• Äldre 21 Aug 13:59
    27541 visningar
    106 svar
    106
    27541

    Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

    Det här kommer bli långt... Tacksam om någon orkar läsa och ge mig råd!


     


    Jag träffade min sambo (måste börja öva på att skriva ex) för två år sedan på internet (ingen dejtsida utan en ren slump) och vi klickade direkt och blev blixtkära. Vi har haft ett underbart förhållande i det stora hela - har alltid kunnat prata om allt, avsluta varandras meningar, haft samma åsikter, värderingar, framtidsplaner. Ett förhållande fullt med passion, skratt och massa kärlek.


    I mars flyttade vi ihop, han bodde ca 10 mil bort och flyttade hem till mig. Lyckan var total förutom att vi båda var arbetslösa. Han hade haft en depression på vintern som var ganska allvarlig, har även haft en sån innan (vad jag vet om iaf, kan varit fler) men nu var allt bra enligt honom.


    Det blev en kämpig tid, jag hade akassa på 6000 kr, han hade inget och levde helt på mig. Under min sambotid fick jag sälja både min bil och släktguld för att vi skulle ha råd med räkningarna. Jag började må väldigt dåligt och det tror jag han också gjorde även om han försökte skaka det av sig med ett "det ordnar sig gumman". Jag tycker inte vi bråkade speciellt mycket, några ggr bara och lite normalt vardagstjafs.


    I april startade vi ett litet hobbyföretag ihop och fick in lite pengar iaf. I maj fick han jobb här och strax efter fick även jag jobb. Detta var såklart en glädje men även en börda eftersom jag skulle få ligga ute med bensinpengar till oss båda, pengar jag inte hade... Men lön skulle ju komma och nu skulle allt ordna sig! Han föreslog att vi skulle börja titta på hus och prata om förlovning.


    Efter 1 vecka på mitt jobb kom jag hem till en väldigt konstig stämning i lägenheten. Och han släppte en bomb, han visste inte längre vad han kände och ville nog göra slut. Jag klappade ihop totalt; grät, bönade och bad på mina bara knän och försökte övertala honom till att försöka igen. Det var ju på väg att lösa sig med allt det jobbiga. Han gick med på det och dagen efter sa han att han var glad att vi hade rensat luften. Vi kom överens om jag skulle gå till en kurator och prata om varför jag mådde så dåligt. Dagarna gick, han sa att han älskade mig mest av allt och allt var precis som vanligt. Vi köpte en ny dator ihop för 10 000 kr och pratade om att resa bort.

    3 veckor senare hände samma sak och denna gången menade han det. Han hade sagt upp sig från sitt jobb samma dag, hittat ett sommarjobb i Kungshamn där hans mamma bor och sa att han inte älskade mig mer. Samma uppslitande scen igen, jag hade dessutom precis fått reda på att jag var gravid och fick berätta detta. Han tog då en kasse med kläder och drog och lämnade mig förkrossad.

    3 dagar senare kom han hem och ville att vi skulle försöka på distans över sommaren. Det bestämde vi och så fick vi se vad som hände med graviditeten. Vi har hörts hela sommaren på tele och sms och han har sagt att allt har känts bättre.

    I tisdags ringde han mig på jobbet och gjorde slut efter 1 veckas tystnad från båda håll pga ett gräl. Han har ordnat bostad i gbg och jobb också och sa att han inte älskar mig, inte bryr sig om mig, inte vill tillbaka. Han anklagade mig för att ljuga om graviditeten, vill göra fadersskapstest och sa väldigt elaka saker. Jag satt helt chockad och förstod inte att detta var MIN emil som ringde och sa allt detta. Han lät som en annan människa. Han sa att han inte hade velat försöka igen men att jag tjatade mig till det, att han beundrade mitt ex som stod ut med mig så länge och att allt är mitt fel.
    Han hävdar att hans kärlek dog för att jag blev en annan när vi flyttade ihop, att jag bara var ledsen hela tiden och att det bara blev värre och värre. Han sa att han börjat fundera på om jag har förställt mig för honom under hela förhållandet och att denna ledsna deppade person var mitt riktiga jag.
    Han förnekar att det finns någon annan, säger att det inte handlar om det alls och att han inte är på det stället alls.

    Jag sitter nu här i vårt gemensamma hem och fattar inget. Vi som har haft det så bra! Vi som har älskat varandra så mycket. Jag som ställt upp så för honom, försörjt honom, köpt bil till honom, fixat jobb åt honom, alltid stöttat honom i allt.

    Nu efteråt har massa lögner krupit fram. Han är skyldig pengar överallt, sin mamma är han skyldig massor, han är skyldig sitt gamla ex pengar, sin bästa vän, sin bror och nu då även mig. Dessutom hade han hamnat hos kronofogden nu igen.
    Han sa upp sig från sitt jobb 10 dagar innan han lämnade mig fast han sa att det var samma dag, kom hem papper på det så det vet jag. Jag konfronterade honom om det i tisdags och han förnekade det igen trots att jag har pappersbevis och har ringt hans chef och frågat. Han gick alltså här hemma och låtsades...
    Pratat med beteendevetare som säger att han kan vara manodepressiv eller ha ngn psykopatisk störning. De kan tydligen stänga av känslor direkt och pendla upp och ner och har nästan alltid ekonomiska problem. De är tydligen också väldigt manipulativa och det är han verkligen, herregud vad han kan snacka...

    Vad har hänt?! Och vem är den här människan?! Det är iaf inte den personen som jag blev kär i för han var snäll, omtänksam och beskyddande. Den här känslokalla varelsen... ja, jag vet inte.

    Hur överlever man?!

  • Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?
  • Äldre 21 Aug 20:21
    #1

    Snälla... någon?

  • Bedan
    Äldre 21 Aug 20:31
    #2

    Jag är ledsen men du får nog acceptera att han aldrig funnits, den killen du trodde han var alltså.
    Jag har själv råkat ut för liknande saker och trott att jag förlorat mitt livs kärlek, men när stormen lagt sig har jag insett att jag bara blivit av med en idiot som aldrig var den jag trodde. Ditt ex låter faktiskt precis som mitt ex! 

  • Äldre 21 Aug 20:34
    #3

    försök umgås med vänner och familj..så man inte tänker å mycket.
    och ja,tur du fick reda på vem han var...

  • Äldre 21 Aug 20:36
    #4

    Jag förstår att du har det jobbigt. Jag förstår verkligen om du mått dåligt under tiden och jag förstår på ett vis även honom för att han drog. jag kan inte och kommer nog aldrig att förstå att ine människor förstår att det är svårt att leva tillsammans även om man är jättekär och det klickar på massa punkter. Det är ju bara en del sedan ska man helt plötsaligt Bo med en människa man knappt känner och då kommer ju alla sidor fram. Har man då ingen ekonomi så är det för mig självklart att det inte funkar. Hur kommer det sig att man står utan inkomst alls och även har så lite som 6000kr? Det är väl helt självklart att han lånat av massa människor om han är utan inkomst och medel?! Han måste väl äta bo och tvätta sig som alla andra? Jag skulle aldrig våga lita på en person som ville flytta ihop med mig om denne inte kunde försörja sig. Det är ju klart att en person i den sitsen måste låtsas att det är bra. Flytta ihop och lyckas i en relation kan man bara om båda har bra fungerande liv utan varandra och vill vara ihop för att det blir ännu bättre då. Sedan fattar jag inte heller jhur man kan köpa en dator för 10000 det första man gör, det är väl att betala skulder och spara till en buffert som bör vara prio ett innan det är dags för dator och barn.

    jag tror att den här killen visst hade känslor för dig men nu står han på egna ben och vill roa sig eftersom ni hade det tungt. En sån person är inget att ha och se nu till att bygga upp dig själv ditt cv och ett kapital för att sedan möta ditt livs kärlek. Jag tror inte ens man kan veta efter två år om det ens är en kärlek man minns efter ett liv.

    Jag menar att vara snäll även om det inte låter så men bölrja i rätt ände tjejen! Vad tycker du är kul? Vad blir du glad av? Har du vänner? Kram från en tant som just nu är inne och nygift med livets säkert tionde kärlek! Och jag är lycklig nu även om jag varit mycket olycklig många gånger i livet så läker tiden sår det lovar jag!

  • Äldre 21 Aug 20:48
    #5
    Bedan: Men hur kan någon låtsas så BRA hela tiden utan att göra ett enda misstag? Jag tänker på alla gånger han har ställt upp för mig, alla gånger när jag legat sjuk och han sprang benen av sig för att ta hand om mig från morgon till kväll... allt sånt kan väl inte ha varit en lögn?

    FannyN: Knappt känner vet jag inte om man kan säga, vi hade varit ihop i nästan 1½ år innan vi flyttade ihop... Jag fattade ju att han hade fått pengar av sin mamma men hade ingen aning om att han hamnat hos kronofogden igen... Vi flyttade ihop för att han ville det, han sa att vi träffades hela tiden ändå och bara längtade efter varandra och då verkade det bara vettigt att bo ihop. Skulle bli billigare för oss båda menade han med tanke på att jag pendlade 20 mil varje helg för att träffa honom för pengar som jag egentligen inte hade...
    Datorn köpte vi då vi båda hade fått jobb och behövde varsin pga företaget (jag hade ingen) men vi skrev den på mig så nu sitter jag med avbetalningen...

    Jag är så förkrossad för jag har inte bara mist min älskling, jag har också mist min bästa vän. Vi hade verkligen ett underbart förhållande, kunde prata om allt, förstod varandra utan ord osv osv... Sen flyttade vi ihop och alla ekonomiska problem hopade sig... och allt brakade åt skogen.

    Det värsta är att JAG kan se att det enbart berodde på ekonomin, vi fick ju t o m gå till ica för att inte slösa bensin... Men HAN kan inte se det utan pratar om att jag fört honom bakom ljuset med min personlighet, att vi inte passar ihop osv.

    Jag vet inte riktigt vad jag tycker är kul längre. Jag har varit så ledsen och orolig så länge och har liksom tappat bort mig själv totalt nu. Jag har vänner som är bra, tyvärr bor de flesta inte nära mig. Men vi pratar på tele och träffas när vi kan.

    Jag vet inte ens vad jag ska göra av mig själv............ :(
  • Bedan
    Äldre 21 Aug 20:56
    #6
    Jacksparrow skrev 2010-08-21 20:48:49 följande:
    Bedan: Men hur kan någon låtsas så BRA hela tiden utan att göra ett enda misstag? Jag tänker på alla gånger han har ställt upp för mig, alla gånger när jag legat sjuk och han sprang benen av sig för att ta hand om mig från morgon till kväll... allt sånt kan väl inte ha varit en lögn?

    FannyN: Knappt känner vet jag inte om man kan säga, vi hade varit ihop i nästan 1½ år innan vi flyttade ihop... Jag fattade ju att han hade fått pengar av sin mamma men hade ingen aning om att han hamnat hos kronofogden igen... Vi flyttade ihop för att han ville det, han sa att vi träffades hela tiden ändå och bara längtade efter varandra och då verkade det bara vettigt att bo ihop. Skulle bli billigare för oss båda menade han med tanke på att jag pendlade 20 mil varje helg för att träffa honom för pengar som jag egentligen inte hade...
    Datorn köpte vi då vi båda hade fått jobb och behövde varsin pga företaget (jag hade ingen) men vi skrev den på mig så nu sitter jag med avbetalningen...

    Jag är så förkrossad för jag har inte bara mist min älskling, jag har också mist min bästa vän. Vi hade verkligen ett underbart förhållande, kunde prata om allt, förstod varandra utan ord osv osv... Sen flyttade vi ihop och alla ekonomiska problem hopade sig... och allt brakade åt skogen.

    Det värsta är att JAG kan se att det enbart berodde på ekonomin, vi fick ju t o m gå till ica för att inte slösa bensin... Men HAN kan inte se det utan pratar om att jag fört honom bakom ljuset med min personlighet, att vi inte passar ihop osv.

    Jag vet inte riktigt vad jag tycker är kul längre. Jag har varit så ledsen och orolig så länge och har liksom tappat bort mig själv totalt nu. Jag har vänner som är bra, tyvärr bor de flesta inte nära mig. Men vi pratar på tele och träffas när vi kan.

    Jag vet inte ens vad jag ska göra av mig själv............ :(
    Jag vet inte hur man lyckas med vad han gjort, jag har då aldrig testat! Men jag har varit utsatt för det. Säkerligen har han känslor för dig, men det räcker inte. Jag menar, han säger att du fört honom bakom ljuset med din personlighet som om du skulle ha aktivt försökt låtsas som att du var någon annan. Det säger iaf mig att han själv har dolt saker för dig. Som man känner sig själv känner man andra... tror man. Ifall man tror att andra för en bakom ljuset beror det på att man för andra bakom ljuset och man tror att alla är likadana som en själv!
  • Äldre 21 Aug 21:00
    #7

    Jag tror också att det är ekonomin. jag är en otroligt glad och sprallig människa men när det gäller pengar vill jag ha full koll och mår fysiskt dåligt för att inte tala om psykiskt när jag känner att det svajjar. Okej nu förstår jag om datorn, jag menade bara att det är ju inte säkert att jobb är för evigt så att man bör fortsätta snåla till man känner att det bär. Det där att du har lurat honom med din personlighet låter stört. Alla tänkbara personligheter kan deppa ihop om yttre faktorer oroar och att det faktiskt inte funkar. Jag tycker också han verkar usel i matte om han trodde det skulle bli billigare att försörja hela honom än en saftig bensinräkning. Innan ni flyttade ihop så hankade du dig väl fram och sedan när han flytttade det in så räckte det väl inte helt enkelt och jag tycker det brister i empati att inte fatta det. Dessutom om man älskar någom på riktigt så stöttar man vid sorg och oro och inte försvinner. Du älskar en kille som du trodde fanns,troligtvis så finns han inte på riktigt.
    Det är tid som behövs. och mat sömn och rutiner. Motion och umgänge med bra vänner. Djur hjälper många att läka själsligt och roliga böcker och filmer. Kram!

  • Äldre 21 Aug 21:36
    #8
    Bedan: Ja så känner jag också. Han hävdar att jag har ändrats - men är det ngn som gjort det så är det han. Jag fattar inte vart den Emil som jag blev kär i har tagit vägen. Han fanns där tills vi flyttade ihop och sedan ändrades han sakta men säkert, sånt som jag har kommit på nu efteråt som jag inte riktigt såg då. Jag förstår bara inte vart den underbara omtänksamma beskyddande mannen tog vägen. Han är inte kvar iaf... om han ens har funnits, det vet jag ju inte...

    FannyN: Samma här, jag mår jättedåligt om jag inte har pengar eller koll på ekonomin. Och det har han alltid vetat om men aldrig fått uppleva förrän vi flyttade ihop. Minns att jag grät hemma i princip varje dag under maj månad för jag var så orolig plus att jag fick ge honom bensinpengar så att han kunde ta sig till sitt nya jobb. Han tröstade mig de första dagarna, sen sa han att det inte var någon idé och att det inte hjälpte att han tröstade mig. Och så hans eviga "det ordnar sig gumman". Klart det gör när någon annan ordnar det...
    Jag minns att jag reagerade när han sa så om gråtandet för det var så olikt honom. Jag liksom hajade till och kom av mig bara för jag blev så förvånad. Han har varit oerhört omtänksam under hela vårt förhållande innan, t ex hållt varm hand på min mage vid mensvärk, plockat blommor när vi varit ute med hunden, gett mig överraskningar, tröstat mig och lugnat mig om ngt varit fel... Så vart den här plötsliga kylan och brist på emati kom ifrån, det fattar jag inte. Eller så har han nu visat sitt rätta jag. Det plågar mig något oerhört - har han ändrats till det sämre eller har han varit sådan hela tiden och bara lyckats dölja det? Den frågan mal runt i huvudet hela tiden.

    Jag känner mig ganska ensam just nu, alla vänner som bor här omkring har sambo, man och/eller barn och är upptagna för det mesta så jag har ingen att umgås med direkt. Men jag har hunden, tack och lov...
  • Bedan
    Äldre 21 Aug 21:43
    #9
    Jacksparrow skrev 2010-08-21 21:36:01 följande:
    Bedan: Ja så känner jag också. Han hävdar att jag har ändrats - men är det ngn som gjort det så är det han. Jag fattar inte vart den Emil som jag blev kär i har tagit vägen. Han fanns där tills vi flyttade ihop och sedan ändrades han sakta men säkert, sånt som jag har kommit på nu efteråt som jag inte riktigt såg då. Jag förstår bara inte vart den underbara omtänksamma beskyddande mannen tog vägen. Han är inte kvar iaf... om han ens har funnits, det vet jag ju inte...
    Visst känns det för jävligt men vad ska man göra? Jag vet inte hur många dagar och nätter jag gråtit tills jag kräkts över killar som jag insett inte fanns på riktigt, som var så fina, snälla och omtänksamma från början men som sen började förändras till de värsta idioter jag någonsin träffat. Man undrar var de fina underbara tog vägen när monstren som säger elaka saker tar över.
    Men nu har jag iaf världens finaste sambo sen 1,5 år tillbaka, vi har varit ihop i över 2 år. Kanske hade jag inte uppskattat alla hans goda kvaliteter om jag inte gått igenom skit innan. Då hade jag kanske trott att gräset var grönare på andra sidan.
  • Kvinna­30
    Äldre 22 Aug 15:22
    #10

    Det var precis som om jag läste ur mitt egna liv, när jag läste det du skrivit.
    Håller på och går igenom samma sak som du.
    Vi hade också ett underbart förhållande och vi flyttade ihop i min lägenhet.
    Vi hade dock bägge jobb och jag har bra ekonomi.
    Vi hade det jättebra i ett och etthalvt år, han friade och vi förlovade oss, pratade barn och gick på husvisningar.
    Han åt medicin för sin ångest och depression och jag började också med tabletter för min ångest och oro.
    Men sedan började han förändras. Han fick vänner och var ute och festade, han började träna mycket och träffa folk.
    En dag så glömde han att logga ut ur sin Facebook och då fick jag läsa det han skrivit om mig.
    Att jag var ointelligent, inte skulle bli en bra mamma till hans barn, att jag inte var som alla andra och att han planerat en separation i flera månader. Konfronterade honom och han flyttade till sina föräldrar.
    Gav dock honom tid, i sju månader, för att bestämma sig vad han kände.
    Igår hämtade han äntligen sina saker.
    Detta är inte min Mikael. Detta är någon helt annan. Detta är inte mannen jag förälskade mig i.
    Jag tror på att han har en psykisk störning, han kommer alltid att äta sina mediciner, han kan stänga av sina känslor och bli någon helt annan. Han kommer aldrig att kunna ha ett normalt förhållande och känna kärlek, för att han har ingen aning om vad det är.
    Det kommer att ta tid att komma över allt, men jag är inte nedslagen. Tårar är bra för att rensa, men inte hur mycket som helst. Det är det inte värt.
    För att inte känna mig så ensam, har mina vänner och min familj tagit sig tid för att finnas där för mig. Att prata om det hjälper, min mamma och pappa är helt gudomliga när det gäller relationer, trohet och ärlighet. Att kramas med vänner är det bästa som finns. Jag har även börjat ta mitt körkort, för att skringra tankarna.
    Det du måste tänka på är att du duger som du är! Du är bäst och låt aldrig en man låta dig tro något annat.

Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?