• Äldre 21 Aug 13:59
    27539 visningar
    106 svar
    106
    27539

    Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

    Det här kommer bli långt... Tacksam om någon orkar läsa och ge mig råd!


     


    Jag träffade min sambo (måste börja öva på att skriva ex) för två år sedan på internet (ingen dejtsida utan en ren slump) och vi klickade direkt och blev blixtkära. Vi har haft ett underbart förhållande i det stora hela - har alltid kunnat prata om allt, avsluta varandras meningar, haft samma åsikter, värderingar, framtidsplaner. Ett förhållande fullt med passion, skratt och massa kärlek.


    I mars flyttade vi ihop, han bodde ca 10 mil bort och flyttade hem till mig. Lyckan var total förutom att vi båda var arbetslösa. Han hade haft en depression på vintern som var ganska allvarlig, har även haft en sån innan (vad jag vet om iaf, kan varit fler) men nu var allt bra enligt honom.


    Det blev en kämpig tid, jag hade akassa på 6000 kr, han hade inget och levde helt på mig. Under min sambotid fick jag sälja både min bil och släktguld för att vi skulle ha råd med räkningarna. Jag började må väldigt dåligt och det tror jag han också gjorde även om han försökte skaka det av sig med ett "det ordnar sig gumman". Jag tycker inte vi bråkade speciellt mycket, några ggr bara och lite normalt vardagstjafs.


    I april startade vi ett litet hobbyföretag ihop och fick in lite pengar iaf. I maj fick han jobb här och strax efter fick även jag jobb. Detta var såklart en glädje men även en börda eftersom jag skulle få ligga ute med bensinpengar till oss båda, pengar jag inte hade... Men lön skulle ju komma och nu skulle allt ordna sig! Han föreslog att vi skulle börja titta på hus och prata om förlovning.


    Efter 1 vecka på mitt jobb kom jag hem till en väldigt konstig stämning i lägenheten. Och han släppte en bomb, han visste inte längre vad han kände och ville nog göra slut. Jag klappade ihop totalt; grät, bönade och bad på mina bara knän och försökte övertala honom till att försöka igen. Det var ju på väg att lösa sig med allt det jobbiga. Han gick med på det och dagen efter sa han att han var glad att vi hade rensat luften. Vi kom överens om jag skulle gå till en kurator och prata om varför jag mådde så dåligt. Dagarna gick, han sa att han älskade mig mest av allt och allt var precis som vanligt. Vi köpte en ny dator ihop för 10 000 kr och pratade om att resa bort.

    3 veckor senare hände samma sak och denna gången menade han det. Han hade sagt upp sig från sitt jobb samma dag, hittat ett sommarjobb i Kungshamn där hans mamma bor och sa att han inte älskade mig mer. Samma uppslitande scen igen, jag hade dessutom precis fått reda på att jag var gravid och fick berätta detta. Han tog då en kasse med kläder och drog och lämnade mig förkrossad.

    3 dagar senare kom han hem och ville att vi skulle försöka på distans över sommaren. Det bestämde vi och så fick vi se vad som hände med graviditeten. Vi har hörts hela sommaren på tele och sms och han har sagt att allt har känts bättre.

    I tisdags ringde han mig på jobbet och gjorde slut efter 1 veckas tystnad från båda håll pga ett gräl. Han har ordnat bostad i gbg och jobb också och sa att han inte älskar mig, inte bryr sig om mig, inte vill tillbaka. Han anklagade mig för att ljuga om graviditeten, vill göra fadersskapstest och sa väldigt elaka saker. Jag satt helt chockad och förstod inte att detta var MIN emil som ringde och sa allt detta. Han lät som en annan människa. Han sa att han inte hade velat försöka igen men att jag tjatade mig till det, att han beundrade mitt ex som stod ut med mig så länge och att allt är mitt fel.
    Han hävdar att hans kärlek dog för att jag blev en annan när vi flyttade ihop, att jag bara var ledsen hela tiden och att det bara blev värre och värre. Han sa att han börjat fundera på om jag har förställt mig för honom under hela förhållandet och att denna ledsna deppade person var mitt riktiga jag.
    Han förnekar att det finns någon annan, säger att det inte handlar om det alls och att han inte är på det stället alls.

    Jag sitter nu här i vårt gemensamma hem och fattar inget. Vi som har haft det så bra! Vi som har älskat varandra så mycket. Jag som ställt upp så för honom, försörjt honom, köpt bil till honom, fixat jobb åt honom, alltid stöttat honom i allt.

    Nu efteråt har massa lögner krupit fram. Han är skyldig pengar överallt, sin mamma är han skyldig massor, han är skyldig sitt gamla ex pengar, sin bästa vän, sin bror och nu då även mig. Dessutom hade han hamnat hos kronofogden nu igen.
    Han sa upp sig från sitt jobb 10 dagar innan han lämnade mig fast han sa att det var samma dag, kom hem papper på det så det vet jag. Jag konfronterade honom om det i tisdags och han förnekade det igen trots att jag har pappersbevis och har ringt hans chef och frågat. Han gick alltså här hemma och låtsades...
    Pratat med beteendevetare som säger att han kan vara manodepressiv eller ha ngn psykopatisk störning. De kan tydligen stänga av känslor direkt och pendla upp och ner och har nästan alltid ekonomiska problem. De är tydligen också väldigt manipulativa och det är han verkligen, herregud vad han kan snacka...

    Vad har hänt?! Och vem är den här människan?! Det är iaf inte den personen som jag blev kär i för han var snäll, omtänksam och beskyddande. Den här känslokalla varelsen... ja, jag vet inte.

    Hur överlever man?!

  • Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?
  • Anonym (cl)
    Äldre 19 Sep 14:02
    #91

    Ta tillbaka bilen och om han vägrar anmäl den som stulen....

  • pricke­lina
    Äldre 19 Sep 14:11
    #92

    Man kommer över det! Man tar ett steg i taget och helt plötsligt står man där och undrar vad man såg i honom från första början. Det låter inte som en karl du behöver ha i ditt liv! Det är en klycha men tiden läker verkligen sår. Och man får lov att låta det ta sin tid! Lycka till! kram

  • Äldre 19 Sep 16:00
    #93

    Jag hoppas du har rätt. Var inne på hans sida på forumet där vi träffades, han hade skrivit till en konstig sexuell grej som han gillar som han aldrig har sagt något om till mig eller som har stått där tidigare. Så då har han väl gjort något med någon annan... Mitt hjärta gråter :(

  • Anonym (jag också!­)
    Äldre 19 Sep 19:34
    #94

    Försök att låta bli att vara inne på forumet och kolla om han varit online, du bara torterar dig själv. Försök att göra helt andra saker än du brukade göra med honom.

    Jag trodde aldrig att jag skulle komma över mitt ex. Jag pratade med vänner om det så mycket de orkade lyssna. Sen gick jag och pratade med en jourhavande präst. Inte för att jag var religiös, utan för att de fanns tillgängliga dagligen och har tystnadsplikt och en medmänsklig attityd.

    Annars så lät jag bara tiden gå. Efter ett tag kunde jag tänka på honom utan att det gjorde ont. Det går över med tiden.

  • Anonym (för ett år sen)
    Äldre 19 Sep 22:02
    #95

    ja, tiden hjälper. Jag kan inte säga att jag själv någonsin varit särskilt arg på honom fast jag borde, och jag känner definitivt inte: "Vad såg jag i honom?". Men jag har ändå kommit över honom, delvis.

    Det är inte alls konsitgt att det går upp och ner heller, så att du känner dig okej och sen rasar, så var det för mig i åtta månader...

    Jag saknar honom fortfarande, men det går inte att JÄMFÖRA med hur det var i början. Det blir bättre, det går sakta och känns outhärdligt, men så är det.

    Kramar

  • Äldre 20 Sep 07:38
    #96

    Tack för att ni skriver, ni är guld värda! Är så skönt att få bolla lite.

    Jag hoppas ni har rätt och rent logiskt så vet jag ju att allt bleknar med tiden. Men just nu gör det bara så ont. Jag tänker så på det som han skrivit till på forumet, om det betyder att han gjort något med någon annan. Tanken på det gör så ont, det har bara varit slut i en månad. Jag har inte en tanke på att göra ngt med ngn annan. Men killar kanske resonerar annorlunda efter uppbrott??

    Tankarna bara maler i huvudet på mig, psykologen sa till mig att han tror att Emil mår för dåligt för att tänka på sånt... men varför då skriva en sån grej på forumet?! :(

  • Äldre 2 Oct 19:21
    #97

    Idag har han varit här och hämtat sina saker. Han ville inte skriva på pappret om pengarna, ville kolla igenom det först eftersom summan var absurd enligt honom. Fick ingen förklaring egentigen till varför han gjorde slut, han sa att jag hade blivit en annan person när vi flyttade ihop och att det inte varit som han hade förväntat sig, mer än så kunde han inte säga för han visste inte. Sedan stressade han iväg eftersom han var beroende av skjuts.

    Jag har gråtit sen han gick för några timmar sedan. Han såg så bra ut och luktade så gott... och när han kramade mig hej då ville jag aldrig släppa honom men det blev bara en artighetskram kändes det som.

    Jag som trodde att jag blivit starkare. Nu sitter jag här och gråter efter en man som jag har försörjt, som har ljugit för mig massa gånger, som bara gav upp och övergav mig, som inte stöttade mig alls under graviditeten innan aborten och som blivit en annan person. Vad är det för fel på mig?!

    Det värsta är att han är så duktig på att låta logisk. Jag försöker tänka att han är sjuk men varje gång vi pratar är det jag som framstår som sjuk och dum i huvudet. Jag fattar inte hur han bär sig åt?!

    :(

  • Anonym (jag också!­)
    Äldre 2 Oct 19:52
    #98

    Givetvis känns det hemskt nu. Skitjobbigt att träffa honom igen, kärleken går ju inte över sådär i ett nafs.

    Har inga råd att ge. Ville bera ge en kram. *Kram!*

  • Bedan
    Äldre 3 Oct 00:26
    #99

    Usch, skriver han inte på så får du ju gå vidare med det. Trist att han är som han är.
    Jag har inte heller några råd att ge. Hoppas du kommer över honom snart.
    Just nu läser jag en bok som heter Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem (nej det är inte Stieg Larssons bok, denna är från 1988 och alltså tidigare än så Flört ) av Susan Forward och Joan Torres. Även om den inte passar in exakt på killar jag varit ihop med tycker jag att den ger mycket angående det där med hur de kunnat vrida saker som är deras fel till min nackdel. Om du kan hitta den på ett bibliotek nära dig tycker jag att du ska låna den. Det skadar ju inte att få lite perspektiv även om det som sagt var inte stämmer exakt med ens erfarenheter. Kram

  • Äldre 17 Oct 17:49

    Nu är det två veckor sedan han var här. Jag har inte hört ett pip sedan dess, inte om barnet (han tror att jag fortfarande är gravid) och inte om pengarna.

    Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Ska jag kontakta honom och säga att jag ska göra abort? (redan gjort men måste ju berätta förr eller senare).

    Jag kommer inte vidare med mitt liv. Jag har inget längre. Alla vänner är upptagna med man, hus och barn. Jag och hunden sitter hemma hela helgerna tillsammans och bara tänker. Jag läser hans mail, hans sms och tänker tillbaka. Vart tog kärleken vägen?!

    Och jag är så orolig över om han har hittat någon annan. Med tanke på hur mkt han har ljugit så kan han ju ha ljugit när han var här och jag frågade... Jag vill inte!!!

    Alla säger att jag ska vara glad att jag är av med honom men jag saknar honom så fruktansvärt, den personen som han var. Jag har aldrig känt mig så trygg och älskad någonsin tidigare - lite ironiskt nu.
    Alla säger att jag ska fokusera på framtiden, att jag är en sån vacker och speciell tjej och att jag kommer hitta någon bättre. Men jag är rädd. Jag har blivit så misstänksam, vilken kille står ut med det? Och hur hittar man ens någon när man inte har något liv, aldrig är ute osv?

    Tar gärna emot tips och råd, hur små de än är, för jag känner bara att hela min framtid är svart.

  • Lemuu
    Äldre 17 Oct 17:59
    Jacksparrow skrev 2010-10-17 17:49:23 följande:
    Nu är det två veckor sedan han var här. Jag har inte hört ett pip sedan dess, inte om barnet (han tror att jag fortfarande är gravid) och inte om pengarna.

    Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Ska jag kontakta honom och säga att jag ska göra abort? (redan gjort men måste ju berätta förr eller senare).

    Jag kommer inte vidare med mitt liv. Jag har inget längre. Alla vänner är upptagna med man, hus och barn. Jag och hunden sitter hemma hela helgerna tillsammans och bara tänker. Jag läser hans mail, hans sms och tänker tillbaka. Vart tog kärleken vägen?!

    Och jag är så orolig över om han har hittat någon annan. Med tanke på hur mkt han har ljugit så kan han ju ha ljugit när han var här och jag frågade... Jag vill inte!!!

    Alla säger att jag ska vara glad att jag är av med honom men jag saknar honom så fruktansvärt, den personen som han var. Jag har aldrig känt mig så trygg och älskad någonsin tidigare - lite ironiskt nu.
    Alla säger att jag ska fokusera på framtiden, att jag är en sån vacker och speciell tjej och att jag kommer hitta någon bättre. Men jag är rädd. Jag har blivit så misstänksam, vilken kille står ut med det? Och hur hittar man ens någon när man inte har något liv, aldrig är ute osv?

    Tar gärna emot tips och råd, hur små de än är, för jag känner bara att hela min framtid är svart.
    Vet inte vad jag ska säga, förstår verkligen att du är förkrossad.... ville bara ge en kram och säga, låt han undra vad du gjort med aborten etc, vill han veta får han fråga.. Du ska inte gå efter han hela tiden, han har velat fram o tillbaka med vad han vill med dig och du är som någon slav. Han ska inte vara "bossen" över dig..!

    Hoppas du får en rejäl förklaring snart om varför det blev såhär, egentligen..
  • Anonym (jag också)
    Äldre 21 Oct 00:09

    Kram TS, jag lider verkligen med dig. Är i samma situation som du. Jag och min sambo separerade för två månader sedan efter sex år tillsammans (han hade varit otrogen) och nu beter han sig som en främling mot mig. Min bästa vän, den som jag älskat så mycket. Så mycket sorg finns i mitt hjärta just nu.

    Om det känns bättre för dig, så tänk att du inte är ensam i din situation, vi är många som blivit svikna. Och vi tolererar fan inte vad som helst! Vi är starka och vi kommer kämpa oss genom detta tillsammans.

  • Äldre 3 Nov 19:21

    Usch Anonym (jag också), jag förstår PRECIS hur du känner dig!! Det är så sjukt att man kan gå från att älska varandra, prata om allt, vara bästa vänner - till ingenting. Vart tar allt vägen?!

    Jag skickade ett mail för två veckor sedan och skrev att jag skulle göra abort. Han har inte svarat, inte hört av sig, inte kollat om jag verkligen gjorde det, om jag mår bra. Den här killen som har älskat mig så mycket, som kunde ligga i timmar och bara titta på mig, smeka mig över håret och le, som kunde ringa upp fem minuter efter att vi hade lagt på bara för att han saknade mig så mycket.

    Jag kommer alltid att undra.

  • Äldre 29 Nov 13:40

    Oj vad länge sedan det var som jag var inne här sist... Måste säga att familjeliv räddade mig när jag mådde som sämst, det finns många fina människor här!

    Så vad har hänt sedan sist?

    Well, jag fick veta efter ca ett halvårs undran att han lämnade mig för sin chef som han då hade känt i ca 4 veckor. Han flyttade direkt från mig till henne och hennes lille son (bodde alltså aldrig i gbg som han påstod och fick tillbaka det gamla jobbet som han sa upp sig ifrån) trots att han till mig sa att det absolut inte fanns någon annan. Väldigt knäckande att bli utbytt mot i princip en främling efter flera års förhållande. Jag sörjde rejält där ett tag men på något sätt så hjälpte det ändå att få veta VARFÖR och det kändes som att gåvidare-processen ökade rejält efter detta.

    Dessutom fick jag veta (hittade henne på fb och kunde därför läsa om deras förhållande då hon uppdaterade sin status flitigt) att han i mars dumpade henne utan förvarning, att han hade skaffat nytt jobb i gbg i hemlighet och flyttade dit nästan direkt. Hon var knäckt och tjatade och tjatade, de blev ihop igen efter ca två månader, dvs i maj. De hade distansförhållande tills aug då hon hittade jobb i gbg, sa upp sig, tog med sin son och flyttade ner till honom. Efter en månad gjorde han slut med henne igen och har nu flyttat ifrån henne igen.
    Jag tycker synd om hennes son som fick flytta från sin pappa och sin släkt men inte om henne. Hon visste att han hade sambo när de började träffas, det borde ha sagt henne något.
    Jag antar att gräset inte är grönare...

    Och jag då? Fortfarande singel. Jag har haft något one night stand (inga krogkillar) bara för att boosta självförtroendet lite. Jag har nätdejtat men tyvärr inte hittat någon som det har klickat med från min sida. Däremot har jag satsat på mig själv, ojoj! Jag har gått kurser, umgåtts med gamla vänner, hittat nya. Jag har helrenoverat mitt hem, i en helt annan stil än den stil som han och jag pratade om, och det blev skitbra! Jag har vågat satsa på mitt fotograferande som han alltid var så nedlåtande till och fått erbjudanden från flera fotografer att samarbeta med dem. Jag har fast jobb där jag tjänar extremt bra och kan unna mig saker. Just nu letar jag bostad i samma stad som där jag jobbar för att slippa pendla och för att komma närmare mina nya vänner. Kort sagt: jag mår väldigt bra!!! :)

    Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle må såhär bra så hade jag hånskrattat åt dem (och sedan brustit i gråt efteråt, haha) och inte trott på det alls men alla klyschor visade sig stämma. Man överlever, klarar mer än vad man tror och lyckas ta sig ur den där hemska gropen.

    Visserligen är han fortfarande skyldig mig ca 40 000 plus bilen jag köpte åt honom men det där ska en advokat få ta tag i snart...

    Nu är det bara kärlek som saknas i mitt liv, jag känner att jag är redo. Om någon känner en söt, snäll och trevlig singelkille så är det bara att maila! ;)

  • Anonym (;-))
    Äldre 29 Nov 13:59
    Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle må såhär bra så hade jag hånskrattat åt dem (och sedan brustit i gråt efteråt, haha) och inte trott på det alls men alla klyschor visade sig stämma. Man överlever, klarar mer än vad man tror och lyckas ta sig ur den där hemska gropen.

    Visserligen är han fortfarande skyldig mig ca 40 000 plus bilen jag köpte åt honom men det där ska en advokat få ta tag i snart...

    Nu är det bara kärlek som saknas i mitt liv, jag känner att jag är redo. Om någon känner en söt, snäll och trevlig singelkille så är det bara att maila! ;)
    vet du, läste den här tråden förra året när det krisa i mitt förhållande, (då läste jag alla trådar men hjärtesorg). 
    Han började behandla mig dåligt efter 5 år tillsammans och jag flytta ifrån honom. mådde piss men kände  ändå att jag kommer må bra igen, snart, lyssnade inte på att han ville att jag skulle komma tillbaka för han hade sabbat allt ändå.
    tack gode gud för det, för jag träffade en ny och nu väntar vi ett barn. Jäklar vad mycket kan ändras på ett år och att man alltid ska komma ihåg precis som du säger att man överlever och klarar mer än vad man tror.

    lycka till men det känns knappt som du behöver några lyckoönskningar
  • Äldre 29 Nov 14:13

    Vad underbart! (inte det hemska förhållandet alltså utan att du har träffat någon och ska ha barn, haha)
    Sånt längtar jag också efter nu!
    Hur träffade du din nya? :)

Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?