• Äldre 21 Aug 13:59
    27538 visningar
    106 svar
    106
    27538

    Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

    Det här kommer bli långt... Tacksam om någon orkar läsa och ge mig råd!


     


    Jag träffade min sambo (måste börja öva på att skriva ex) för två år sedan på internet (ingen dejtsida utan en ren slump) och vi klickade direkt och blev blixtkära. Vi har haft ett underbart förhållande i det stora hela - har alltid kunnat prata om allt, avsluta varandras meningar, haft samma åsikter, värderingar, framtidsplaner. Ett förhållande fullt med passion, skratt och massa kärlek.


    I mars flyttade vi ihop, han bodde ca 10 mil bort och flyttade hem till mig. Lyckan var total förutom att vi båda var arbetslösa. Han hade haft en depression på vintern som var ganska allvarlig, har även haft en sån innan (vad jag vet om iaf, kan varit fler) men nu var allt bra enligt honom.


    Det blev en kämpig tid, jag hade akassa på 6000 kr, han hade inget och levde helt på mig. Under min sambotid fick jag sälja både min bil och släktguld för att vi skulle ha råd med räkningarna. Jag började må väldigt dåligt och det tror jag han också gjorde även om han försökte skaka det av sig med ett "det ordnar sig gumman". Jag tycker inte vi bråkade speciellt mycket, några ggr bara och lite normalt vardagstjafs.


    I april startade vi ett litet hobbyföretag ihop och fick in lite pengar iaf. I maj fick han jobb här och strax efter fick även jag jobb. Detta var såklart en glädje men även en börda eftersom jag skulle få ligga ute med bensinpengar till oss båda, pengar jag inte hade... Men lön skulle ju komma och nu skulle allt ordna sig! Han föreslog att vi skulle börja titta på hus och prata om förlovning.


    Efter 1 vecka på mitt jobb kom jag hem till en väldigt konstig stämning i lägenheten. Och han släppte en bomb, han visste inte längre vad han kände och ville nog göra slut. Jag klappade ihop totalt; grät, bönade och bad på mina bara knän och försökte övertala honom till att försöka igen. Det var ju på väg att lösa sig med allt det jobbiga. Han gick med på det och dagen efter sa han att han var glad att vi hade rensat luften. Vi kom överens om jag skulle gå till en kurator och prata om varför jag mådde så dåligt. Dagarna gick, han sa att han älskade mig mest av allt och allt var precis som vanligt. Vi köpte en ny dator ihop för 10 000 kr och pratade om att resa bort.

    3 veckor senare hände samma sak och denna gången menade han det. Han hade sagt upp sig från sitt jobb samma dag, hittat ett sommarjobb i Kungshamn där hans mamma bor och sa att han inte älskade mig mer. Samma uppslitande scen igen, jag hade dessutom precis fått reda på att jag var gravid och fick berätta detta. Han tog då en kasse med kläder och drog och lämnade mig förkrossad.

    3 dagar senare kom han hem och ville att vi skulle försöka på distans över sommaren. Det bestämde vi och så fick vi se vad som hände med graviditeten. Vi har hörts hela sommaren på tele och sms och han har sagt att allt har känts bättre.

    I tisdags ringde han mig på jobbet och gjorde slut efter 1 veckas tystnad från båda håll pga ett gräl. Han har ordnat bostad i gbg och jobb också och sa att han inte älskar mig, inte bryr sig om mig, inte vill tillbaka. Han anklagade mig för att ljuga om graviditeten, vill göra fadersskapstest och sa väldigt elaka saker. Jag satt helt chockad och förstod inte att detta var MIN emil som ringde och sa allt detta. Han lät som en annan människa. Han sa att han inte hade velat försöka igen men att jag tjatade mig till det, att han beundrade mitt ex som stod ut med mig så länge och att allt är mitt fel.
    Han hävdar att hans kärlek dog för att jag blev en annan när vi flyttade ihop, att jag bara var ledsen hela tiden och att det bara blev värre och värre. Han sa att han börjat fundera på om jag har förställt mig för honom under hela förhållandet och att denna ledsna deppade person var mitt riktiga jag.
    Han förnekar att det finns någon annan, säger att det inte handlar om det alls och att han inte är på det stället alls.

    Jag sitter nu här i vårt gemensamma hem och fattar inget. Vi som har haft det så bra! Vi som har älskat varandra så mycket. Jag som ställt upp så för honom, försörjt honom, köpt bil till honom, fixat jobb åt honom, alltid stöttat honom i allt.

    Nu efteråt har massa lögner krupit fram. Han är skyldig pengar överallt, sin mamma är han skyldig massor, han är skyldig sitt gamla ex pengar, sin bästa vän, sin bror och nu då även mig. Dessutom hade han hamnat hos kronofogden nu igen.
    Han sa upp sig från sitt jobb 10 dagar innan han lämnade mig fast han sa att det var samma dag, kom hem papper på det så det vet jag. Jag konfronterade honom om det i tisdags och han förnekade det igen trots att jag har pappersbevis och har ringt hans chef och frågat. Han gick alltså här hemma och låtsades...
    Pratat med beteendevetare som säger att han kan vara manodepressiv eller ha ngn psykopatisk störning. De kan tydligen stänga av känslor direkt och pendla upp och ner och har nästan alltid ekonomiska problem. De är tydligen också väldigt manipulativa och det är han verkligen, herregud vad han kan snacka...

    Vad har hänt?! Och vem är den här människan?! Det är iaf inte den personen som jag blev kär i för han var snäll, omtänksam och beskyddande. Den här känslokalla varelsen... ja, jag vet inte.

    Hur överlever man?!

  • Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?
  • Bedan
    Äldre 5 Sep 02:25
    #21
    Jacksparrow skrev 2010-09-04 14:17:19 följande:

    Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare. Jag saknar den personen han var innan för vi hade det så jävla bra. Nu, med alla lögner som kommer upp till ytan, undrar jag om den personen någonsin har funnits eller om hela förhållandet varit en lögn.


     


    Har gått hos en psykolog två ggr nu som tycker det låter som att han mår väldigt dåligt, förmodligen är han även sjuk.


     


    Känns som ett stort trauma och jag känner mig som förloraren. Han har valt att gå, är lyckligare utan mig och har släppt allt, säger att han inte ens tänker på oss eller det som varit. Jag sitter här och sörjer medan han tydligen mår bättre utan mig. Jag känner mig verkligen som en looser... :(


    Jag förstår att du känner så, men jag tror verkligen att det kommer hoppa upp och bita honom i arslet en vacker dag. Man kan inte bara blockera allt som varit som han gjort! Inte för alltid iallafall.
    Han låter ju som ett psykfall som du beskriver honom...
  • Äldre 5 Sep 14:51
    #22

    Jag hoppas också det. Jag fattar inte hur man kan slänga bort ngt så bra som vi hade. En idé som vuxit fram i huvudet är iaf att se väldigt bra ut när vi ses, förr eller senare måste vi ju lösa allt med saker och pengar. Sen han stack har jag gått ner 12 kg, förvandlat mitt långa raka hår till hollywoodlockar och bytt ut min garderob totalt. Kanske är en barnslig tanke men jag vill verkligen att han ska tycka att jag ser bra ut och jag hoppas att det sticker honom i hjärtat.
    Även om jag gråter på insidan så behöver han ju inte se det...

    Just nu har jag väldigt svårt att komma ut spiralen med negativa tankar. Jag tänker saker som "jag kommer aldrig träffa någon som ser så bra ut som han gör, som är så manlig som han är, som jag kan prata med om allt" osv osv. Hur bryter man sånt?

    Jättetacksam för åsikter och tips!!

  • Äldre 7 Sep 12:54
    #23

    Någon? :(

  • Bedan
    Äldre 7 Sep 13:11
    #24

    Det är jättesvårt! Mitt enda tips är att tillåta dig själv att känna ilskan och ledsamheten. Tänk alla jobbiga tankar så att du inte trycker undan dem och de kommer upp senare. Dock måste du ju tillslut försöka gå vidare. Jag kan tänka att det är nyttigt för dig att bry dig lite om ditt utseende om tanken att han ska tycka att du är snygg får dig att må bättre. Sen kommer du ju förr eller senare att inse att han var en idiot. Visst kan man tänka tillbaka på när allt var bra och tänka "jag kunde prata med honom om allt", men det är ju just det som var problemet, du KUNDE prata med honom om allt, men det kan du inte längre! Drömprinsen kommer du kunna prata med om allt utan att han en vacker dag bestämmer sig för att bete sig som ett elakt psykfall. Det gör ont, men försök att tänka på att han inte är så bra som du trodde. Idioten är tyvärr hans rätta jag. Allt annat var en chimär.

  • Bedan
    Äldre 7 Sep 13:13
    #25

    Bli arg på idioten! Han lurade dig att tro att han var drömprinsen och sen beter han sig som en galning!

  • Äldre 7 Sep 14:19
    #26

    Det är det som är så svårt, att bli arg. När min psykolog säger att han tror att Emil är sjuk, att kärlek inte fungerar så, att känslor inte kan försvinna för en normal person på 6 veckor, att han tror att Emil fortfarande har känslor - då blir det så jäkla svårt att bli arg, jag blir mer ledsen...

    Men självklart har du rätt och jag vet ju rent logiskt att man inte har rätt att bete sig som en elak idiot även om man är sjuk eller mår dåligt.

    Jag fattar bara inte hur han lyckades lura mig i 2 år. Jag anser själv att jag är människokännare men känslor lurar väl huvudet kanske.

    Jag sörjer bara den personen han var så himla mkt!! Igår var en kollegas man sjuk och hon gick och handlade små presenter till honom på lunchen. Då började jag tänka på ett minne, i feb ca en månad innan vi flyttade ihop fick jag influensa när jag var hos honom och blev liggande där i 10 dagar med nästan 40 graders feber. Emil sprang benen av sig från morgon till kväll; blötte handdukar och la dem på min pappa, lagade alla mina favoriträtter, åkte till ica varje dag och köpte nallebjörnschoklad till mig - en chokladkaka med nytt tryck för varje dag jag var sjuk. Gud vad jag saknar den människan... :(

  • Anonym (håll ut syster­)
    Äldre 7 Sep 14:33
    #27

    Jag var med om ett liknande uppbrott för... väldigt länge sedan känns det som; 6 år sedan tror jag. Mannen som jag var förlovad med blev plötsligt någon helt annan, försvann och någon vecka senare hittade jag honom i en "tjejkompis" lägenhet.

    Jag minns inte så jättemycket av den där första tiden efter uppbrottet. Jag fick bo hos mina föräldrar ett tag. Jag låg och grät och skrek och första fredagkvällen fyllde mamma på mitt vinglas hela tiden och sa "jag vet att jag aldrig säger såhär, men DRICK nu min flicka - du kan gott få döva dig en kväll, jag ser till att du kommer i säng sen".

    Det vill säga... finns det nån som kan hjälpa dig genom vardagen nu ett litet tag så är det mycket värt.

    Du går förmodligen igenom en chock och då fattar man inte så mycket och det är inte läge att försöka förstå eller att ta beslut. Det kan vara därför spiralen med negativa tankar snurrar. Ta ett andetag i taget bara. Men lås dörren, fysiskt och mentalt! Oavsett om han har känslor och blablabla så är förhållandet slut. Kan nån annan svara i telefonen? Kan nån annan langa ut hans grejer i trappen? Eller hjälpa dig med vad som nu behövs just nu.

    Och försök sysselsätta dig med något annat. Jag fick ett nytt jobb i samma veva och jobbade järnet i ett halvår. Kanske inte helt psykologiskt korrekt, men just då var det bättre att få bearbeta det som hade hänt lite gradvis, inte sitta och sörja flera månader.

    6 år senare har jag ett skitbra förhållande med en fantastisk man, barn och hela klabbet. Nu kan jag se att jag inte hade kunnat få det här förhållandet om jag inte hade varit med om resan med min gamla fästman. Jag lärde mig såsmåningom varför jag hade fallit för honom och varför jag inte ville göra om det. Och livet blev mycket, mycket, mycket bättre... så jag kan garantera att det ljusnar, såsmåningom. Trots att det inte känns så nu.

  • Bedan
    Äldre 7 Sep 14:37
    #28
    Jacksparrow skrev 2010-09-07 14:19:25 följande:
    Det är det som är så svårt, att bli arg. När min psykolog säger att han tror att Emil är sjuk, att kärlek inte fungerar så, att känslor inte kan försvinna för en normal person på 6 veckor, att han tror att Emil fortfarande har känslor - då blir det så jäkla svårt att bli arg, jag blir mer ledsen...

    Men självklart har du rätt och jag vet ju rent logiskt att man inte har rätt att bete sig som en elak idiot även om man är sjuk eller mår dåligt.

    Jag fattar bara inte hur han lyckades lura mig i 2 år. Jag anser själv att jag är människokännare men känslor lurar väl huvudet kanske.

    Jag sörjer bara den personen han var så himla mkt!! Igår var en kollegas man sjuk och hon gick och handlade små presenter till honom på lunchen. Då började jag tänka på ett minne, i feb ca en månad innan vi flyttade ihop fick jag influensa när jag var hos honom och blev liggande där i 10 dagar med nästan 40 graders feber. Emil sprang benen av sig från morgon till kväll; blötte handdukar och la dem på min pappa, lagade alla mina favoriträtter, åkte till ica varje dag och köpte nallebjörnschoklad till mig - en chokladkaka med nytt tryck för varje dag jag var sjuk. Gud vad jag saknar den människan... :(
    Ja visst är det hemskt! På nått sätt är det som att sörja någon som dött. För även om han skulle komma tillbaka och vara gullig blir det aldrig samma sak för han har redan en gång visat denna sida som inte var särskilt charmig.

    Jag anser mig också vara en människokännare, men ibland kan man bedra sig. En gång i tiden var jag ihop med en kille som jag även bodde med i 6 månader (hade flyttat till hans stad för att plugga), han var en helt vanlig snubbe. En lång tid efter det tagit slut pratade vi i telefon och då anförtrodde han till mig att han en gång i tonåren tafsat sexuellt på sin lillasyster för han "var nyfiken på hur tjejer såg ut och fungerade där nere", jag blev helt bestört! När det några år senare kom fram till hans föräldrar tvingade de honom att flytta hemifrån (vilket förklarade varför han hade ett ganska stelt förhållande till dem). Efter det blev jag knäckt och ansåg att jag uppenbarligen inte borde vara ihop med killar eftersom jag tydligen kan BO IHOP med en incestuös pedofil som tycker att man får talla på sitt småsyskon för att tjejer är spännande Kräks Nu många år senare har jag insett att man inte kan tänka så... folk visar inte alltid sina rätta färger för en och det kan inte vara mitt fel att jag då tror att de är snälla!

    Angående ilskan kan jag tänka mig att du ännu inte kommit till arg-fasen i sorgearbetet, men det kommer. Jag tror också att han innerst inne har känslor, om han haft det måste han ha det, men samtidigt tror jag att han inte vill ha känslor (jag har ju varit i samma sits) och jag anser att det är lite samma sak som att inte ha dem... Resultatet blir iaf detsamma.
  • Äldre 7 Sep 16:05
    #29
    Anonym (håll ut syster) Tack för din berättelse, sånt hjälper faktiskt lite att höra just nu. Man får ett slags bevis för att det finns ett liv efter dumpningen. Men hur hanterade du tillitsfrågan när din nuvarande dök upp?? Sånt funderar jag mkt på nu, hur man ska våga släppa in någon igen när man har blivit så sviken...

    Bedan: Tack för att du tar dig tid och svarar! Usch, vilken berättelse!! Men det är lite så som jag känner nu också, jag trodde verkligen att Emil var en underbar fantastisk kille och det kanske han var också, jag vet inte. Men något har uppenbarligen hänt och den personen jag ser nu är bara otäck och skrämmande och äcklig. Och det är kanske det man behöver få in i skallen - att den underbara personen man älskade inte längre finns?

    Jo det kan du ha rätt i. Jag är mest ledsen fortfarande även om små glimtar av ilska kan bubbla upp. Varför vill han inte ha känslor tror du?
  • Bedan
    Äldre 7 Sep 16:15
    #30
    Jacksparrow skrev 2010-09-07 16:05:59 följande:
    Anonym (håll ut syster) Tack för din berättelse, sånt hjälper faktiskt lite att höra just nu. Man får ett slags bevis för att det finns ett liv efter dumpningen. Men hur hanterade du tillitsfrågan när din nuvarande dök upp?? Sånt funderar jag mkt på nu, hur man ska våga släppa in någon igen när man har blivit så sviken...

    Bedan: Tack för att du tar dig tid och svarar! Usch, vilken berättelse!! Men det är lite så som jag känner nu också, jag trodde verkligen att Emil var en underbar fantastisk kille och det kanske han var också, jag vet inte. Men något har uppenbarligen hänt och den personen jag ser nu är bara otäck och skrämmande och äcklig. Och det är kanske det man behöver få in i skallen - att den underbara personen man älskade inte längre finns?

    Jo det kan du ha rätt i. Jag är mest ledsen fortfarande även om små glimtar av ilska kan bubbla upp. Varför vill han inte ha känslor tror du?
    Jag vet inte varför, men nått är ju fel i huvudet på honom. Angående mitt ex som gjorde lite samma sak (inte han som snuskade sig med sin lillasyster) så hade han haft en jobbig barndom och funnit någon slags identitet i att vara tragisk och singel så när han började inse att han hade allvarliga känslor för mig så stängde han av. Även ett par år senare när han verkade vilja ha mig tillbaka så ville han ju inte ha ett riktigt förhållande utan bara träffas och ha det mysigt han och jag utan att behöva säga rakt ut att vi var ihop eller introducera mig för några vänner. Dessutom levde han sitt liv på nätet och det var tydligen svårt att ge upp för min skull, hans låtsaspolare (vilket jag tycker att det är då man bara chattar men aldrig träffas och bor massa mil ifrån varandra), medelålders kärringar som suktade efter honom och gav honom råd om hur han skulle dumpa mig elakast, var viktigare än det som hände på riktigt.
    Det kan ju vara så att din kille helt enkelt kommit på att han inte vill vara i ett förhållande och även om han älskar dig så är det viktigare för honom att leva ut sin fantasi om ett singelliv i total frihet utan att tänka på någon annan. Men det här med att han vill försöka på distans men sen bestämmer sig för att han skiter i dig låter ju mer som att han träffat någon annan... tyvärr. Hur som helst har det slagit slint!
Svar på tråden Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?