Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Bedan: Men hur kan någon låtsas så BRA hela tiden utan att göra ett enda misstag? Jag tänker på alla gånger han har ställt upp för mig, alla gånger när jag legat sjuk och han sprang benen av sig för att ta hand om mig från morgon till kväll... allt sånt kan väl inte ha varit en lögn?

FannyN: Knappt känner vet jag inte om man kan säga, vi hade varit ihop i nästan 1½ år innan vi flyttade ihop... Jag fattade ju att han hade fått pengar av sin mamma men hade ingen aning om att han hamnat hos kronofogden igen... Vi flyttade ihop för att han ville det, han sa att vi träffades hela tiden ändå och bara längtade efter varandra och då verkade det bara vettigt att bo ihop. Skulle bli billigare för oss båda menade han med tanke på att jag pendlade 20 mil varje helg för att träffa honom för pengar som jag egentligen inte hade...
Datorn köpte vi då vi båda hade fått jobb och behövde varsin pga företaget (jag hade ingen) men vi skrev den på mig så nu sitter jag med avbetalningen...

Jag är så förkrossad för jag har inte bara mist min älskling, jag har också mist min bästa vän. Vi hade verkligen ett underbart förhållande, kunde prata om allt, förstod varandra utan ord osv osv... Sen flyttade vi ihop och alla ekonomiska problem hopade sig... och allt brakade åt skogen.

Det värsta är att JAG kan se att det enbart berodde på ekonomin, vi fick ju t o m gå till ica för att inte slösa bensin... Men HAN kan inte se det utan pratar om att jag fört honom bakom ljuset med min personlighet, att vi inte passar ihop osv.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker är kul längre. Jag har varit så ledsen och orolig så länge och har liksom tappat bort mig själv totalt nu. Jag har vänner som är bra, tyvärr bor de flesta inte nära mig. Men vi pratar på tele och träffas när vi kan.

Jag vet inte ens vad jag ska göra av mig själv............ :(

Bedan: Ja så känner jag också. Han hävdar att jag har ändrats - men är det ngn som gjort det så är det han. Jag fattar inte vart den Emil som jag blev kär i har tagit vägen. Han fanns där tills vi flyttade ihop och sedan ändrades han sakta men säkert, sånt som jag har kommit på nu efteråt som jag inte riktigt såg då. Jag förstår bara inte vart den underbara omtänksamma beskyddande mannen tog vägen. Han är inte kvar iaf... om han ens har funnits, det vet jag ju inte...

Bedan: Men hur gick du vidare? Bara tanken på att träffa nån annan gör mig illamående. Och hur ska man kunna lita på någon när ens sambo har gjort såhär mot en?

Kvinna30: Är det vanligt att killar har någon slags störning? Trodde jag var ensam om att uppleva det så men det är man tydligen inte. Men kuratorn som jag pratade med precis efter att han stack sa att jag förmodligen bara vill ha en diagnos på honom för att jag vill att han ska vara sjuk och inte bara en skitstövel som har lurat mig...

Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare. Jag saknar den personen han var innan för vi hade det så jävla bra. Nu, med alla lögner som kommer upp till ytan, undrar jag om den personen någonsin har funnits eller om hela förhållandet varit en lögn.

 

Har gått hos en psykolog två ggr nu som tycker det låter som att han mår väldigt dåligt, förmodligen är han även sjuk.

 

Känns som ett stort trauma och jag känner mig som förloraren. Han har valt att gå, är lyckligare utan mig och har släppt allt, säger att han inte ens tänker på oss eller det som varit. Jag sitter här och sörjer medan han tydligen mår bättre utan mig. Jag känner mig verkligen som en looser... :(

Det är det som är så svårt, att bli arg. När min psykolog säger att han tror att Emil är sjuk, att kärlek inte fungerar så, att känslor inte kan försvinna för en normal person på 6 veckor, att han tror att Emil fortfarande har känslor - då blir det så jäkla svårt att bli arg, jag blir mer ledsen...

Men självklart har du rätt och jag vet ju rent logiskt att man inte har rätt att bete sig som en elak idiot även om man är sjuk eller mår dåligt.

Jag fattar bara inte hur han lyckades lura mig i 2 år. Jag anser själv att jag är människokännare men känslor lurar väl huvudet kanske.

Jag sörjer bara den personen han var så himla mkt!! Igår var en kollegas man sjuk och hon gick och handlade små presenter till honom på lunchen. Då började jag tänka på ett minne, i feb ca en månad innan vi flyttade ihop fick jag influensa när jag var hos honom och blev liggande där i 10 dagar med nästan 40 graders feber. Emil sprang benen av sig från morgon till kväll; blötte handdukar och la dem på min pappa, lagade alla mina favoriträtter, åkte till ica varje dag och köpte nallebjörnschoklad till mig - en chokladkaka med nytt tryck för varje dag jag var sjuk. Gud vad jag saknar den människan... :(

Anonym (håll ut syster) Tack för din berättelse, sånt hjälper faktiskt lite att höra just nu. Man får ett slags bevis för att det finns ett liv efter dumpningen. Men hur hanterade du tillitsfrågan när din nuvarande dök upp?? Sånt funderar jag mkt på nu, hur man ska våga släppa in någon igen när man har blivit så sviken...

Bedan: Tack för att du tar dig tid och svarar! Usch, vilken berättelse!! Men det är lite så som jag känner nu också, jag trodde verkligen att Emil var en underbar fantastisk kille och det kanske han var också, jag vet inte. Men något har uppenbarligen hänt och den personen jag ser nu är bara otäck och skrämmande och äcklig. Och det är kanske det man behöver få in i skallen - att den underbara personen man älskade inte längre finns?

Jo det kan du ha rätt i. Jag är mest ledsen fortfarande även om små glimtar av ilska kan bubbla upp. Varför vill han inte ha känslor tror du?

Låter lite som Emil faktiskt, hans pappa stack när han var 1 och hans mamma har haft karl efter karl och stuckit så fort det blivit bråk. Och han har också ett liv på nätet, sitter och spelar EVE i flera timmar om dagen och kallar det folket där för vänner...

Ja det kan ju vara så förstås men han beter sig så himla konstigt, min psykolog tyckte det ringde varningsklockor hela tiden när jag berättade. Men man vet ju aldrig, Emil kanske är frisk och bara har kommit på som du säger att han vill vara singel. Tråkigt bara att komma på det efter två år när man gjort upp massa framtidsplaner kan jag känna... Men vad tror du baserat på det du läst?? Sjuk/mår dåligt eller bara kommit på att han vill vara singel?

Ja det där är också lite lustigt, det gick bra under hela sommaren egentligen, han hörde av sig varje dag flera ggr, sa att allt kändes bättre osv. Men så i samband med att hans sommaranställning tog slut så ville han göra slut. Nu i efterhand hävdar han att det var jag som tjatade mig till att vi skulle testa distans och att han egentligen inte ville det... Han vet nog inte själv som händer eller vad han vill... Det som talar för att han inte har träffat nån är dels för att han säger det men också för att han vill ju att jag ska komma över honom. Då hade det ju bara varit att säga det så hade jag lämnat honom ifred totalt. Istället säger han att han inte ens gjort ngt med ngn annan, att han "inte är där" vad det nu betyder. Plus att han är online väldigt mkt, även på helgerna. Det är man ju inte om man precis träffat någon.