Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Claris: Jag vet inte. Jag vet ju inte ens vem han är. Jag vet bara att jag har älskat den personen  som han sa att han var/den jag trodde han var. Personen som jag får veta mer och mer om nu känner jag inte överhuvudtaget, han är en komplett främling för mig. Och det skrämmer mig så otroligt...
Han var egen företagare 2008 senast och hävdade att skattemyndigheten hade sagt att det låg kvar i deras register i 2 år och att han därför skulle få sin skatt i dec. Men enligt kronofogden kom den alltså i sept. Ännu en lögn...

Bedan: jag är fruktansvärt arg! Igår var jag så arg efter samtalet med kronofogden att jag bara skakade. Han har alltså 3 löner plus skatt tillbaka (på ca 12 000), vad fan gör han med pengarna? Samlar han på hög, bjuder han ut andra tjejer, har han fler privatskulder jag inte vet om? Frågorna bara hopar sig. Kontentan är iaf att han ljuger om ALLT och att han använder MINA PENGAR till antingen sig själv eller andra.

Samtidigt är jag så himla ledsen och besviken, han måste ju tro att jag är bra dum som inte kollar upp sånt här... Jag vet inte vad jag ska göra nu, vi har ju inget skriftligt. Så jag funderar på om det är smartast att räkna ut den totala summan han är skyldig, få honom att skriva på ett papper om det och sedan konfrontera. Eller vad tycker du??

Det du ska göra är att räkna ut hela summan han är skyldig och sen skicka ett krav till kronofogdemyndigheten på den summan. Om du vill kan du ju alltid ge honom en chans att betala själv först eller iaf skriva på att han är skyldig, men gör han inte det hör du av dig till KFM. Sen hör de av sig till honom och frågar hur han ställer sig till kravet. Ifall han går med på det hjälper de dig att få tillbaka dina pengar. Annars kan du behöva gå till tingsrätten för att få skulden fastställd. Det kan kanske vara bra att göra som du tänkt och köra en sneaky metod och få honom att skriva på innan du konfronterar honom så han inte får för sig att bestrida. Jag är en såndär jobbig jurist som blir skitförbannad när jag hör sånahär saker. Jäkla typ som sagt var!

Jag tänkte på det där du skrev i inlägg #65 om att han sagt sig vara brutalt ärlig. För det första innebär "brutalt ärlig" att man inte är rädd för att säga elaka saker till folk, elaka "sanningar" som kan vara brutala att höra, t.ex. att man skulle vara tjock, ful eller korkad. Min pappa hade samma inställning till saker, problemet var bara att det var lätt att säga "sanningar" till andra men att höra sanningar om sig själv, då tog det hus i helvetet!

Dessutom har jag upptäckt att människor som gärna tillskriver sig själva egenskaper ofta mer önskar än besitter dem! T.ex. har jag varit med om många män som tjatat om att tjejer vill ha bad boys "men jag är ju såååå snääääll så jag duger inte åt dem!!!" och de har varit de mest elaka, lögnaktiga idioter jag träffat! Killar som velat trycka ner ens självkänsla och sådana saker som definitivt inte är snällt i mina ögon.

Ja jag tänker att det nog är bäst att vara sneaky för det går uppenbarligen inte att lita på ett ord han säger. Och jag tänker inte bjuda honom på ca 40 000 liksom, det har han inte förtjänat efter det helvetet han har utsatt mig för. De ska jag ha tillbaka, jag skiter i om han får leva på existensminimum, det kan han gott ha. Skulle inte förvåna mig om han betalat av sin skuld till sitt gamla ex med mina pengar, hon hade jobbat på kronofogden och skulle sätta dit honom och jag vet att han var rädd för henne... Lättare att skita i mig och mina pengar då, lilla snälla jennie som bara sitter hemma och gråter och saknar honom... Usch!

Precis och Emil är likadan. Herregud om man säger någon kritik om honom, han går direkt in i försvarsläge och försöker vända på steken. Det är ju så han har gjort mot mig hela sommaren, fått mig att känna som att allt detta är mitt fel, fått mig att be om ursäkt för saker som jag aldrig borde ha behövt be om ursäkt för osv. Ligger nog mkt i det du säger, Emil basunerar verkligen ut att han alltid är superärlig no matter what och nu när jag tänkt lite så undrar jag om det inte är så att han säger det till höger och vänster för att han VILL att det ska vara så...

Om man säger något tillräckligt många gånger om sig själv kan man börja tro att det är sant. Det är ju samma som när man har en inre dialog som säger dumma sker om en själv "jag är ful, jag är dum, jag kan ingenting".

Antagligen anser han bara att det är ditt fel att han "måste" ljuga för dig. Det är intressant att det där med att vara ärlig bara är roligt när man får chansen att påpeka andras brister och inte när man måste erkänna sina egna. Numer passar jag mig för människor som tillskriver sig själva en massa egenskaper utan att folk ber dem. Jag kan inte komma ihåg att min sambo någonsin påpekat att han skulle vara en hederligare människa än andra, hans liv har bara visat att han har en känsla för moral i sina relationer som jag tycker är attraktiv. Han ÄR snäll och pålitlig, men han tjatar inte om att han är det, jag tror inte att han ens tänker på det han bara är. Det är sånt som betyder något, vad man visar att man är, inte vad man säger att man är för ord är bara ord.

Oj oj, 40 000 är ju inte direkt någon struntsumma! Hoppas han går med på att skriva på. KFM och (eventuellt) tingsrätten kommer inte se 40 000 som lite pengar utan de kommer gärna vilja hjälpa dig att få dem tillbaka. Han kanske behöver veta att det inte bara är folk som jobbat på myndigheter man ska passa sig för när det gäller deras förmåga att få tillbaka sina pengar. 

Hell has no fury like a woman scorned, det kommer ju en dag (kanske ganska snart) när du kommit ur ledsen-fasen och går in i arg-fasen och han kanske borde se till att ha betalat tillbaka sina skulder innan du blir förbannad.

Åh jag har varit med om detta! För många år sen, men faaan vad ont det gjorde!

Vi träffades utomlands och var tillsammans i fyra månader tills vi båda åkte hem till våra respektive hemländer. (Han var amerikan) Vi fortsatte att ha ett distansförhållande och han båre skrev och ringde hela tiden. Brev som dröp av sirap och stora löften. Vi skulle vara tillsammans för evigt. Jag var ung och lycklig. Han var min första riktiga pojkvän.

Sen efter tre månader kom han för att bo hos mig. Vi var enormt lyckliga ett tag, då han helt plötsligt började tvivla på sina känslor. Jag blev ju skitledsen, men försökte acceptera läget när han ville ta en paus och åka hem. Två dar efteråt ringde han från USA och sa att han gjort sitt livs misstag och älskade mig och ville att jag skulle komma dit. Jag jobbade ihop pengar hela sommaren, han ringde skrev och var jätteförälskad. Jag trodde att han hade rett ut sina känslor och litade på honom.

Jag bodde i USA hos honom ett halvår. Det var både fint och hemskt. Han var öm och underbar, men vissa dagar kunde han bli kall och tvivla på allt. Jag trodde att det var mitt fel. Tillslut sa jag att jag skulle åka hem och återuppta mina studier. Jag sa att vi kunde ha ett distansförhållande tills han var säker på vad han ville. Om han följde med mig till Sverige så skulle han inte få åka tillbaka hem - då skulle jag göra slut för gott.

Vad tror du hände? Han följde med mig. Efter två månader började han vela igen, och jag slängde ut honom.
Dan innan hade han friat, dan efter ville han pröva på att bo själv....

Jag visste aldrig var jag hade honom, och han fick mig att tro att det var mitt fel. Fråga mig inte hur, för det var aldrig nåt han sa rakt ut. Han knäckte min självkänsla.

Han var otroligt öm och kärleksfull mellan varven, så jag upplevde att den ömma sidan var hans riktiga jag.

Efter att det tagit slut har han kontaktat mig ett flertal gånger under åren. Sagt att han ångrar sig. Jag har inte tagit honom tillbaka.

Jag är gift nu sen fem år och har ett litet barn. Kan fortfarande få flashbacks av exet och den otroliga ömhet han visade. Jag upplevde en närhet med honom som var enorm. Men jag skulle inte gå tillbaka.

Jag tror att du inte ska läsa hans brev och sms än. Spara dem till en framtid då du är starkare. Jag läste mitt ex brev nu, åtta år senare och jag såg plötsligt klart hur orden som gjort mig så lycklig då faktiskt inte var så fina.

Bedan: Mamma sa samma sak faktiskt när jag hade träffat Emil ett tag och börjat berätta om honom, hon sa att hon drog öronen åt sig när folk vitt och brett började säga massa saker om sig själva eftersom hon tycker att det kan man visa med handlingar istället. Men jag hade väl något bra svar på det antar jag... lyssnade gjorde jag inte iaf. Nu är jag böjd att hålla med både henne och dig, det är något konstigt när man basunerar ut sånt till höger och vänster. Varför inte visa det istället liksom? Men det är väl så det är med honom, bara massa ord...

Jag önskar verkligen att jag kunde bli arg och stundtals är jag det verkligen men sedan går det över i ledsenhet istället och jag känner att jag liksom sjunker och tänker saker som "efter allt jag har gjort för honom så får jag bara lögner tillbaka, är jag inte ens värd sanningen?" osv. Och sen blir jag såå deppad.

Nej det är ju inga småsummor, jag köpte ju t ex en bil till honom när han fick jobb här... pengarna som jag inte hade sprang iväg om man säger så...

Anonym jag också: Usch vilken historia!! Jag kan verkligen känna igen mig i en del saker som du skriver och jag förstår vad du menar med ömheten, den saknar jag nog mest av allt tror jag. Vi var också så himla "nära" varandra jämt, både fysiskt och psykiskt, jag har aldrig någonsni upplevt något som ens liknar det ihop med någon annan. Den tanken gör mig så ledsen, det tog mig 25 år att hitta den känslan med någon och efter 2 år finns den inte kvar. Jag vill så gärna ha den känslan med en livspartner men det känns som att just den känslan är svår att hitta med någon. Kanske får jag aldrig uppleva den igen och den tanken plågar mig otroligt mycket. Har du hittat den känslan med din man??

Nej, jag har nog inte riktigt hittat den känslan med min man om jag ska vara helt ärlig. Men det vi har är stabilt och "på riktigt" på ett helt annat sätt. Mitt ex var oerhört egoistisk när jag tänker på det såhär i efterhand. Det var bara ord och inga handlingar, precis som din mamma säger om Emil. Han lovade guld och gröna skogar - åh vad jag känner igen det där e-mailet du citerade som ditt ex skrivit, låter precis som de som mitt ex skrev - men nr det kom till h andling så fanns han liksom inte där.

Min man stöttar mig, han finns vid min sida i vardagen, när allt är bra och när allt är dåligt. Han är en vuxen man på ett annat sätt än exet. Vi har samma värderingar och samma drömmar. Skulle aldrig byta ut honom mot exet.

Jag tror att en del av känslorna jag hade för mitt ex var för att jag var osäker på vart jag hade honom. En viss mån av osäkerhet får mig att känna mer. Efter en dålig period var kärleken och ömheten stor när han bestämde sig för att "satsa" på mig igen. Min man velar inte på det sättet. Jag behöver aldrig vara rädd och då så har vi inte dessa "highs and lows" om du förstår hur jag menar.

Äh, svårt att förklara....

Jag antar att du tänker att det är viktigare att ha det stabilt och att det verkligen är på riktigt än att ha en närhet som bara finns där när det passar personen i fråga. Och det förstår jag! Men Emil har aldrig "velat" så som du beskriver att ditt ex gjorde. Enda gången jag har känt att det varit ostabilt mellan oss var i vintras innan vi flyttade ihop, då hade han en rejäl depp på 6 veckor när han bara sov hela dagarna och spelade dataspel hela nätterna, ville inte träffa mig, inte sina vänner osv. Men förutom det tillfället så har jag aldrig upplevt honom som instabil på något sätt. Han har funnits där för mig - och jag tror att det är därför jag är så chockad nu för min bild av honom har liksom rasat samman totalt.

Jag trodde vi ville samma saker, hade samma syn på förhållanden, vardag osv - jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att hans enorma känslor för mig kunde gå över på 6 veckor som de gjorde nu i april-juni. Och det har de säkert inte gjort heller som folk säger men HAN TROR JU DET och beter sig som en stor egoistisk idiot och jag fattar ingenting. Det är en sån obehaglig känsla att tro att man känner någon utan och innan och så visar det sig att man inte gör det alls.

Jag trodde verkligen att han var vuxen och mogen, han har alltid gett mig ett sånt intryck. Han har alltid varit en riktig man i mina ögon, både utseendemässigt och personlighetsmässigt - stor och beskyddande men ändå känslig. Och nu vet jag inte vem han är, om det varit ett spel hela tiden eller om det har hänt något... vad får du för känslor när du läser tråden??

Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka för just den här närheten som vi hade...jag saknar den så att det värker. Jag trodde inte det kunde vara så och nu när man vet det vill man liksom inte vara utan den. Men när man pratar med vänner och folk så verkar de flesta inte ha den närheten till sin partner och det gör mig så ledsen. Det känns som att något extremt sällsynt har ryckts ifrån mig utan att jag ens vet varför... Samtidigt som det blir så dubbelt eftersom han beter sig som en helt annan människa nu.

Ja, våra situationer kan ju inte liknas vid varandra trots att det finns några likheter. Jag fick ju en chock första gången han blev så kall, men därefter började ju velandet så det kom ju knappast som en överraskning att det brakade iväg åt skogen tillslut.

Du har levt i ett förhållande som du upplevt som bra, och så gör han slut helt plötsligt. Du måste vara i fullständig chock. Och jag vet att man törstar efter närheten...det är så man tror man ska dö.

Jag har läst igenom tråden, och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Låter inte klokt att han skulle ha tappat känslorna så fort. Och det att han blivit liksom elak och att du upptäckt att han ljugit om en massa saker....jag kan ju inte sitta här och diagnostisera nån via nätet (och inte har jag nån utbildning för att göra det heller) men han låter ju faktiskt inte helt frisk. Nåt problem med sig själv måste han ha.

Om han skulle vilja komma tillbaka efter ett tag, så tänk dig för! Jag skulle inte bli förvånad om han hör av sig och ångrar sig snart. Jag tror mycket väl att han kan ha starka känslor för dig, det är säkert inte där problemet ligger.

I min situation hjälpte det att jag faktiskt upplevt den enorma närheten en gång innan exet (det blev aldrig vi av diverse skäl) och visste att den går att hitta med nån annan. För det gör den!!!! Med min man har jag inte riktigt den känslan, det där magiska - men det är ett medvetet val från min sida, för vi har en närhet på ett annat sätt....låter kanske lite tråkigt, men på ett vardagligare plan. Men som sagt, jag har upplevt två helt magiska förhållanden och jag är övertygad om att du kan hitta nån ny som inger dig samma känsla som Emil vad det lider.