Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Åh jag har varit med om detta! För många år sen, men faaan vad ont det gjorde!

Vi träffades utomlands och var tillsammans i fyra månader tills vi båda åkte hem till våra respektive hemländer. (Han var amerikan) Vi fortsatte att ha ett distansförhållande och han båre skrev och ringde hela tiden. Brev som dröp av sirap och stora löften. Vi skulle vara tillsammans för evigt. Jag var ung och lycklig. Han var min första riktiga pojkvän.

Sen efter tre månader kom han för att bo hos mig. Vi var enormt lyckliga ett tag, då han helt plötsligt började tvivla på sina känslor. Jag blev ju skitledsen, men försökte acceptera läget när han ville ta en paus och åka hem. Två dar efteråt ringde han från USA och sa att han gjort sitt livs misstag och älskade mig och ville att jag skulle komma dit. Jag jobbade ihop pengar hela sommaren, han ringde skrev och var jätteförälskad. Jag trodde att han hade rett ut sina känslor och litade på honom.

Jag bodde i USA hos honom ett halvår. Det var både fint och hemskt. Han var öm och underbar, men vissa dagar kunde han bli kall och tvivla på allt. Jag trodde att det var mitt fel. Tillslut sa jag att jag skulle åka hem och återuppta mina studier. Jag sa att vi kunde ha ett distansförhållande tills han var säker på vad han ville. Om han följde med mig till Sverige så skulle han inte få åka tillbaka hem - då skulle jag göra slut för gott.

Vad tror du hände? Han följde med mig. Efter två månader började han vela igen, och jag slängde ut honom.
Dan innan hade han friat, dan efter ville han pröva på att bo själv....

Jag visste aldrig var jag hade honom, och han fick mig att tro att det var mitt fel. Fråga mig inte hur, för det var aldrig nåt han sa rakt ut. Han knäckte min självkänsla.

Han var otroligt öm och kärleksfull mellan varven, så jag upplevde att den ömma sidan var hans riktiga jag.

Efter att det tagit slut har han kontaktat mig ett flertal gånger under åren. Sagt att han ångrar sig. Jag har inte tagit honom tillbaka.

Jag är gift nu sen fem år och har ett litet barn. Kan fortfarande få flashbacks av exet och den otroliga ömhet han visade. Jag upplevde en närhet med honom som var enorm. Men jag skulle inte gå tillbaka.

Jag tror att du inte ska läsa hans brev och sms än. Spara dem till en framtid då du är starkare. Jag läste mitt ex brev nu, åtta år senare och jag såg plötsligt klart hur orden som gjort mig så lycklig då faktiskt inte var så fina.

Nej, jag har nog inte riktigt hittat den känslan med min man om jag ska vara helt ärlig. Men det vi har är stabilt och "på riktigt" på ett helt annat sätt. Mitt ex var oerhört egoistisk när jag tänker på det såhär i efterhand. Det var bara ord och inga handlingar, precis som din mamma säger om Emil. Han lovade guld och gröna skogar - åh vad jag känner igen det där e-mailet du citerade som ditt ex skrivit, låter precis som de som mitt ex skrev - men nr det kom till h andling så fanns han liksom inte där.

Min man stöttar mig, han finns vid min sida i vardagen, när allt är bra och när allt är dåligt. Han är en vuxen man på ett annat sätt än exet. Vi har samma värderingar och samma drömmar. Skulle aldrig byta ut honom mot exet.

Jag tror att en del av känslorna jag hade för mitt ex var för att jag var osäker på vart jag hade honom. En viss mån av osäkerhet får mig att känna mer. Efter en dålig period var kärleken och ömheten stor när han bestämde sig för att "satsa" på mig igen. Min man velar inte på det sättet. Jag behöver aldrig vara rädd och då så har vi inte dessa "highs and lows" om du förstår hur jag menar.

Äh, svårt att förklara....

Ja, våra situationer kan ju inte liknas vid varandra trots att det finns några likheter. Jag fick ju en chock första gången han blev så kall, men därefter började ju velandet så det kom ju knappast som en överraskning att det brakade iväg åt skogen tillslut.

Du har levt i ett förhållande som du upplevt som bra, och så gör han slut helt plötsligt. Du måste vara i fullständig chock. Och jag vet att man törstar efter närheten...det är så man tror man ska dö.

Jag har läst igenom tråden, och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Låter inte klokt att han skulle ha tappat känslorna så fort. Och det att han blivit liksom elak och att du upptäckt att han ljugit om en massa saker....jag kan ju inte sitta här och diagnostisera nån via nätet (och inte har jag nån utbildning för att göra det heller) men han låter ju faktiskt inte helt frisk. Nåt problem med sig själv måste han ha.

Om han skulle vilja komma tillbaka efter ett tag, så tänk dig för! Jag skulle inte bli förvånad om han hör av sig och ångrar sig snart. Jag tror mycket väl att han kan ha starka känslor för dig, det är säkert inte där problemet ligger.

I min situation hjälpte det att jag faktiskt upplevt den enorma närheten en gång innan exet (det blev aldrig vi av diverse skäl) och visste att den går att hitta med nån annan. För det gör den!!!! Med min man har jag inte riktigt den känslan, det där magiska - men det är ett medvetet val från min sida, för vi har en närhet på ett annat sätt....låter kanske lite tråkigt, men på ett vardagligare plan. Men som sagt, jag har upplevt två helt magiska förhållanden och jag är övertygad om att du kan hitta nån ny som inger dig samma känsla som Emil vad det lider.

Du måste sluta leta efter skälet till att han säger sig slutat älska dig. Det är inget som du gjort. Du har inte gjort nåt fel. Kärlek måste tåla lite bråk och att man är ledsen ibland. Ingen människa är på topp jämt.

Jag grubblade också ihjäl mig angående exet. Fick aldrig nån förklaring varför han svägde så tvärt i sina känslor. Trodde länge att det var mitt fel, och han antydde det också, utan att säga det rakt ut. Jag hade, i början av vårt förhållande varit kall och distansierad, för att jag mådde dåligt en period och det var därför han nu var osäker. Han kände sig kvävd av mina känslor, min pappa blev sjuk i cancer och jag bara grät - det var jobbigt för honom att ta osv. När jag sen blev tilsammans med min man så insåg jag att det är såna törnar som kärleken ibland får ta, utan att den ska slockna. Förstår du hur jag menar?

Jag menar alltså inte att man ska få vara hur elak som helst och bara deppa ihop i flera år och förlita sig blint på den andra, men man måste få vara sig själv, och sex veckor är oerhört kort tid!

Du kommer inte att få det att gå ihop hur mycket du är grubblar, för it makes no sense! Han har nog ingen förklaring heller. Mitt ex säger att han inte fattar varför han lät mig gå. Han har ingen förklaring. Inte heller nån ursäkt.

För övrigt tror jag visst att man kan ha både tryggheten och närheten! Det är inget som utesluter varann. Har man tur och letar länge nog kan man nog hitta det. :) Att jag inte känner precis den närheten med min man är en annan story. ;)

Han har behandlat dig oerhört illa. Det vet han nog själv också.

Det är ju inget som hjälper dig nu, men allt kommer att kännas lättare tids nog. Du kommer att komma över det och klara av att leva utan att du fått nån förklaring. Kanske kommer du att få en, det vet man ju inte, men om inte så kommer du att överleva det också.

Just nu känns det som om du går under och att du kommer att vara ledsen jämt, men det bleknar med tiden. Jag lovar!

Man slutar bry sig med tiden. Låter som en kliché, men det stämmer. Känslorna liksom bleknar.

Försök att låta bli att vara inne på forumet och kolla om han varit online, du bara torterar dig själv. Försök att göra helt andra saker än du brukade göra med honom.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma över mitt ex. Jag pratade med vänner om det så mycket de orkade lyssna. Sen gick jag och pratade med en jourhavande präst. Inte för att jag var religiös, utan för att de fanns tillgängliga dagligen och har tystnadsplikt och en medmänsklig attityd.

Annars så lät jag bara tiden gå. Efter ett tag kunde jag tänka på honom utan att det gjorde ont. Det går över med tiden.

Givetvis känns det hemskt nu. Skitjobbigt att träffa honom igen, kärleken går ju inte över sådär i ett nafs.

Har inga råd att ge. Ville bera ge en kram. *Kram!*