ha sex har gått mer än en vecka innan jag har haft sex. Förutom nu, då det kan gå ett par månader emellan.

    Resten av förhållandet funkar ju bra, då vi faktiskt har sex. Sen blir det irriterat o jävligt när vi inte har det. Så vad skulle vara felet med att få sex hos någon annan?

    Jag skulle förstås egentligen inte kunna vara otrogen, då skulle irritationen bli värre eftersom jag skulle ha dåligt samvete.. men rent teoretiskt så borde det inte vara fel...

    Hur ska man kunna veta på förhand att den väldigt sexuelle partnern to be, kommer att bli asexuell inom ett par år?
  • StinaF­ia
    Äldre 19 Aug 15:18
    #7
    Anonym (vet) skrev 2010-08-19 15:13:43 följande:
    Ok, I see your point. :)
    Jag kanske var lite otydlig i mitt exempel.. Jag tog nämligen mig själv som ett sådant.

    Då jag och min kille var väldigt sexuellt aktiva båda två när vi träffades, så har jag inte gått in i ett förhållande med falska förväntningar. Han hade mer sexlust än jag i början, och jag tyckte bara det var roligt. Men nu vill han så sällan så att ja, tanken har flugit upp att man kanske ska skaffa en älskare. 

    Enligt mig så har han "lurat" mig in i ett förhållande med falska löften om ett rikt sexliv, vilket han vet är väldigt viktigt för mig då jag aldrig sen jag började ha sex har gått mer än en vecka innan jag har haft sex. Förutom nu, då det kan gå ett par månader emellan.

    Resten av förhållandet funkar ju bra, då vi faktiskt har sex. Sen blir det irriterat o jävligt när vi inte har det. Så vad skulle vara felet med att få sex hos någon annan?

    Jag skulle förstås egentligen inte kunna vara otrogen, då skulle irritationen bli värre eftersom jag skulle ha dåligt samvete.. men rent teoretiskt så borde det inte vara fel...

    Hur ska man kunna veta på förhand att den väldigt sexuelle partnern to be, kommer att bli asexuell inom ett par år?
    Han har inte lämnat några garantier, för det kan man inte! Kanske har han sagt dig att hans lust är si och så stor osv, men sådant kan ändras på oförutsägbara sätt. I en sund relation möter man motgångar tillsammans.

    Nu låter jag väl präktigare än den präktigaste kossa, men det är jag inte... Snarare lite visare efter vissa erfarenheter.
  • Anonym (?)
    Äldre 19 Aug 16:49
    #8

    Monogami förstås. Vilken dum fråga!

  • Anonym (Hotti­e)
    Äldre 19 Aug 17:02
    #9

    Ja, Noraa, du säger så otroligt mycklet klokt, också i den andra tråden jag följt. Det du skrev, dina oerhört välformulerade och nyanserade inlägg satte ord på mina grumlig känslor som gäckat mig det senate halvåret. Jag orkade, eller vågade inte för den delen reda ut för mig själv hur jag kände inför insikten att "Herregud, jag stod i kyrkan inför Gud och allihop och lovade att vara trogen till döden skiljer oss åt". Hur tänkte jag där?!? Jag måste haft en jävligt bra dag..

    Nu ett par år och ett par barn senare känner jag inte alls samma glöd inför den livslånga monogamin. Det du skrev satte ta mig fan ord på allt, och jag inser hur jag känner och varför. Jag visade till och med tråden för min man, så jävla bra var det.

    Jag har en hög sexuell energi, högre än de flestas inser jag när man diskuterar med människor och här på fl. Eller så är det stora flertalet så otroligt tillrättalagda och tillknäppta. Jag vet inte. Men jag glöder, jag sänder ut nån slags erotisk energi och jag ser direkt vilka som svarar på det. Inte så att jag har sex med dem, inte svar på det sättet, utan vilka som uppfattar den erotiska energin, om jag kan uttrycka mig så. Jävlar alltså, jag hade nästan offrat min vänstra arm för att få ha hämningslöst sex, utan att behöva få hela skuldpakatet på mig. Jag vill ha sex! Med andra män! Jag vill ha villkorslöst, befriande, exploderande sex med någon man bara för att jag vill det, för att jag är så kåt, på just honom, just då. Inte för att det är lördag, för att jag varit sur och vill gottgöra, för att vi borde etc etc. visst har jag sexlust till min man, men det  hade varit ännu mer om jag fick ha sex med andra också. Och jag älskar min man! vi är livspartners. Vi ska och vill leva ihop. Vore det då så jävla konstigt och otänkbart att man fick ta ut svängarna lite på vägen? Om vi ändå ska dela rum på ålderdomshemmet kan vi väl kosta på oss lite frihet innan vi är där?

    Jag lever monogamt idag, men jag är nog ingen monogam. Det skaver, jag får inte plats i den praktiska, men konstruerade normen för monogamin som ju är norm. Men varför är flertalet då otrogna? Om jag ligger i min  säng på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på alla tillfällen jag varit glödande av kåthet och åtrå, men avböjt, sagt nej, klarat att behärska mig till fördel och av artighet till min monogame man, är jag då duktig för att jag varit trogen eller har jag varit otrogen mot mig själv? Faan, jag vill inte behöva initiera en skilsmässa för att jag vill knulla lite fritt. Men ska jag vara otrogen mot mig själv i resten av mitt liv? Jag är 30 nu, jag har ju säkert 40 år av aktivt sexliv kvar. Med en och samma man?!? Jag vet inte hur jag ska tackla detta rent praktiskt. Att behärska sig och vara förnuftig och artig för stunden är väl fint, men när det ses i ett längre perspektiv blir det ett annat mönster coh ett annat perspektiv. Jag vill ha ett fritt, eller iallfall friare förhållande. Vem vet, vi pratar ju iallafall om det, och han förstår hur jag känner och varför, även om han inte delar min uppfattning. Han dömer mig inte för att jag känner såhär. Han är en storsint, fin och ärlig man. Jag älskar honom så mycket. Men jag är så full av extrovert åtrå...

  • rlevit­te
    Äldre 19 Aug 17:03
    #10

    monogami vs sex?  Ingetdera egentligen...  jag prioriterar att kunna ha kärleksrelationer med flera, men huruvida de företräds av det sexuella lämnar jag osagt, det varierar en del från en relation till en annan.

    Mvh,
    Richard ( som inte tycker att frågan är dum ) 

Svar på tråden Vad prioriterar du, sex eller monogami?