• Äldre 21 Aug 13:59
    27537 visningar
    106 svar
    106
    27537

    Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

    Det här kommer bli långt... Tacksam om någon orkar läsa och ge mig råd!


     


    Jag träffade min sambo (måste börja öva på att skriva ex) för två år sedan på internet (ingen dejtsida utan en ren slump) och vi klickade direkt och blev blixtkära. Vi har haft ett underbart förhållande i det stora hela - har alltid kunnat prata om allt, avsluta varandras meningar, haft samma åsikter, värderingar, framtidsplaner. Ett förhållande fullt med passion, skratt och massa kärlek.


    I mars flyttade vi ihop, han bodde ca 10 mil bort och flyttade hem till mig. Lyckan var total förutom att vi båda var arbetslösa. Han hade haft en depression på vintern som var ganska allvarlig, har även haft en sån innan (vad jag vet om iaf, kan varit fler) men nu var allt bra enligt honom.


    Det blev en kämpig tid, jag hade akassa på 6000 kr, han hade inget och levde helt på mig. Under min sambotid fick jag sälja både min bil och släktguld för att vi skulle ha råd med räkningarna. Jag började må väldigt dåligt och det tror jag han också gjorde även om han försökte skaka det av sig med ett "det ordnar sig gumman". Jag tycker inte vi bråkade speciellt mycket, några ggr bara och lite normalt vardagstjafs.


    I april startade vi ett litet hobbyföretag ihop och fick in lite pengar iaf. I maj fick han jobb här och strax efter fick även jag jobb. Detta var såklart en glädje men även en börda eftersom jag skulle få ligga ute med bensinpengar till oss båda, pengar jag inte hade... Men lön skulle ju komma och nu skulle allt ordna sig! Han föreslog att vi skulle börja titta på hus och prata om förlovning.


    Efter 1 vecka på mitt jobb kom jag hem till en väldigt konstig stämning i lägenheten. Och han släppte en bomb, han visste inte längre vad han kände och ville nog göra slut. Jag klappade ihop totalt; grät, bönade och bad på mina bara knän och försökte övertala honom till att försöka igen. Det var ju på väg att lösa sig med allt det jobbiga. Han gick med på det och dagen efter sa han att han var glad att vi hade rensat luften. Vi kom överens om jag skulle gå till en kurator och prata om varför jag mådde så dåligt. Dagarna gick, han sa att han älskade mig mest av allt och allt var precis som vanligt. Vi köpte en ny dator ihop för 10 000 kr och pratade om att resa bort.

    3 veckor senare hände samma sak och denna gången menade han det. Han hade sagt upp sig från sitt jobb samma dag, hittat ett sommarjobb i Kungshamn där hans mamma bor och sa att han inte älskade mig mer. Samma uppslitande scen igen, jag hade dessutom precis fått reda på att jag var gravid och fick berätta detta. Han tog då en kasse med kläder och drog och lämnade mig förkrossad.

    3 dagar senare kom han hem och ville att vi skulle försöka på distans över sommaren. Det bestämde vi och så fick vi se vad som hände med graviditeten. Vi har hörts hela sommaren på tele och sms och han har sagt att allt har känts bättre.

    I tisdags ringde han mig på jobbet och gjorde slut efter 1 veckas tystnad från båda håll pga ett gräl. Han har ordnat bostad i gbg och jobb också och sa att han inte älskar mig, inte bryr sig om mig, inte vill tillbaka. Han anklagade mig för att ljuga om graviditeten, vill göra fadersskapstest och sa väldigt elaka saker. Jag satt helt chockad och förstod inte att detta var MIN emil som ringde och sa allt detta. Han lät som en annan människa. Han sa att han inte hade velat försöka igen men att jag tjatade mig till det, att han beundrade mitt ex som stod ut med mig så länge och att allt är mitt fel.
    Han hävdar att hans kärlek dog för att jag blev en annan när vi flyttade ihop, att jag bara var ledsen hela tiden och att det bara blev värre och värre. Han sa att han börjat fundera på om jag har förställt mig för honom under hela förhållandet och att denna ledsna deppade person var mitt riktiga jag.
    Han förnekar att det finns någon annan, säger att det inte handlar om det alls och att han inte är på det stället alls.

    Jag sitter nu här i vårt gemensamma hem och fattar inget. Vi som har haft det så bra! Vi som har älskat varandra så mycket. Jag som ställt upp så för honom, försörjt honom, köpt bil till honom, fixat jobb åt honom, alltid stöttat honom i allt.

    Nu efteråt har massa lögner krupit fram. Han är skyldig pengar överallt, sin mamma är han skyldig massor, han är skyldig sitt gamla ex pengar, sin bästa vän, sin bror och nu då även mig. Dessutom hade han hamnat hos kronofogden nu igen.
    Han sa upp sig från sitt jobb 10 dagar innan han lämnade mig fast han sa att det var samma dag, kom hem papper på det så det vet jag. Jag konfronterade honom om det i tisdags och han förnekade det igen trots att jag har pappersbevis och har ringt hans chef och frågat. Han gick alltså här hemma och låtsades...
    Pratat med beteendevetare som säger att han kan vara manodepressiv eller ha ngn psykopatisk störning. De kan tydligen stänga av känslor direkt och pendla upp och ner och har nästan alltid ekonomiska problem. De är tydligen också väldigt manipulativa och det är han verkligen, herregud vad han kan snacka...

    Vad har hänt?! Och vem är den här människan?! Det är iaf inte den personen som jag blev kär i för han var snäll, omtänksam och beskyddande. Den här känslokalla varelsen... ja, jag vet inte.

    Hur överlever man?!

  • Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?
  • Äldre 21 Aug 20:21
    #1

    Snälla... någon?

  • Äldre 21 Aug 20:48
    #5
    Bedan: Men hur kan någon låtsas så BRA hela tiden utan att göra ett enda misstag? Jag tänker på alla gånger han har ställt upp för mig, alla gånger när jag legat sjuk och han sprang benen av sig för att ta hand om mig från morgon till kväll... allt sånt kan väl inte ha varit en lögn?

    FannyN: Knappt känner vet jag inte om man kan säga, vi hade varit ihop i nästan 1½ år innan vi flyttade ihop... Jag fattade ju att han hade fått pengar av sin mamma men hade ingen aning om att han hamnat hos kronofogden igen... Vi flyttade ihop för att han ville det, han sa att vi träffades hela tiden ändå och bara längtade efter varandra och då verkade det bara vettigt att bo ihop. Skulle bli billigare för oss båda menade han med tanke på att jag pendlade 20 mil varje helg för att träffa honom för pengar som jag egentligen inte hade...
    Datorn köpte vi då vi båda hade fått jobb och behövde varsin pga företaget (jag hade ingen) men vi skrev den på mig så nu sitter jag med avbetalningen...

    Jag är så förkrossad för jag har inte bara mist min älskling, jag har också mist min bästa vän. Vi hade verkligen ett underbart förhållande, kunde prata om allt, förstod varandra utan ord osv osv... Sen flyttade vi ihop och alla ekonomiska problem hopade sig... och allt brakade åt skogen.

    Det värsta är att JAG kan se att det enbart berodde på ekonomin, vi fick ju t o m gå till ica för att inte slösa bensin... Men HAN kan inte se det utan pratar om att jag fört honom bakom ljuset med min personlighet, att vi inte passar ihop osv.

    Jag vet inte riktigt vad jag tycker är kul längre. Jag har varit så ledsen och orolig så länge och har liksom tappat bort mig själv totalt nu. Jag har vänner som är bra, tyvärr bor de flesta inte nära mig. Men vi pratar på tele och träffas när vi kan.

    Jag vet inte ens vad jag ska göra av mig själv............ :(
  • Äldre 21 Aug 21:36
    #8
    Bedan: Ja så känner jag också. Han hävdar att jag har ändrats - men är det ngn som gjort det så är det han. Jag fattar inte vart den Emil som jag blev kär i har tagit vägen. Han fanns där tills vi flyttade ihop och sedan ändrades han sakta men säkert, sånt som jag har kommit på nu efteråt som jag inte riktigt såg då. Jag förstår bara inte vart den underbara omtänksamma beskyddande mannen tog vägen. Han är inte kvar iaf... om han ens har funnits, det vet jag ju inte...

    FannyN: Samma här, jag mår jättedåligt om jag inte har pengar eller koll på ekonomin. Och det har han alltid vetat om men aldrig fått uppleva förrän vi flyttade ihop. Minns att jag grät hemma i princip varje dag under maj månad för jag var så orolig plus att jag fick ge honom bensinpengar så att han kunde ta sig till sitt nya jobb. Han tröstade mig de första dagarna, sen sa han att det inte var någon idé och att det inte hjälpte att han tröstade mig. Och så hans eviga "det ordnar sig gumman". Klart det gör när någon annan ordnar det...
    Jag minns att jag reagerade när han sa så om gråtandet för det var så olikt honom. Jag liksom hajade till och kom av mig bara för jag blev så förvånad. Han har varit oerhört omtänksam under hela vårt förhållande innan, t ex hållt varm hand på min mage vid mensvärk, plockat blommor när vi varit ute med hunden, gett mig överraskningar, tröstat mig och lugnat mig om ngt varit fel... Så vart den här plötsliga kylan och brist på emati kom ifrån, det fattar jag inte. Eller så har han nu visat sitt rätta jag. Det plågar mig något oerhört - har han ändrats till det sämre eller har han varit sådan hela tiden och bara lyckats dölja det? Den frågan mal runt i huvudet hela tiden.

    Jag känner mig ganska ensam just nu, alla vänner som bor här omkring har sambo, man och/eller barn och är upptagna för det mesta så jag har ingen att umgås med direkt. Men jag har hunden, tack och lov...
  • Äldre 22 Aug 20:37
    #11

    Bedan: Men hur gick du vidare? Bara tanken på att träffa nån annan gör mig illamående. Och hur ska man kunna lita på någon när ens sambo har gjort såhär mot en?

    Kvinna30: Är det vanligt att killar har någon slags störning? Trodde jag var ensam om att uppleva det så men det är man tydligen inte. Men kuratorn som jag pratade med precis efter att han stack sa att jag förmodligen bara vill ha en diagnos på honom för att jag vill att han ska vara sjuk och inte bara en skitstövel som har lurat mig...

  • Äldre 25 Aug 12:28
    #13

    Ja det kanske är så... jag undrar bara hur jag ska kunna lita på någon när mannen som pratar om hus och förlovning bara kan säga att han inte älskar mig mer och vill göra slut. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen, att känna hur hela ens värld och framtid bara rycks under fötterna på en... Men det är väl en senare fråga.

    Just nu grubblar jag mest på hur jag ska överleva. Jag saknar honom så det gör ont i kroppen :( Jag undrar så vad han gör, vart han bor, hur han mår, om han saknar mig något osv osv. Det värsta är väl att det är tankar som jag inte har rätt till längre. Han är inte längre min att bry mig om...

    ... och ändå har jag något slags hopp om att han ska inse vad han har mist. Man hör ju om sånt ibland, att folk hittar tillbaka... eller är det bara dumt att hoppas??

  • Äldre 26 Aug 19:54
    #17

    Kvinna30: Jag tänker som du, att han säkert inte ens tänker på mig. Jag målar upp skräckbilder i huvudet av honom med andra tjejer och det slutar varje gång med att jag måste gå och kräkas. Vet att han har använt sig av "tröstsex" efter tidigare förhållanden så vem vet, han kanske redan har gjort det... Jag hoppas bara att han mår så dåligt som alla säger att de tror han gör, då finns det ju iaf en chans att han har fullt upp med sig själv...

    Jag tänker hela tiden att jag vill ha honom tillbaka men du har givetvis rätt, man kanske skulle gå omkring och vara nervös hela tiden över att det skulle hända igen. Jag vet inte. Just nu känns det som om det skulle vara värt det bara för att få honom tillbaka... Men hur ska det gå till när vi är 20 mil ifrån varandra och inte hörs liksom... :(

    Tack anonym för dina fina ord!

  • Äldre 3 Sep 12:43
    #18

    Det har blivit ännu värre. Han telefonterrade mig förra veckan, jag svarade inte för jag kände att jag inte orkade. I tisdags fick jag ett sms där det stod att antingen så pratade jag med honom eller så skulle han polisanmäla mig för att jag har hans saker. Så då fick jag ju prata med honom...

    Han var väldigt aggressiv och vräkte ur sig både det ena och det andra. Bl a sa han att trots att han inte äger ngt nu så är han ändå lyckligare nu än under våra år tillsammans. Han sa att han inte saknade mig eller vårt förhållande alls, att han hade släppt det och gått vidare och att jag borde göra detsamma. Han förnekar fortfarande att det handlar om ngn annan. Han hade inga pengar att ge mig eftersom allt har gått till kronofogden. Han stod ute och pratade och sa att han skulle gå in till sin kompis där han ska vara inneboende i gbg.

    Fick en underlig känsla vid datorn och gick in på sidan där vi träffades. Han hade blockat mig så jag skapade en fejkidentitet och gick in. I hans gb hade han skrivit till en gammal tjejkompis att han skulle börja jobba i en matbutik i Skövde på ons, alltså i förrgår. HAN HAR ALLTSÅ GÅTT TILLBAKA TILL DET JOBBET JAG FIXADE ÅT HONOM I SKÖVDE OCH BOR DÄR MEDAN HAN INFÖR MIG LÅTSAS SOM ATT HAN BOR OCH JOBBAR I GBG!!!

    Vad gör man? Konfronterar? Jag känner mig så himla lite värd för honon, här går jag med hans barn i magen och har gjort allt för honom och lite till och jag får inte ens en gnutta sanning tillbaka...

    Vad gör man??!!

  • Äldre 4 Sep 14:17
    #20

    Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare. Jag saknar den personen han var innan för vi hade det så jävla bra. Nu, med alla lögner som kommer upp till ytan, undrar jag om den personen någonsin har funnits eller om hela förhållandet varit en lögn.


     


    Har gått hos en psykolog två ggr nu som tycker det låter som att han mår väldigt dåligt, förmodligen är han även sjuk.


     


    Känns som ett stort trauma och jag känner mig som förloraren. Han har valt att gå, är lyckligare utan mig och har släppt allt, säger att han inte ens tänker på oss eller det som varit. Jag sitter här och sörjer medan han tydligen mår bättre utan mig. Jag känner mig verkligen som en looser... :(

  • Äldre 5 Sep 14:51
    #22

    Jag hoppas också det. Jag fattar inte hur man kan slänga bort ngt så bra som vi hade. En idé som vuxit fram i huvudet är iaf att se väldigt bra ut när vi ses, förr eller senare måste vi ju lösa allt med saker och pengar. Sen han stack har jag gått ner 12 kg, förvandlat mitt långa raka hår till hollywoodlockar och bytt ut min garderob totalt. Kanske är en barnslig tanke men jag vill verkligen att han ska tycka att jag ser bra ut och jag hoppas att det sticker honom i hjärtat.
    Även om jag gråter på insidan så behöver han ju inte se det...

    Just nu har jag väldigt svårt att komma ut spiralen med negativa tankar. Jag tänker saker som "jag kommer aldrig träffa någon som ser så bra ut som han gör, som är så manlig som han är, som jag kan prata med om allt" osv osv. Hur bryter man sånt?

    Jättetacksam för åsikter och tips!!

Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?